Jag har tänkt skriva till dig ganska länge nu. Har inte blivit så bara av rädsla för de tankar och känslor det skapar. Av rädsla för att tappa ord, skriva fel, inte veta hur jag ska börja, inte klara av att sluta. Så nu skriver jag utan att tänka. Det här är mina ord till dig. Ord från hjärtat.
Tack för alla gånger du hjälpt mig att orka. Jag känner dig ofta nära fast det var så länge sen vi sågs. Jag hoppas att du kan känna mig nära de gånger du behöver mig också, trots avstånd. Jag vet inne i mitt hjärta att du har det bra där du är. Jag vet det för jag ser dig le när jag blundar. Jag minns alla våra skratt, bus och bra dagar och är så ledsen för att jag inte kunde hjälpa dig när sjukdomen kom. Vill att du ska veta att jag gjorde mitt bästa, att vi alla gjorde vårat bästa. Om jag hade kunnat byta med dig hade jag tagit din plats utan att blinka. Låtit sjukdomen ta mitt liv istället.
Vill tacka dig för att du var så stark. Du gav alla runtomkring dig styrka genom så många fina minnen. Vi kommer aldrig någonsin att glömma bort dig. Det är många som tänker på dig och som delar vår saknad. Saknaden blir lite enklare att bära när vi är fler som minns tillsammans.
När jag gråter är det inte ditt fel, det är för att jag längtar så mycket tills vi får ses igen. Som mamma är min plats hos dig. Det känns därför som jag misslyckats när du nu är på en plats dit jag inte kan nå. Jag vet att du inte är ensam. Jag tror att den evighet vi känner tills vi får träffa dig igen bara är en bråkdel av en sekund för dig i den värld du lever. Det är en tröst, för då vet jag att du slipper känna den saknad som förföljer mig varje dag.
Jag saknar och älskar dig så mycket.
Vi ses snart!
Din mamma
