Marcus Birro skrev i sin krönika i Expressen förra veckan om rädslan för att bli lycklig. Det fick mig att börja fundera. Dels på det här med vad lycka och att vara lycklig egentligen innebär, dels på varför det verkar som om så många håller lyckan på säkert avstånd.
Jag kan själv säga att jag paradoxalt nog är rädd för att bli lycklig samtidigt som det är just denna känsla jag så ivrigt strävar efter att uppnå. Jag är rädd för att lyckan efter ett tag ska bli standardiserad, sina ut och ta slut eller att något sorts jämviktförhållande råder som säger att nu har hon varit för lycklig för länge, dags för mer elände och sorg. Men finns det verkligen ett tak för hur lycklig man kan bli? Eller är de enda som sätter gränser för lyckan vi själva?
Vägen till lycka är många gånger både kurvig och ojämn och själva målet av lycka väldigt individuellt hållen. Att vara lycklig idag bygger för egen del på helt andra grunder än vad det gjorde för bara två år sedan. Det krävs inte så mycket för att jag ska känna lycka. Jag är väl lyckligt lottad så. En bra dag i riktiga och goda vänners sällskap kan räcka för att göra mig lycklig. En djup kärlek som ger trygghet och tillit är ett annat fundament. Tidigare sökte jag efter passion och en pirrande känsla. Jag visste inte då att man kunde få samma pirrande känsla av så djup vänskap, oavslutade meningar eller blickar som ger total förståelse utan ord och av att inte orka dölja fel och brister men ändå få fullständig acceptans för den person jag verkligen är.
Det kanske blir så när man vet vad motsatsen innebär. När man varit väldigt långt nere, rent av olycklig. Alltid lär man sig något och jag är glad att jag tog mig upp därifrån. Jag tänker försöka bli gränslöst lycklig, trots rädsla. För det är jag värd. Det är vi alla värda.
Ännu en regnig dag ute och jag har lovat att hjälpa D att organisera hans föreningsarbete. Skönt att inte vara sysslolös på ledigheten. Kram
