Det slog mig just att det var den 28:de igår. För inte så länge sedan var detta ett datum som med vånda väntades in. Ett datum som kom med ångestladdade minnen. Ett datum jag inte visste hur jag skulle förhålla mig till. Idag är det den 29:de och gårdagen kom och gick relativt obemärkt förbi. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det heller. Jag antar att man kan se på det med två olika ögon. Å ena sidan tyder det väl på att sorgen bearbetats, accepterats i viss mån, å andra är jag rädd att om ytterligare ett år och fem månader inte komma ihåg alls. Igår var det ett år och fem månader sedan Theo somnade in i sin säng. Ett år och fem månader sedan jag sist såg honom (vid liv).
Min älskling hade nästan varit sex år gammal nu, redan idag sett fram emot julafton och med all säkerhet tjatat på mig att åka till sjukhuset och hämta hans syskon. Min ängel.
Det var också nästan ett år och fem månader sedan jag fick en ny bekantskap med "mannen vid graven bredvid", om man får vara så fyndig att kalla honom för det. Mannen miste för närmare fyra år sedan sin dotter. Vi sågs ofta vid våra barns gravar det första halvåret efter att Theo begravts. Bytte några artighetsfraser och försök till uppmuntrande ord mellan två föräldrar som mist.
I år har jag inte sett till honom alls, inte förrän i förrgår. Han satt där på knä och grät lika ohämmat, lika hjärtskärande djupt som första gången jag såg honom sitta där. Missförstå mig rätt nu, jag vet att vi alla sörjer olika men jag tycker det är så synd att efter fyra år fortfarande befinna sig i en så till syntes komplicerad sorg. Jag hoppas innerligt att jag har fel och att det är så att han tillåter sig att känna där vid graven och att han i livet utanför kyrkogården accepterat sin sorg, att bilden då ser annorlunda ut. Jag hoppas, för komplicerad sorg är förtärande, förstör oss innifrån och släpper inte taget om oss utan vidare hjälp utifrån. Jag vill hjälpa honom, inte att sluta sörja, dit kommer vi föräldrar som överlevt våra barn nog aldrig, men att sörja på ett annat sätt, på ett sätt som inte förstör, förtär och har sönder.
Tisdag idag och en dag närmare bebis, när nu bebis känner för att komma ut?!
Ville bara meddela att jag kommer att ta ett uppehåll från bloggen - av flera orsaker. Den största är så klart tiden som inte riktigt räcker till för tillfället. Just nu finns det annat som prioriteras före. En andra orsak rör motivationen och inspirationen kring skrivandet, som inte riktigt vill infinna sig och jag har sagt det tidigare, jag vill inte bara ha en blogg som redogör för min vardag men det är där jag hamnat nu så därför får det bli paus.
Bild 3: Jag vet inte hur ni gör på era släktträffar men så här gör vi.
