14 dagar kvar!

Det här hade mina kollegor riktigt roligt åt. Som sagt 14 dagar kvar, men vem räknar! 

Big brother

Jag funderar allt oftare på hur Theo skulle varit som storebror. Det gör mig ledsen, nästan arg, att han aldrig fick chans att uppleva sitt kommande syskon. Han hade blivit den perfekta storebrorsan. En omtänksam, beskyddande förebild. Nu får mitt andra barn bara lära känna sin storebror genom fotografier och berättelser. Vari ligger rättvisan i det?

Flera av mina vänner blir tvåbarnsmödrar under året och det är så mysigt att se deras förstfödda lyssna på magen, lyfta på mammas tröja för att se bebis. Mysigt men jobbigt. Vill ju också ha det så.

Bara tre veckor kvar på jobbet nu. Eller rättare sagt 14 arbetsdagar, men vem räknar! Sen blir det lite av en tre månader lång ”semester” innan bebis kommer. Ska försöka ta mig lite tid till att fundera ut vad jag ska göra tills nästa höst. Ta kontakt med Trygghetsrådet och arbetsförmedlingen och få lite vägledning. Men paniken lyser med sin frånvaro och det är med nyfikenhet jag ser fram emot framtiden, vad den än nu för med sig rent sysselsättningsmässigt.

Men nu är det fredag och ännu en arbetsvecka är snart över. Ett välbehövligt spinningpass innan ett ännu mer välbehövligt Munkenbesök i goda vänners lag är planerat för kvällen. Imorgon är det ett år sedan Theo begravdes. Konstigt hur man i detalj kan komma ihåg en dag för så länge sedan. Ha en trevlig helg mina vänner, vädret till trots.