Har slutat leka kurragömma med mig själv...

Det är svårt att greppa vissa tankar. De finns i huvudet som vilsna skuggor av något obestämbart, och så länge de förblir outtalade är de rotlösa silhuetter från ingenstans, på väg någonstans. Outtalade tankar som egentligen inte existerar mer än som ett tillfälligt eko innanför pannan. Tillfälligheter som fötts på grund av slumpmässiga omständigheter av verkliga händelser.

Det är först när man ger ord åt tankarna som de blir verkliga. När vi formar tanken och kategoriserar in den i ett begripligt fack för allt existerande går den att ta på, greppa och hantera. Ur skuggan träder bilder och känslor vi känner igen. Skuggan blir skarp i konturerna och vi får ett sammanhang. Det sammanhang som människan hela tiden söker och kräver för att undvika kaos.

Att inte säga det som tänks kan vara ett sätt att tillfälligt slippa hantera det jobbiga. Att säga någonting högt förverkligar det svåra vilket skrämmer oss ohämmat. Men att inte säga det som tänks och tro att man kommer undan är som att leka kurragömma med sig själv. Någon gång kommer man ifatt och ohanterade tankar dras till ytan och slår oss till marken av både styrka och överraskning. Då har man inte längre något val utan måste ta tag i det förflutna, säga orden och låta dem ta sin plats i sammanhanget, det stora hela. Det tjänar ingenting till att gömma sig för verkligheten.

Grönare gräs

Så fort jag stänger dörren hem, längtar jag tillbaka. Motsatta polers dragningskraft görs gällande vilket innebär en oupphörlig strävan efter tillfredsställelse. Sökandet efter någonting annat är konstant. Inbillningen av att lycka finns på motsatt sida är obegriplig, liksom viljan av att hela tiden vara där man inte är.

Hur mycket man än ser fram emot någonting, hur kul man än har är det aldrig nog. Jämförelsen med andra är ett behovsframkallande ont i mångas vardag. Denna inställning driver oss till att hela tiden sträva efter mer istället för att stanna upp och njuta av det vi redan har.

Grönare gräs har man ju hört talats om men stämmer det verkligen? Eller är det bara grönare så länge det är ouppnåeligt? Jag tror att allt ser bättre ut på håll. Ingenting är felfritt även det grönaste av gräs har bruna fläckar. Bruna fläckar som inte syns på långt avstånd utan som först blir tydliga när man kommer närmare. Allt blir vardag, även det grönaste grässtrå standardiseras.