På banan

Sådär, då var man tillbaka på banan igen efter två dagars total deckning. Det har varit intaget ryggläge för min del (ja, förutom de gånger jag fick springa fram och tillbaka från toa och de verkade som hundratals) Precis, Millas magsjuka satte klorna i mig med all sin kraft. Det enda positiva var att den inte varade längre än ett halvt dygn men så har man ju sviterna efter en sådan urladdning och oron för att bebis ska ha tagit någon skada i och med den mat- och vätskeförlust man varit med om. Men jag tvingade mig själv att både äta och drick och hoppades på att jag skulle få behålla det tillräckligt länge för att bebis skulle kunna ta till sig lite näring och energi.

Nog om det, söndag idag och jag känner mig hur frisk som helst. Blir fika med bästa vännerna om några timmar, det borde pigga upp än mer.

Ps: Glöm inte att ställa om klockan. Vi gjorde det redan igår så när Milla som normalt vaknar kl 05 gav ifrån sig sitt "Var är ni jag är vaken-tjut" var det riktigt svårt att ta sig ur säng då klockan enbart visade 04.

Sjukstugan

Vi klarade oss från magsjukan i ca ett år men nu har den alltså hittat hit, eller rättare sagt, till Milla. Hon började morgonen med att kräkas och eftersom just morgonkräkningen var första symptomet på Theos hjärntumör kan ni ju tänka er min tankegång. Efter att ha lugnat ner och blandat ut panik med lite sunt förnuft inser jag att det antagligen rör sig om vanlig magsjuka och det blir att stanna inne för vår del i några dagar framöver. Hur rastlösa vi än är/blir. Mitt mission för tillfället är att försöka få i liten tjej vätska i alla dess former, vilket är betydligt lättare sagt än gjort men skam den som ger sig.

Stor kram från sjukstugan.

Bock i listan

Precis hemkommen efter öppna förskolan och både mor och dotter är helt utslagna. Det plus en lång dag igår har satt sina spår. Det gick jättebra att manekänga Rickfors & Rickfors kläder även om Milla tyckte att det var så där kul med farbrorn (Mickael Rickfors) som spelade alldeles för högt och alla som tittade på och applåderade. Det blir nog inga modeller av oss men nu kan vi bocka av det från att prova-på-listan. Lägger ut två av klädbytena på bild. (Har aldrig visat mig i pjamas för så många människor samtidigt. Inte heller fått applåder för det.)

Nu går vi och väntar på att budgivningen ska ta fart, jag har en konstig känsla av att det här kommer att ta sin lilla tid. Hursomhelst: blir som blir, kan ju inte göra mer än att hoppas.

Hoppas

Kort summering av de snaste dagarna. Lånelöftet är i hamn så idag var vi och tittade på en bostadsrätt och har bestämt oss för att ge ett bud. Sen får vi se hur långt det räcker. Vuxna beslut men det känns bra trots att flytten innebär att vi lämnar Norrköping om än dock inte allt för långt bort. Efter det beslutet var det så dags att via ultraljud få reda på hur många barn jag får när jag blir stor. Ett till visade det sig, vilket också passar oss alldeles utmärkt. Beräknat datum till nedkomst är den 9 maj och risk för Downs Syndrom väldigt liten. Hoppas få lära känna den nya lilla familjemedlemmen i en fin lägenhet i Finspång. Ikväll blir det lite spa-aktivitet här hemma inför morgondagens modevisning. Massor med folk ska komma enligt Speet Spirits egen Monika. Hoppas det. Hoppas på mycket just nu. Stor kram.

Överraskningar

Fredag redan. Jag vet att jag tjatar men tiden springer ifrån mig. Man tycker att man inte har gigantiskt mycket planerat i almanackan men änså rinner dagarna ifrån mig och jag hinner inte hälften av vad jag skulle vilja. (Tilläggas ska att ambitionsnivån är ganska hög.)

Igår var en riktigt bra dag. Vi gjorde ett för oss överraskande genombrott i lägenhetsjakten. Mer tänker jag inte säga...än. Men efter att ha pratat ihop oss lite kom vi fram till ett även för oss överraskande beslut. Hoppas det håller även om vägen dit känns milslång just nu.

Vi spenderade förmiddagen på Öppna förskolan Strömmen i gott sällskap. Även här överraskades jag. Detta är samma öppna förskola som Theo gick till både som frisk och sjuk och jag antar att man som en cancersjuk liten kille gör vissa avtryck. Jag har bara varit där en gång tidigare och känner ingen men började prata med en av föreståndarna och det visade sig att just hon mycket väl kom ihåg Theo och till och med sparat en teckning han gjort när han var där sista gången. (Vilket var 2 och ett halvt år sedan.) Teckningen fick jag, en klassisk Theo-tavla, lika underbar som han själv i glada, spralliga färger och hans namnteckning längst ner i kanten. Kan man bli annat än glad. Nu fredag. Kram

Rickfors & Rickfors

På tisdag nästa vecka ska jag och Milla manekänga Rickfors och Rickfors nya klädkollektion (helt ekologiskt), i Crescendo, Knäppingsborg klockan 18.00. Så är man lite klädintresserad eller bara vill mingla runt bland likasinnade, lyssna på skön musik eller helt enkelt stötta mig och Milla så är man hjärtligt välkommen ner. Helt gratis är det också. Kul ska det bli hursomhelst. Kram

1-åringen

18:de oktober och Milla blir ett år. Helt otroligt vad tiden går snabbt men det är bara att hålla i sig för jag har ännu inte hittat bromsen. Favoritpresenten blev dockan på bilderna. (som matas med nappflaska genom näsan av Milla) Idag åt hon själv min stora tjej och med gott resultat. Den där nappflaskan är också snart passé, det är numera pipmugg som gäller. Är man ett så är man.

Som ettåring ska hon också göra premiär på catwalken då hon (och jag) ska gå modevisning för Speet Spirit nästa vecka. Det ser vi fram emot båda två tror jag. (om jag kommer i några kläder så som jag växer i omkrets) Men det är nästa vecka det. Den här har ju precis börjat och än har vi inte riktigt firat klart. Så ha det gott finfina vänner.

Förkylningen från hell

Har drabbats av en väldigt jobbig förkylning (ja, jag erkänner, blir väldigt ynklig när jag är sjuk). Har druckit åtskilliga koppar te med honung under dagen men halsen vill inte göra sig av med det onda. Har till och med varit relativt duktig och inte gjort alls många knop under dagen för att kroppen ska få den vila den behöver. Det känns att den jobbar på högvarv med både barn och sjukdom. Rastlösheten vann dock i förmiddags då jag helt sonika blev sugen på nybakat bröd och ställde mig och bakade just matbröd för första gången i mitt liv. Tyckte det passade bra till potatis och broccolisoppan jag lagade till lunch. Gott blev det. Städning har vi också hunnit med, men här lät jag mannen ta befälet då dammande av kök gjorde mig lika andfådd som en biggest loserdeltagare efter ett maratonlopp.

Hur som helst lördag imorgon och vi ska fira vår lilla ettåring. Vi ska dessutom titta på lägenhet och håller alla tummar för att den ska falla oss i smaken. Nu: trevlig fredagkväll med film och popkorn i sängen.

Självreflektion och självömkan

Fryser lite och halsen gör ont. Har varit på öppna förskolan på förmiddagen och det tar verkligen musten ur både mor och barn. Vi har sovit gott båda två en stund nu. En av oss sover fortfarande. Jag har inte varit så extremt trött den här graviditeten, eller så ligger jag redan på en så låg nivå av energi så att jag inte märker någon skillnad. Nä, jag tror faktiskt att jag förkonats från den där extrema tröttheten. Men visst känns det att man ska ha barn igen. Kroppen jobbar på högvarv och en lunchlur är prima grejer både för stor och liten. Jag går dock fortfarande omkring som på moln och mår hur bra som helst efter de här 6 veckorna med illamåendet från hell. Tänk vad mycket vi tar förgivet. Att få må bra borde vara en självklarhet men så är det ju tyvärr inte för många. Och jag måste medge att mitt illamående fått mig att reflektera och tänka tillbaka på hur Theo måste ha mått under hans cytostatikabehandling. Jag kanske inte borde ha klagat, det känns så futtigt i jämförelse men min referenspunkt ligger inte högre i detta fall. Och en viss självömkan är väl ok under begränsade former så länge man är medveten om att andra har det värre och att man så njuter av att få må bra när man väl gör det.


Har avslutat boken "energitjuvar" läste äntligen ut den på flyget hem från Italien. Det var en sån där bok man verkligen fick tvinga sig själv till att läsa. Blir nästan arg på hur dålig den var och har god ust att skriva om den själv. Jag hade sådana förhoppningar. Lärde mig tyvärr inte mycket. Men nu har jag gett mig i kast med Mia Törnblom och hennes Självkänsloböcker och även om jag inte hunnit så långt på grund av ont om lästid är det redan en favorit. Jag mår helt enkelt redan bättre bara av att läsa. Finns nästan inget mer upplyftande än en bra bok som tvingar en till självreflektion.


Har idag även hunnit med att oroa mig lite över tvillingfrågan, druckit min första kopp kaffe på flera månader och planerat lite inför den kommande ettårs dagen. Hur kan ett år gå så fort. Trevlig onsdag finfina vänner.

Viktoriafallet

Jag är för tillfället helt känslomässigt rubbad och mina tårkanaler kan närmast liknas vid viktoriafallet (som för övrigt är dubbelt så högt och en halv gång så brett som Niagarafallet). Hormonerna har helt tagit över, så till den grad att jag gråter för vad som helst. Igår tex var det helt omöjligt att titta på Biggest loser. I Söndags morse såg jag helt svullen och rödsprängd ut runt ögonen efter att ha försökt se lördagsfilmen "P.s. I love you". Ikväll känner jag mig hyfsat säker dock då jag tänkt sitta bänkad för att se Holland och Wesley Schnider (som har liknats vid min man eller om det var tvärtom) möta Sverige.

Inskriven är jag hur som helst på Mvc igen. Två stick i armen, blodtryck och kiss på sticka. Allt ser normalt ut. Allt känns också bra. Förutom den lilla detaljen att barnmorskan antydde att kraftigt illamående inte är helt ovanligt vid tvillingar. Den 25:e vet vi.

Moster Becka

Hur svårt ska det vara...vi letar och letar men det finns ingen lägenhet som vi är intresserade av. Eller jo, jag gjorde en intresseanmälan idag men det var hos hyresbostäder och där hinner man knappt trycka på intresseanmälningsknappen förrän man har fått svar om att man inte går vidare i processen. Tydligen måste man redan vara hyresgäst för att ens ha en chans. Så letandet fortsätter...mest hos andra fastighetsbolag. Hoppas innerligt på min nuvarande värd som lovat att höra av sig så fort han får in någon större lägenhet. Vill bara ha den här flytten gjord. Ju längre vi väntar desto svårare får jag med att kunna hjälpa till...och det här med att bara stå vid sidan av och titta på är sedan länge något jag inte är jättebra på.

Imorgon ska jag på inskrivning, denna gång hos mödravården på Lovisa. Har bara hört bra saker om mvc där och det geografiska läget gör besöken en aning enklare. Kom just på att jag glömt berätta att jag ska bli moster. Har inte fått säga något (det har gått så där i och för sig) men nu måste det vara säkert att här på bloggen kunna skrika ut att Milla ska få en kusin i början på februari. Moster Becka och kusin Milla. Det blir grejer det. Tills det lilla charmtrollet är här blir det bilder på blivande kusin/storasyster Milla. Kram så länge.

Prego

Vi kom, vi åt, vi strosade. Det kan nog sammanfatta vår resa till Bergamo, Italien i veckan. Verkligen skönt med en verklighetsflykt från vardagen även om det innebär att man blir helt förstörd av att faktiskt slappna av. Bergamo är underbart vackert och ett ypperligt ställe att bara vara på. Så tillhör jag ju den lilla skara, jag antar att vi är i minoritet, som inte låter sig imponeras av det italienska köket. Det är ett jättebra land om man gillar varma mackor och pizzaslice men utöver det ställer jag mig frågande. Jag gillar bättre den italienska maten med svensk toutch. Hur som haver, mätta blev vi, flera gånger om och jag har antagligen gått upp två extra kilo till den befintliga bebismagen som redan gör byxorna trånga. (Åt dock endast en chokladbit, bildbevis åvan.)

Det bästa med att åka bort är dock att komma hem till vardag, barn och bestyr. Jag gillar ju mitt liv. Låter några bilder få berätta mer om resan. Orden verkar inte vilja komma idag.

Kram

Trebarnsmamma

Jag säger så här; om det här hade varit min första graviditet så vet i fasen om det hade blivit flera barn. Det kan inte vara lagligt att må så här. Ständigt yr och orkeslös till den grad att jag får visualisera minsta rörelse för att skrida till verket och så på det min vän illamåendet som i dagsläget inte är här ständigt (tack och lov) men leker tittut. Det enda som håller mig uppe är vetskapen om att det här är sista graviditeten. Jag hade aldrig trott att det skulle bli en trebarnsmamma av mig. (förutsatt att den här graviditeten går bra) Man ska ju vara försiktig med att ta något förgivet och även om det är ett trist synsätt så är jag, efter allt vi varit med om, extremt försiktig med att ta ut något i förskott.

Om två veckor blir det i alla fall första besöket hos barnmorskan. Och inte långt därefter blir det så första ultraljudet. Jag är mest spänd på att få se om det är en eller två där inne. Det finns ju en liten risk/chans beroende på hur man ser på det.

Blir inte så många fler inlägg i veckan. Men när jag kommer tillbaka lovar jag bilder. Ha det bra goa vänner. Kram

Verklighetsreflektion

I veckan var jag och Milla på öppna förskolan som vanligt. Det är samma öppna förskola som jag gick med Theo till så föreståndarna vet vår historia. En av föreståndarna ville prata med mig och berättade då om en mamma som förlorat sitt barn i maj i år och undrade om jag vill prata med henne eftersom mamman i fråga saknade någon att prata med som varit med om ungefär samma sak.

Klart jag tackade ja till det. Det har snart gått två och ett halvt år sedan vi förlorade Theo och även om man aldrig någonsin glömmer så går dagarna obemärkt förbi, en del smärtsammare än andra, vissa till och med helt smärtfria. Jag antar att det är så det måste få vara. Jag glömmer aldrig, jag älskar honom inte mindre för det, jag har bara accepterat och det där otänkbara onda har normaliserats och blivit min vardag. Jag saknade själv någon att prata med, någon som verkligen förstod den där första hemska tiden direkt efter hans död. Jag har fortfarande behov av att prata av mig om honom och så som hon kan utnyttja mig med frågor, råd och stöd kan jag utnyttja henne. Det är tråkigt att skriva det men det blir en sorts tröst i att veta att det finns andra som verkligen förstår, trots att det innebär en extrem smärta för dem, samma smärta som den vi en gång fick uppleva, som vi än idag kan känna. Men vi är i alla fall inte ensamma i det som kan beskrivas som helvetet på jorden.

Vi kommer att ses fler gånger nere på öppna förskolan och jag är alldeles säker på att vi kommer att ha både trevligt och stor, ömsesidig nytta av varandra. Ser fram emot det. kanske kan man utvecklas ytterligare och förstå än mer om varför man känner, tänker och handlar som man gör/gjort.

Det var veckans djupa tanke tror jag. Nu ska jag passa på att vila lite då mannen åkt till sthlm och Milla tar lunchluren. Kram

Grattis mannen

Lördag den 2:e oktober och vi har numera en 36-åring i huset. Mannen fyller år idag och ska fira den i Stockholm tillsammans med sina grönvita bröder. Vi lite yngre förmågor stannar hemma och har tjejlördag. Vi har planer på att äta upp resten av tårtan som blev över från gårdagens firande, lägga pussel och slötitta på tv. Men innan dess några måsten. Theo ska få nytt ljus på graven, jag måste få tag på återförslutningsbara enliters-plastpåsar inför resan och så ska gymmet få ett besök.

Illamåendet håller sig i schakt så här på förmiddagen så det är fullfart för att hinna med så mycket som möjligt innan det slårt till och jag blir stillasittandes. Härligt med lördag.

Trevlig och fin helg. Kram