Jag minns den så väl...

Jag minns den så väl, bättre än någonting annat egentligen. Det är en lätt doft. En lekfull och färgglad doft, av glädje och skratt. En doft av ett bekymmerslöst liv. Av välmående och ungdom. Jag ser honom leende framför mig när jag tänker på hans lukt. Hör hans skratt som så lätt smittar av sig och får mig att, trots tårfyllda ögon, le och minnas hans små försök till ironiska anfall. Jag ser de ljusa hårstråna på huvudet, hans charmiga och rundade kinder, de vackra blå ögonen med svarta konturer och ögonfransar som ramar in och ger ögat dess lekfullhet. Hans läppar så breda och plutiga att man inte kunde låta bli att pussa på dem. Mulliga händer och armar som greppar och undersöker allt i dess väg.

Doften ändrade sig. Eller snarare täcktes över av sjukhusluktens styrka och opersonlighet av alkohol och sterilitet. Doften av medicin och gift trängde ut genom hans porer. Trots detta levde hans doft kvar och lyckades emellanåt tränga undan sjukdomens och förintelsens lukt. Hans lukt vann stundtals och det fick mina tårar att rinna av lycka. Jag tror han visste det. Jag tror han visste att han fick mig att bli lycklig under alla omständigheter. Han var den ljuspunkt som fick mig att släppa livets prövningar i alla möjliga och omöjliga situationer.

Han fick mig att le under tiden giftet rann genom hans kropp. Jag log när vi tillsammans väntade på alla provsvar, till och med när vi väntade och visste att svaret för alltid kunde förändra våra liv. Han fick mig att le alla de morgnar jag sakta smög mig fram till hans säng för att se om han fortfarande fanns kvar hos oss. Han fick mig att le med hela kroppen. Han fick mig att leva dag för dag. Han lärde mig så mycket och har så stort ansvar till att jag blivit den jag är idag Utan honom hade jag varit någon helt annan. Någon jag är tveksam till att jag hade tyckt om.

Jag tror han vet. Jag tror han vet att jag minns hans lukt, att han fortfarande trots att vi inte lever i samma värld längre, trots att vi inte kan ses eller röra vid varandra så vet han att han gör mig glad. Gör mig till den jag är. En leende människa, en stark person – trots allt.

Den här fina illustrationen har min kollega Lena Pirslin gjort.
Personligen gillar jag motivet hon valt. *ler*

Vinäger och bakpulver...

Efter ett långt och givande samtal över ett glas Pago apelsin med min vän Colin, 1 år, om hurvida jag skulle gå till gymmet efter vår fika och tillbringa en timme på spinningcykeln eller inte, styrde jag mina klackbeklädda fötter hemåt. Tänkte att det var länge sen jag bara gick hem och inte gjorde någonting. Väl hemma kom jag på att det här med att inte göra någonting inte alls är min grej. Det hela slutade med att jag städade lägenheten. Så grundligt att jag till och med provade "det gamla välbeprövade knepet" vinäger och bakpulver på spisen (tack rent hus-tanterna) för att få bort det där bruna och fastsatta runt spisplattorna. Gnodde som en galen och skaffade samtidigt pluspoäng hos min sambo som verkade imponerad eller road (kunde inte riktigt avgöra vilket). Det hela finns hursomhelst förevigat i digitalkameran.

Har börjat fundera lite på det här med att jag har svårt att inte göra någonting, är det en flykt från att tvingas ta tag i det jobbiga, tänka svåra tankar och känna känslor som gör ont. Jag tänker ju, dock under kontrollerande former, känner dock på mina premisser och jobbar, så som jag upplever det, ständigt med mig själv och det jag gått igenom. Men räcker det?

Förra veckan när jag satt hemma i soffan och bläddrade genom expressen och slog upp en helsidesannons med Robin Hood (Theos favorit) blev det för mycket. Kunde inte kontrollera känslorna och tårarna ville inte sluta rinna. Likaså i måndags på löparbandet på gymmet. Efter åtta kilometers tankeverksamhet kom tårarna. Jag blir lika förvånad varje gång och vet inte hur jag ska hantera det. Inte för egen del utan mest av hänsyn till andra. Det är en sak att gråta hemma i soffan, men offentligt. Visst de flesta vet storyn men de flesta flyr sorg. Det är konstigt att så många är rädda för tårar, gäller det bara andras eller också ens egna? Mest konstigt är nog ändå att lika många verkar ha svårt för ett leende från den de vet har gått igenom en svår förlust. Det bli tydligen någon sorts kollision mellan vision och verklighet. Där mitt leende skapar oreda i andra människors påhittade bild av hur jag mår, är och känner efter det som hänt. Inte lätt att veta vilket ben man ska stå på.

Jag har till och med stött på avundsjuka mitt uppe i mitt sorgearbete. Är folk verkligen i så stort bekräftelsebehov att de till och med blir avundsjuka på en person som mist sitt barn och som på grund av detta blivit "talk of the town" för ett tag? jag förstår inte. Någon säger helt plötsligt "Mitt barn är faktiskt också döende..." vad svarar man på det?

Läste mitt horoskop för i morgon. Det säger att jag har haft tur en längre tid (say what!) och att det nu kan komma en lite sämre period. (woho) Dessutom bjuder vardagslivet inte på mycket romantik för tillfället. Vilket också är anledningen till att jag och min partner behöver komma iväg någonstans och hitta varandra igen. (Martin, läser du det här?) Och som om detta inte vore nog så ska det tydligen kärva till sig med någon, om något jag trodde var avklarat. (undrar vad det kan vara...) Men hur mycket ser inte jag fram emot imorgon helt plötsligt...*men det tar vi imorgon*

PS. Grattis till Marcus och Jonna som i morse fick en son.