Jag blev erbjuden ett jobb igår, jag borde vara glad, jag är glad men ändå tveksam och totalt överraskad av den ångest som smygit sig på. Separationsångesten till Milla. Jag var inte alls beredd och vet att det har mycket att göra med Theo och den tid jag var borta från honom på grund av de "fel"prioriteringar jag gjorde då. I brist på bättre kunskap och förstånd innan verkligheten slog mig. Då innan jag visste bättre. Det spelar roll nu. Stor roll uppenbarligen. Jag vill vara så mycket som möjligt med mitt fina lilla penntroll innan det är dags för alla måsten. För jag vet att dit kommer vi snart, mycket snart i den takt som livet springer på. Måsten i form av dagis och arbete.
Det är inte det att jag inte vill arbeta. Jag saknar det, jag behöver det, det får mig att må bra men just nu vill jag lägga allt fokus på min lilla M. Hon är bara tre månader men jag har blivit erbjuden jobb. Och det är klart att tankarna på att man kanske inte får något annat jobb när man bättre behöver det finns där, men ska man verkligen kasta sig över första bästa.
Dessutom är jag bara halvnöjd över tjänsten som erbjudits mig. Halvnöjd i den mening att den till 50 procent består av det jag älskar att göra, nämligen att skriva medan resterande 50 innebär något jag ogillar för att inte säga avskyr.
Livet är bra svårt ibland när det är många val som ska göras. Jag går på min magkänsla, den har bara svikit mig en gång under de trettio år jag levt. (då grovt men ändå, en gång ingen gång...).
Dessutom ska jag på ytterligare en anställningsintervju om någon vecka. Borde nog ha is i magen, ger det inget så är jag ändå mammaledig ett bra tag till...mammaledig till världens bästa lilla M. Om bara ångesten kunde ge med sig.
Puss och god natt.
