På semestern för två år sedan valde jag att följa med Martin och Theo ner till Västervik. Jag behövde komma bort från den här staden. Jag var 
på väg ut ur ett mycket trasigt förhållande, rädd rent av och hade ingen-stans att bo. Det blev ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv.
Trots jobbigheter lyckades jag stund-
tals koppla bort allt
och bara vara och njuta av tiden med Theo. Vi gjorde allt tillsammans, allt från att gå ut och äta och leka i parker till att bada, titta på båtar, bygga kojor och åka färja över till Gotland där vi stannade ett par dagar hos goda vänner. På Gotland stod självklart en heldag i Kneippbyn på schemat. En väldigt lyckad dag, inte minst för Theo som älskade alla åkattraktioner, hoppmattor och Pippi Långstrump-föreställningar.
Detta blev vår sista resa tillsammans. Det visste vi inte då men oj vad betydelsefull den resan är idag. Det är ett minne för livet och ett beslut jag aldrig någonsin kommer att ångra. Det blev också ett andningshål för det som komma skulle. Theo var redan sjuk under den här perioden. Inget vi visste om då men så här i efterhand förstår vi att hans obefintliga matlust hade med tumörerna att göra. Men min lilla ängel var lycklig. Det var som om livet gav oss en sista chans att njuta tillsammans.
Likadant var det dagarna innan Theo fick sitt sista krampanfall som tillslut tog hans liv. Han hade då varit sjuk i åtta månader. Han fick ett stort krampanfall och vi åkte in akut. Efter ett par dagar på sjukhus gick kramperna över och på väg hem stannade vi till på McDonald’s för att äta. Theo hade inte ätit överhuvudtaget på flera månader (bortsett från sondmaten som gavs direkt in i magen) men ville helt plötsligt ha pommes. Den veckan fick han bara mer och mer energi. Han åt och var gladare än på mycket länge. En härlig vecka fick vi innan kramperna kom tillbaka och tog honom helt och hållet.
Jag tror inte det är ödet, tur eller något åt det hållet. Jag tror vi gavs en sista chans att få njuta av livet tillsammans. Livet gav oss en gåva som vi tog tillvara på och gjorde det bästa tänkbara av. Jag tjatar men med ett öppet sinne har man möjlighet att uppleva så mycket. Nu dröjer det ett tag tills vi får vara tillsammans igen.
Bilderna är på en lycklig kille från vår sista resa tillsammans.
Kneippbyn, Gotland sommaren 2007.
