Jag möter morgnarna med både glädje och sorg. Jag vaknar ofta till barnfötter som springer omkring i glädjerus på lördagsmorgnarna och morgonstressen med tjat om tandborstning, påklädning och gråtande barn som inte alls är förtjusta i tanken på att gå till dagis eller skola på vardagsmorgnarna. Jag saknar den stressen men kanske framförallt myset på helgmorgnarna. Sovmorgnarna tillsammans med Theo och hans Gos. Barnprogram och långa frukostar. Gemensamma planer för dagen och så det förväntade tjatet 20 minuter senare om att det går för långsamt för mamma att sätta planerna i verket.
Jag bor i ett hus med många barnfamiljer. Jag trivs bra där. Många killar i Theos ålder vilket hade varit helt perfekt om Theo hade fått vara kvar i livet. Vad mycket kul de skulle kunna haft. Nu fick han aldrig chansen. Nu lyssnar jag istället till de andra familjernas vardag. Möter dem i trapphuset, hör den äldsta sonen i familjen i lägenheten bredvid träna fiol om kvällarna. (han börjar bli riktigt duktig). Se dem på väg ut med pulka, picknick-korgar eller vad de nu ska på för äventyr tillsammans.
Jag hoppas snart få vara där och ta igen förlorad mammatid. Theo kommer aldrig tillbaka men jag längtar efter att återigen få bli mamma på riktigt. Att få ta hand om, trösta, tjata, oroa mig för små saker..allt sånt som hör mammarollen till.
Har varit en konstig vecka men nu är det äntligen fredag igen. Om jag får fortsätta att må bra dagen ut står träning och så förstås Munken på schemat för kvällen. Hoppas på en kanonfin vårhelg ute på landet. Vi hörs. Kram
