tisdag, februari 10, 2009

Något jag aldrig kan få...

Vetskapen, och känslan som vetskapen medför, om något man vet man aldrig kan få är påtagligt kraftfull.

Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.

Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.

Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att verkligen leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?

Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.

Sista poängen vinner!!!

Jag gav upp igår och tillkallade det tunga artilleriet.
Slaget jag påbröjade så tappert i somras med så stort självförtroende och förhoppningar om vinst mot mina "skadedjur" som valt just min balkong att bo på.

Provad CD-skivor som reflekterade otäckt i solen (ja, på den tiden solen faktiskt lös) Tror inte ens att duvorna eller Fink och Mes som vi kallar dom ens la märke till dem. Tror till och med att de bara för att håna mig, pickade ner två av dem med flit. 0–1 till duvorna.

Fiskelinan över balkongräcket gav stort hopp. Jag hade en bild av hur duvorna självsäkert kommer flygandes, landar på räcket och snubblar på tråden. Blir sura och flyger iväg. 0–2 till duvorna.

Sedan detta hände har två duvor av någon anledning blivit tre. Har dock inte namngett denna duva eftersom vi trodde att de övriga två skulle ta saken i egna händer och be honom flyga och fara...Bokstavligen. Men tydligen är det moderna duvor vi har att göra med (Kärnfamiljen är död)

Martin var ute och viftade med en flugsmälla häromdagen. Duvorna (och jag) tittade på honom som om han inte var riktigt klok. De tog ett steg åt sidan och ignorerade honom trots närgångna golfliknande svingar. 0–3 till duvjävlarna!

Så går fick jag nog, vill inte vakna på lördagmorgnarna va kutter på balkongen mer. Jag ringde Anticimex. Ha ha! Sista poängen vinner!!!

Något som gör mig glad idag är Lennart Jäkel och Johan Ulveson i programmet Sjön suger! Två underbara killar med stort stort sinne för humor...

En cyklande ängel...

Jag minns den gången Theo frågade om döden. Vi gick ofta vårat varv runt Strömmen, matade ankorna, letade efter Kalle (den vita ankan som varit försvunnen sedan en tid) och pratade om allt och inget. Ibland stannade vi till i lekparken och klättrade.

Den här dagen tog vi den övre vägen förbi kyrkogården. När vi gick förbi gravarna sa Theo plötsligt "Mamma, här ligger dom döda". Det högg i hjärtat. Jag levde vid den här tiden på hoppet och höll i den mån jag kunde alla tankar på svår sjukdom och död på avstånd.

"Vad gör man när man är död", frågade Theo då. Jag var inte alls beredd på den och visste inte vad jag skulle svara. I den situationen vi befann oss ville jag inte skrämma honom och visste inte hur mycket han förstod om hans sjukdom och framtid. Känner man på sig att man ska lämna jordelivet?

Jag svarade att när man dör så kommer man till en mycket bättre plats. Till himlen. Och på den här platsen mår man alltid bra och är alltid glad. Dessutom får man göra allt det man tycker om att göra. " Då skulle jag alltid cykla" var Theos svar, i en ton som jag tolkade som att han var nöjd med mitt svar.

Detta är också min bild av honom när jag tänker på Theo idag. Han cyklar omkring på sin blå cykel med stödhjul (eller förresten han är ju en stor kille på 5 år nu så vem behöver stödhjul) och stannar bara för att äta knasbollar (det var vad Theo kallade chokladbollar eftersom man blev knasig om man åt för många). På sig har han Hammarbys matchdräkt och han nynnar på Ulf Lundells "Hon gör mig galen (som vi så många gånger sjungit på på väg hem från sjukhuset). Gos, som Theos kallade sin älsklingskudde och som följde med precis överallt, finns självklart vid hans sida liksom Arre (Theos gossehund) som fick följa med honom ner i graven.

Cykla på tills vi ses älskling!

Bilden är tagen på en av våra många promenader vintern 07. Ankorna blev både mätta och glada av våra återkommande besök.