Dom säger att hörseln är det sinne som sist överger oss. Att man kan få reaktioner på saker som sägs från svårt sjuka människor långt efter att andra sinnen lagt av. Det får mig att fundera över hur mycket min älskling hörde innan han till slut somnade in. Hur mycket uppfattade han där han låg de sista sex veckorna när sinne för sinne slutade att fungera för att till slut lämna honom helt. Det är en både skrämmande och värmande tanke. Att hörseln fungerade när alla hans andra sinnen slutat betyder ju ändå att han hörde mig när jag berättade för honom hur mycket jag älskade honom, om och om igen. Å andra sidan kanske han också hörde oss prata om det oundvikliga.
Det är så många frågor kring allt som hände våran sista tid tillsammans och som jag så gärna skulle vilja ha svar på. Att acceptera obesvarade frågor som ofta uppkommer till följd av avslutade förhållanden, orättvisa beteenden eller av den karaktär som när någon rycks ifrån oss, plötsligt eller utdraget, är bland det svåraste som finns.
Det krävs en hel del arbete. Just nu är jag inget vidare på detta arbete. Det känns som jag tagit ett par steg tillbaka.
måndag, augusti 31, 2009
fredag, augusti 28, 2009
Meningen med smärta
Smärta är något biologiskt. Den vill skydda och varna mot dödliga faror. Det bekräftar de sällsynta människor som inte känner smärta och som endast har ett väldigt kort liv. I våra dagar skjuter smärtan högt över målet. Den outhärdliga smärtan hos en cancersjuk i slutstadiet är dock helt och hållet meningslös och kan endast liknas vid den syn som slår oss om man förde de döda till gravplatserna med blinkande ljus och sirener. Smärta har en mening bara så länge man har en möjlighet att tillfriskna. Smärtan vi fick se och uppleva i vår sons ögon är därför helt och hållet grym. Jag arbetar fortfarande på att försöka hitta meningen med den. Något jag antagligen kommer att få fortsätta göra.
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
Meningen med smärta
Smärta är något biologiskt. Den vill skydda och varna mot dödliga faror. Det bekräftar de sällsynta människor som inte känner smärta och som endast har ett väldigt kort liv. I våra dagar skjuter smärtan högt över målet. Den outhärdliga smärtan hos en cancersjuk i slutstadiet är dock helt och hållet meningslös och kan endast liknas vid den syn som slår oss om man förde de döda till gravplatserna med blinkande ljus och sirener. Smärta har en mening bara så länge man har en möjlighet att tillfriskna. Smärtan vi fick se och uppleva i vår sons ögon är därför helt och hållet grym. Jag arbetar fortfarande på att försöka hitta meningen med den. Något jag antagligen kommer att få fortsätta göra.
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
Vill också meddela att den kända finansmannen som misshandlade sin flickvän svårt på hotellet vi bodde när vi var i Stockholm senast, John Malmsäter som han för övrigt heter, fick ett års fängelse detta. Trots att han fortfarande hävdar sin oskyldighet och inte kan förstå hur man kan fälla honom eftersom han äger tre lägenheter, fem företag osv. Tragisk liten människa. Som alla män som tar ut sina problem fysiskt på sina flickvänner.
Dags att ta tag i den här fredagen. Ha en underbar helg vänner. Kram
torsdag, augusti 27, 2009
Framtung
Lina: Här kommer ännu en bild. Jag kallar den för "Tjockis provar fiskelyckan" eller varför inte "gravid söker napp"Kram
Klander, förödmjukelse och erkännande
Visst är det underligt att det är så betydligt mycket enklare att minnas klander och förödmjukelse framför erkännande. Varför är det så? Jag har hur som helst bestämt mig för att inte fästa mig vid varken klander eller beröm från människor som inte betyder någonting för mig. Som ändå är mig likgiltiga. Det är svårt men det går. Alla har vi våra synpunkter och åsikter. Det gäller bara att veta när man ska tala om dem eller helt enkelt hålla tyst.
För många verkar det alltför enkelt att vräka ur sig förödmjukelser kring människor som står borta i periferin, som man inte känner. Är det då inte bättre att lägga denna kraft på att ge beröm åt dem man har närmare, som faktiskt betyder någonting?
Jag sparar på energin, man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Men måste medge att jag har svårt att förstå vissa personers beteenden. Klander och förödmjukelse verkar även fungera som en klätterställning för att för egen del vinna högre ställning på andras bekostnad. Och när någon i den nära omkretsen använder detta tillvägagångssätt för att själv "må bättre" blir det genast problem. Ska man ta avstånd, ifrågasätta eller bara vänta tills det förhoppningsvis blåser av? Jag vet att den här människan förstår bättre men gör det saken bättre eller sämre?
Saknar så det smärtar de bekräftande ord jag fick från min son oavsett om det gällde klädval, matlagning eller alldagliga kommentarer av sann och ren kärlek. Det var ord som gick rakt in i hjärtat. Ord att lita på!
Ta hand om er. Kram
För många verkar det alltför enkelt att vräka ur sig förödmjukelser kring människor som står borta i periferin, som man inte känner. Är det då inte bättre att lägga denna kraft på att ge beröm åt dem man har närmare, som faktiskt betyder någonting?
Jag sparar på energin, man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Men måste medge att jag har svårt att förstå vissa personers beteenden. Klander och förödmjukelse verkar även fungera som en klätterställning för att för egen del vinna högre ställning på andras bekostnad. Och när någon i den nära omkretsen använder detta tillvägagångssätt för att själv "må bättre" blir det genast problem. Ska man ta avstånd, ifrågasätta eller bara vänta tills det förhoppningsvis blåser av? Jag vet att den här människan förstår bättre men gör det saken bättre eller sämre?
Saknar så det smärtar de bekräftande ord jag fick från min son oavsett om det gällde klädval, matlagning eller alldagliga kommentarer av sann och ren kärlek. Det var ord som gick rakt in i hjärtat. Ord att lita på!
Ta hand om er. Kram
onsdag, augusti 26, 2009
Paradoxalt nog
Peter Noll menar: Vi lever livet bättre och riktigare om vi lever livet så som det är, det vill säga, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning. Längden av den utmätta tiden spelar då egentligen ingen som helst roll eftersom vi alla går miste om evigheten.
Vi vet alla vad som väntar och att vi måste dö, men eftersom vi inte vet tidpunkten bortser vi från detta faktum och föredrar istället att ägna oss åt triviala vardagsproblem. Våra liv kan därför ofta kännas meningslösa. Den som ska dö snart delar dock aldrig denna känsla. Det verkar paradoxalt nog som om dödsmedvetenheten ger livet dess verkliga mening.
Jag vet, jag har snöat in lite på döden och döendet men det är ett ämne som fascinerar. Speciellt eftersom min erfarenhet av att ha kommit den så nära gett mig inblick i hur pass rädda folk i min omgivning är för detta faktum. För mig är det ofattbart hur man kan leva ett liv utan att tänka på "fortsättningen" som om den aldrig skulle komma, som om man skulle skonas.
I natt lurade jag den där John Blund...eller kanske snarare mig själv. Har ju som bekant haft svårt att somna. Efter timmar av plågande av och an blir man ju hungrig vilket lett till ett par skedar yoggi varpå jag somnat som en stock. Igår kväll var jag förutseende nog att ta denna yoggi innan jag gick och la mig vilket otroligt nog resulterade i en nästan helt ostörd sömn hela natten. Psykologiskt? Antagligen, men pigg är jag.
Tack för alla namnförslag, nu gäller det bara att komma överens!!! Om omkring sex veckor vet vi. Kram
Vi vet alla vad som väntar och att vi måste dö, men eftersom vi inte vet tidpunkten bortser vi från detta faktum och föredrar istället att ägna oss åt triviala vardagsproblem. Våra liv kan därför ofta kännas meningslösa. Den som ska dö snart delar dock aldrig denna känsla. Det verkar paradoxalt nog som om dödsmedvetenheten ger livet dess verkliga mening.
Jag vet, jag har snöat in lite på döden och döendet men det är ett ämne som fascinerar. Speciellt eftersom min erfarenhet av att ha kommit den så nära gett mig inblick i hur pass rädda folk i min omgivning är för detta faktum. För mig är det ofattbart hur man kan leva ett liv utan att tänka på "fortsättningen" som om den aldrig skulle komma, som om man skulle skonas.
I natt lurade jag den där John Blund...eller kanske snarare mig själv. Har ju som bekant haft svårt att somna. Efter timmar av plågande av och an blir man ju hungrig vilket lett till ett par skedar yoggi varpå jag somnat som en stock. Igår kväll var jag förutseende nog att ta denna yoggi innan jag gick och la mig vilket otroligt nog resulterade i en nästan helt ostörd sömn hela natten. Psykologiskt? Antagligen, men pigg är jag.
Tack för alla namnförslag, nu gäller det bara att komma överens!!! Om omkring sex veckor vet vi. Kram
tisdag, augusti 25, 2009
Lo Torp
Peter Noll, som visste att hans tid var utmätt, begränsad på grund av cancern, märkte hur hans dödsmedvetenhet ändrade hans känsla för tid. Den blev värdefullare än allt annat. Han blev mycket selektiv i allt han företog sig. Han ville skära bort allt som gjordes enbart för konventionens skull. Han hoppade tveklöst över praktisk nytta men i övrigt meningslösa trivialiteter. Han gjorde ingenting för att ”vara med” när han inte kände äkta engagemang. Och desto mer värderade han samvaron med goda vänner. Kärleken för dem han älskade ökade medan han brydde sig allt mindre om dem som inte älskade honom. Många saker blev lättare, en del intensivare. Han tålde saker som tidigare gjorde honom otålig, han oroade sig mindre över sådant som brukade bekymra honom och han blev öppnare och starkare i många sammanhang. Det viktigaste blev att försöka fylla varje minut med mening och innehåll.
Jag tror att det är just detta som våra erfarenheter vill få oss att förstå. Detta är den insikt de svåra stunderna i livet är till för att ge oss. Detta är för mig livets gåta, meningen med livet. En insikt jag tror många vet om men inte riktigt förstår och framförallt har svårt att ta till sig och leva efter. Ingen enkel sak att göra men värt att sträva efter.
De två senaste nätterna har tillbringats i soffan. Av någon anledning har jag betydligt lättare att somna där än i sängen. Hopplöst sömnlöst! Men det gäller att se det positiva, jag fick se sista avsnittet av Prison Break. Vad jag nu ska med det med tanke på att jag inte sett serien sen första säsong. Tv-tittandet slutade dock inte där och ironiskt nog låg jag och tittade på någon dokumentär om sömnlöshet. Igår tillbringade vi större delen av eftermiddagen/kvällen på en bänk uppe på kyrkogården. Vi hälsade på hos vår son och passade på att njuta lite av sensommarvärmen. Vi satt och spånade på pojknamn och fick för oss att vi inte fick gå hem förrän vi hade ett förslag som båda skulle kunna tänka sig. Känner man oss rätt har man redan förstått att det hela spårade ur ganska fort. Jag tyckte att Sanna Lundell och Persbrants alldeles nybakade lilla kille har ett fint namn: Lo. Martin gick bara med på det om pojken i mellannamn då fick hete Torp. Så om det nu råkar bli en kille så är vårt bästa (sorgligt nog) förslag på namn Lo Torp Möller. Någon som har något annat förslag månne? Kram
Jag tror att det är just detta som våra erfarenheter vill få oss att förstå. Detta är den insikt de svåra stunderna i livet är till för att ge oss. Detta är för mig livets gåta, meningen med livet. En insikt jag tror många vet om men inte riktigt förstår och framförallt har svårt att ta till sig och leva efter. Ingen enkel sak att göra men värt att sträva efter.
De två senaste nätterna har tillbringats i soffan. Av någon anledning har jag betydligt lättare att somna där än i sängen. Hopplöst sömnlöst! Men det gäller att se det positiva, jag fick se sista avsnittet av Prison Break. Vad jag nu ska med det med tanke på att jag inte sett serien sen första säsong. Tv-tittandet slutade dock inte där och ironiskt nog låg jag och tittade på någon dokumentär om sömnlöshet. Igår tillbringade vi större delen av eftermiddagen/kvällen på en bänk uppe på kyrkogården. Vi hälsade på hos vår son och passade på att njuta lite av sensommarvärmen. Vi satt och spånade på pojknamn och fick för oss att vi inte fick gå hem förrän vi hade ett förslag som båda skulle kunna tänka sig. Känner man oss rätt har man redan förstått att det hela spårade ur ganska fort. Jag tyckte att Sanna Lundell och Persbrants alldeles nybakade lilla kille har ett fint namn: Lo. Martin gick bara med på det om pojken i mellannamn då fick hete Torp. Så om det nu råkar bli en kille så är vårt bästa (sorgligt nog) förslag på namn Lo Torp Möller. Någon som har något annat förslag månne? Kram
måndag, augusti 24, 2009
Den enda sanning som gäller för oss alla
Varifrån kommer våra attityder kring döden? Det tycks som vår kultur, vårt arv försvagat vår förmåga att möta sanningen. Den enda sanning som gäller för oss alla. Har vi helt enkelt sopat döden under mattan? Måste vi kombinera en livslögn med en dödslögn? Eller finns det andra lösningar? Den frågan ställer sig George Klein i sitt förord i boken ”Den utmätta tiden” skriven av Peter Noll.
Icke-existensen är en emotionell oacceptabel tanke, brukar psykologerna säga. En nordlig eskimåstam lär ha valt den enda logiskt helt konsekventa utvägen: de förnekar dödens existens överhuvudtaget. De döda begravs blixtsnabbt, man nämner aldrig mer deras namn och man anser att de aldrig har funnits. I en stenålderskultur på Nya Guinea är det tvärtom: här äter barnen upp sina döda föräldrar för att de skall leva vidare inom deras kroppar.
Vår kultur har i stället valt att tro på ”livet efter detta”. Ett ganska tänjbart begrepp med skiftande innehåll och många tänkbara tolkningsalternativ. Alla har dock samma grundfunktion: att plantera vägmärken i det väglösa, att installera klockor i det rymdlösa där tiden har upphört och att förse det oförställbara med ett mänskligt ansikte. Varför försöker vi med det omöjliga, att fly döden. Borde vi inte istället ändra vårt förhållningssätt inför den för att på ett bättre sätt kunna hantera livets oförutsägbarheter så som sjukdom och olycka. Hantera sanningen kring döden och döendet utan dödsångest, fruktan och oro. Vore inte det ett värdigare liv.
Måndag igen.
Icke-existensen är en emotionell oacceptabel tanke, brukar psykologerna säga. En nordlig eskimåstam lär ha valt den enda logiskt helt konsekventa utvägen: de förnekar dödens existens överhuvudtaget. De döda begravs blixtsnabbt, man nämner aldrig mer deras namn och man anser att de aldrig har funnits. I en stenålderskultur på Nya Guinea är det tvärtom: här äter barnen upp sina döda föräldrar för att de skall leva vidare inom deras kroppar.
Vår kultur har i stället valt att tro på ”livet efter detta”. Ett ganska tänjbart begrepp med skiftande innehåll och många tänkbara tolkningsalternativ. Alla har dock samma grundfunktion: att plantera vägmärken i det väglösa, att installera klockor i det rymdlösa där tiden har upphört och att förse det oförställbara med ett mänskligt ansikte. Varför försöker vi med det omöjliga, att fly döden. Borde vi inte istället ändra vårt förhållningssätt inför den för att på ett bättre sätt kunna hantera livets oförutsägbarheter så som sjukdom och olycka. Hantera sanningen kring döden och döendet utan dödsångest, fruktan och oro. Vore inte det ett värdigare liv.
Måndag igen.
fredag, augusti 21, 2009
www.novahuset.com
Nu är vår nya hemsida äntligen lanserad! http://www.novahuset.com/
Gå gärna in och kolla och när ni ändå är där fyll i för att bli medlem helt gratis och väldigt enkelt. Antalet medlemmar styr hur mycket bidrag vi kan få, vilket i sin tur hjälper oss att hjälpa fler tjejer och kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Tänk att en så liten och enkel insats från din sida kan göra så mycket.
Det sker 15 våldtäkter om dagen i Sverige. Endast en av dessa anmäls. Detta betyder att mörkertalet är extremt stort och att hjälp i form av stöd och råd både till drabbade men även till deras anhöriga behövs. Hjälp och stöd inte bara i bearbetningen av det som hänt utan också i form av kontakt med polis, i ev rättegång och med andra myndigheter.
Vi är en ideell förening, politiskt och religiöst obunden, som i oktober funnits i ett år. Vi finns där för tjejer och kvinnor över 15 år som blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp. Vi driver mail och telefonjour men arbetar dessutom med informationsspridning genom föreläsningar på skolor och hos olika myndigheter.
För mer information gå in på http://www.novahuset.com/
Hjälp oss hjälpa andra. Bli medlem!
Gå gärna in och kolla och när ni ändå är där fyll i för att bli medlem helt gratis och väldigt enkelt. Antalet medlemmar styr hur mycket bidrag vi kan få, vilket i sin tur hjälper oss att hjälpa fler tjejer och kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Tänk att en så liten och enkel insats från din sida kan göra så mycket.
Det sker 15 våldtäkter om dagen i Sverige. Endast en av dessa anmäls. Detta betyder att mörkertalet är extremt stort och att hjälp i form av stöd och råd både till drabbade men även till deras anhöriga behövs. Hjälp och stöd inte bara i bearbetningen av det som hänt utan också i form av kontakt med polis, i ev rättegång och med andra myndigheter.
Vi är en ideell förening, politiskt och religiöst obunden, som i oktober funnits i ett år. Vi finns där för tjejer och kvinnor över 15 år som blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp. Vi driver mail och telefonjour men arbetar dessutom med informationsspridning genom föreläsningar på skolor och hos olika myndigheter.
För mer information gå in på http://www.novahuset.com/
Hjälp oss hjälpa andra. Bli medlem!
torsdag, augusti 20, 2009
Ett finger mindre!!
Att sörja är smärtsamt. Men det är en smärta som är nödvändig och som inte går att smita ifrån. Läste att det i vissa indianstammar finns kvinnor som när de fått besked om att deras män stupat i strid huggit av sig ett finger som hjälp för att inte fly från smärtan i sorgen. Det går helt enkelt inte att gå runt sorgen mer än tillfälligt. Man måste ta sig igenom den för att komma ut på andra sidan, för att gå vidare. Tror dock inte att sorgen någonsin försvinner helt eller att tiden läker alla sår men är däremot helt säker på att sorgen förändras och att den med tiden och rätt medel blir enklare att bära. Men då måste man våga känna, våga sörja. Jag kan väl helt ärligt medge att jag aldrig varit i närheten av att hugga av mig något finger, men jag förstår principen.
Igår blev det ett glas (för de som kan) och fyrverkerier med finaste vännen och "the french guy". Kom hem trött och med stor förhoppning om en god natts sömn. En trevlig kväll var det i alla fall men det där sistnämnda låter tydligen vänta på sig. Hade sammandragningar halva natten och mådde illa efter att ha stått nära cigarettrök för långe på Bishop.
Solen skiner ute så det får bli en promenad och så ett litet pass på gym innan dagen kan ta fart på riktigt. Ha en bra torsdag mina vänner.
Igår blev det ett glas (för de som kan) och fyrverkerier med finaste vännen och "the french guy". Kom hem trött och med stor förhoppning om en god natts sömn. En trevlig kväll var det i alla fall men det där sistnämnda låter tydligen vänta på sig. Hade sammandragningar halva natten och mådde illa efter att ha stått nära cigarettrök för långe på Bishop.
Solen skiner ute så det får bli en promenad och så ett litet pass på gym innan dagen kan ta fart på riktigt. Ha en bra torsdag mina vänner.
onsdag, augusti 19, 2009
Reaktionsfasen
Sorgen har olika ansikten och olika faser. En av dessa faser kallas reaktionsfasen. I denna fas är, som namnet anvisar, reaktioner av betydelse. Förhållningssättet till människor som befinner sig i denna fas bör vara mycket tillåtande. Man bör lyssna, lyssna och lyssna utan råd eller tröst och ge de reaktioner som visas plats.
Den som har sorg vill oftast inget hellre än att få berätta om det som hänt, åtminstone till personer som inger trygghet. Sorgen måste bli sedd, bekräftad och uppmärksammad. Att bli bemött som om ingenting hänt eller med tysthet känns fruktansvärt obehagligt och helt fel och kan bidra till att sorgbearbetningen tar ännu längre tid. Tyvärr är jag en av dem som inte fick mitt sorg uppmärksammad från det håll jag då behövde, samtidigt är jag en av de lyckligt lottade som hade/har många och goda vänner som fanns/finns där för att lyssna.
Sorgligt nog sätter sig bemötanden från människor som inte vet hur de ska handskas med sorg och som därför kör struts- eller fiskmåsmetoden med huvudet i sanden eller blicken högt i skyn för att undvika den sörjande sig riktigt, riktigt djupt rotad. Jag tror ingen annan än de som själva blivit bemött på detta sätt förstår vad jag menar. Ondare gör det att förstå att dessa människor inte fattar hur deras beteende påverkar. Har god lust att nämna namn men vad skulle det hjälpa nu.
Ännu en jobbig natt har lagts bakom mig. Att det ska vara så svårt att somna. Några timmar blev det i alla fall och eftersom jag fick en natts hyfsad sömn föregående natt känner jag mig för tillfället relativt pigg...bara de mörka ringarna runt ögonen som avslöjar mig. Dags att ta tag i den här dagen. En ny bok väntar och ni som känner mig...jajemen även denna handlar om cancer och de sista åren i livet. Inte så upplyftande kanske men väldigt lärorikt och tankvärt. Kram
Den som har sorg vill oftast inget hellre än att få berätta om det som hänt, åtminstone till personer som inger trygghet. Sorgen måste bli sedd, bekräftad och uppmärksammad. Att bli bemött som om ingenting hänt eller med tysthet känns fruktansvärt obehagligt och helt fel och kan bidra till att sorgbearbetningen tar ännu längre tid. Tyvärr är jag en av dem som inte fick mitt sorg uppmärksammad från det håll jag då behövde, samtidigt är jag en av de lyckligt lottade som hade/har många och goda vänner som fanns/finns där för att lyssna.
Sorgligt nog sätter sig bemötanden från människor som inte vet hur de ska handskas med sorg och som därför kör struts- eller fiskmåsmetoden med huvudet i sanden eller blicken högt i skyn för att undvika den sörjande sig riktigt, riktigt djupt rotad. Jag tror ingen annan än de som själva blivit bemött på detta sätt förstår vad jag menar. Ondare gör det att förstå att dessa människor inte fattar hur deras beteende påverkar. Har god lust att nämna namn men vad skulle det hjälpa nu.
Ännu en jobbig natt har lagts bakom mig. Att det ska vara så svårt att somna. Några timmar blev det i alla fall och eftersom jag fick en natts hyfsad sömn föregående natt känner jag mig för tillfället relativt pigg...bara de mörka ringarna runt ögonen som avslöjar mig. Dags att ta tag i den här dagen. En ny bok väntar och ni som känner mig...jajemen även denna handlar om cancer och de sista åren i livet. Inte så upplyftande kanske men väldigt lärorikt och tankvärt. Kram
tisdag, augusti 18, 2009
Koncentrationsförmåga sökes...
Jag hade länge en overklighetskänsla efter att Theo gått bort. Känslan omfattade först och främst hur jag uppfattade mig själv. Jag kände inte längre igen mig själv, mina känslor eller reaktioner. Jag gick omkring i en vadderad bubbla, omtöcknad, bedövad. Det kändes helt enkelt som om jag vore någon annan. Denna känsla kan jag få än idag och den drar undan mattan för mig varje gång den kommer. Så har det känts de senaste dagarna. Mycket av det man gjort och glatt sig åt är som borta. Det känns därför som att man förlorat mer än den som faktiskt gått bort.
Jag har svårt att koncentrera mig längre stunder. Även sådant som är av betydelse för mig är svårt att minnas. Det är så frustrerande att minnas att man ska komma ihåg något men att inte minnas vad. I natt har jag i alla fall fått sova. Det har varit hopplöst att somna om nätterna. Timmarna går och först runt 04-tiden har John B. varit framme, antagligen i ren sympati, och gett mig ett par timmars vila innan det är dags att vakna av att bebis kickar till revbenen. Jag har alldeles för mycket i huvudet, alldeles för många frågetecken för att kunna slappna av för tillfället.
Idag blir det möte med Novahuset innan jag ska försöka ta tag i träningen som självklart också blivit lidande pga min sömnbrist. Ska bara dricka upp mitt kaffe. Kram
Jag har svårt att koncentrera mig längre stunder. Även sådant som är av betydelse för mig är svårt att minnas. Det är så frustrerande att minnas att man ska komma ihåg något men att inte minnas vad. I natt har jag i alla fall fått sova. Det har varit hopplöst att somna om nätterna. Timmarna går och först runt 04-tiden har John B. varit framme, antagligen i ren sympati, och gett mig ett par timmars vila innan det är dags att vakna av att bebis kickar till revbenen. Jag har alldeles för mycket i huvudet, alldeles för många frågetecken för att kunna slappna av för tillfället.
Idag blir det möte med Novahuset innan jag ska försöka ta tag i träningen som självklart också blivit lidande pga min sömnbrist. Ska bara dricka upp mitt kaffe. Kram
fredag, augusti 14, 2009
Avd. 16B
Vi ses eller på återseende är ganska vanliga uttryck som vi tar förgivna, bara slänger ur oss. Jag kom och tänka på det när jag i huvudet gick igenom en del av den sjukdomstid som vi har i bagaget. Dessa fraser förekom flitigt redan på sjukhuset trots att vi levde under ständig oro och medvetenhet om att allt kunde vara över på några timmar, trots att vi inte hade en aning om under vilka former vi skulle se de medfamiljer som bodde på avdelning 16B nästa gång eller ens om det skulle bli någon nästa gång.
Det var länge sedan jag tänkte på avdelning 16B och alla de familjer vi träffade där. Det går inte att undvika att undra över hur det gick för dem. Finns de barnen kvar i livet eller liknar deras öde Theos? Allt jag vet är att de, enligt en av sköterskorna, hade en jobbig tid med "förluster" kort efter att Theo gått bort. Hoppas innerligt att det ändrats till det bättre.
Hade en helkväll med tjejerna igår. Finaste Åsa och Malin hade ordnat spa-behandlingar åt oss samt en tre-rätters på Pappa Grappa. En mycket trevlig kväll med glada överraskningar och sedvanligt tjejsnack. Tack så mycket tjejer. Det får vi göra om.
Fredag idag och schemat för helgen är som vanligt fullspäckat. Idag blir det en sväng förbi MVC innan vi lämnar staden för lite lantluft. Det årliga och i familjen Thorsell högtidiliga kräftfisket väntar och imorgon blir det passande nog kräftskiva hos Bella och Per. Ska försöka få med kameran för lite bilduppdatering. Ha en bra helg vänner. Kram
Det var länge sedan jag tänkte på avdelning 16B och alla de familjer vi träffade där. Det går inte att undvika att undra över hur det gick för dem. Finns de barnen kvar i livet eller liknar deras öde Theos? Allt jag vet är att de, enligt en av sköterskorna, hade en jobbig tid med "förluster" kort efter att Theo gått bort. Hoppas innerligt att det ändrats till det bättre.
Hade en helkväll med tjejerna igår. Finaste Åsa och Malin hade ordnat spa-behandlingar åt oss samt en tre-rätters på Pappa Grappa. En mycket trevlig kväll med glada överraskningar och sedvanligt tjejsnack. Tack så mycket tjejer. Det får vi göra om.
Fredag idag och schemat för helgen är som vanligt fullspäckat. Idag blir det en sväng förbi MVC innan vi lämnar staden för lite lantluft. Det årliga och i familjen Thorsell högtidiliga kräftfisket väntar och imorgon blir det passande nog kräftskiva hos Bella och Per. Ska försöka få med kameran för lite bilduppdatering. Ha en bra helg vänner. Kram
torsdag, augusti 13, 2009
Ännu mer mig själv
Som kloka herr Birro skrev i sin krönika i Expressen igår: ” För oss förtappade själar är det tid att vägra skämmas för vår sorg. Sorgen är ett kvitto på att vi levt…”
Sorgen har förändrat mig men jag har inte blivit någon annan, bara ännu mer mig själv. Inte mycket är sig likt i mitt liv längre och egentligen är jag tacksam för det. Jag är glad att allt inte är som det var förr, att saker och ting förändrats, utvecklats. Därmed inte sagt att jag inte saknar delar av det gamla, personer från det förflutna….något fruktansvärt.
Torsdag och jag ser fram emot spa och middag med Åsa och Malin ikväll. (30-års present) Fram tills dess blir det någon form av träning. Kanske en promenad, solen lyser utanför så det kanske är bäst att passa på. Annars är jag för tillfället en hängiven bokmal. Ha en trevlig dag kära du. Kram
Sorgen har förändrat mig men jag har inte blivit någon annan, bara ännu mer mig själv. Inte mycket är sig likt i mitt liv längre och egentligen är jag tacksam för det. Jag är glad att allt inte är som det var förr, att saker och ting förändrats, utvecklats. Därmed inte sagt att jag inte saknar delar av det gamla, personer från det förflutna….något fruktansvärt.
Torsdag och jag ser fram emot spa och middag med Åsa och Malin ikväll. (30-års present) Fram tills dess blir det någon form av träning. Kanske en promenad, solen lyser utanför så det kanske är bäst att passa på. Annars är jag för tillfället en hängiven bokmal. Ha en trevlig dag kära du. Kram
onsdag, augusti 12, 2009
Den 12 augusti
Idag är det exakt två år sedan Theo akut opererade bort sin hjärntumör. Det betyder att det är två år och en dag sedan vi fick det chockerande tumörbeskedet. Två år sedan och jag kommer ihåg ord, känslor, miljö och tankar så exakt. Dessa två dagar var tillsammans med ytterligare en handfull inträffanden under de kommande tio månaderna de värsta dagarna i mitt liv. Dagar som förändrade allt. Som förändrade mig, mitt liv, min familj och som till slut tog min son ifrån mig. Ska besöka honom idag, min fina Theo.
Där satt vi i sju timmar och väntade på att få höra något om operationen. Där satt vi och väntade medan de öppnade min sons huvud. Det var mitt livs längsta väntan. När den var över fick vi gå upp till vad som skulle bli vårt kommande hem de närmsta veckorna, NIVA, Neurointensivavdelningen. Här möttes vi av en syn som aldrig kommer försvinna. Där låg han, mitt livs kärlek, så liten och skör med bandage och livsuppehållande slangar överallt. Tårarna ville inte sluta rinna.
Sedan började nästa väntan. Väntan på att han skulle vakna. Väntan på att få se om han fortfarande var den Theo vi kände, om han fortfarande kunde röra sina ben och armar. Läkarna kunde inte ge några garantier. Vi hade tur där. Theo var Theo när han vaknade och även om han tappat funktionen och motoriken på höger sida så kände han igen oss. Det blir för jobbigt att skriva mer om den här tiden så det får räcka för den här gången. Minnena är otroligt starka trots att två händelserika år står mellan då och nu.
Berättade i tidigare inlägg om en händelse som påverkade mig uppe i Stockholm. Vi vaknade den natten av att en man misshandlade sin flickvän svårt. Har aldrig hört sådana hjärtskärande skrik. Denna händelse har nu bidragit till att vi, eller snarare Martin, blivit kallad som vittne till rättegång inom ett par, tre veckor. Vi har ju vanan inne sedan tidigare gällande det här med rättegångar så det ska väl gå bra. Även jobbiga saker är erfarenheter och den här kända svenska finansmannen behöver få ett straff för det han gjorde mot sin tjej.
Dags att ta tag i den här onsdagen. Igår fick jag en långpromenad på golfbanan. Idag blir det strömmenvarvet och en tur med de nya otroligt snabba spinningskorna. Kram
Där satt vi i sju timmar och väntade på att få höra något om operationen. Där satt vi och väntade medan de öppnade min sons huvud. Det var mitt livs längsta väntan. När den var över fick vi gå upp till vad som skulle bli vårt kommande hem de närmsta veckorna, NIVA, Neurointensivavdelningen. Här möttes vi av en syn som aldrig kommer försvinna. Där låg han, mitt livs kärlek, så liten och skör med bandage och livsuppehållande slangar överallt. Tårarna ville inte sluta rinna.
Sedan började nästa väntan. Väntan på att han skulle vakna. Väntan på att få se om han fortfarande var den Theo vi kände, om han fortfarande kunde röra sina ben och armar. Läkarna kunde inte ge några garantier. Vi hade tur där. Theo var Theo när han vaknade och även om han tappat funktionen och motoriken på höger sida så kände han igen oss. Det blir för jobbigt att skriva mer om den här tiden så det får räcka för den här gången. Minnena är otroligt starka trots att två händelserika år står mellan då och nu.
Berättade i tidigare inlägg om en händelse som påverkade mig uppe i Stockholm. Vi vaknade den natten av att en man misshandlade sin flickvän svårt. Har aldrig hört sådana hjärtskärande skrik. Denna händelse har nu bidragit till att vi, eller snarare Martin, blivit kallad som vittne till rättegång inom ett par, tre veckor. Vi har ju vanan inne sedan tidigare gällande det här med rättegångar så det ska väl gå bra. Även jobbiga saker är erfarenheter och den här kända svenska finansmannen behöver få ett straff för det han gjorde mot sin tjej.
Dags att ta tag i den här onsdagen. Igår fick jag en långpromenad på golfbanan. Idag blir det strömmenvarvet och en tur med de nya otroligt snabba spinningskorna. Kram
tisdag, augusti 11, 2009
Ovillkorlig kärlek
Den svåraste läxan som jag tror människan har att lära sig är den om ovillkorlig kärlek.Virginia Satir förklarar vad ovillkorlig kärlek är i en dikt:
Jag vill älska dig utan att klamra mig fast,
bedöma dig utan att döma,
förena mig med dig utan att tränga mig på,
inbjuda dig utan att ställa krav,
lämna dig utan skuldkänslor,
kritisera dig utan att klandra dig,
och hjälpa dig utan att förödmjuka dig.
Om jag kan få samma saker av dig,
då kan vi verkligen berika varandra.
Nu dags för morgonpromenad. Sen en hel tisdag att göra vad jag vill med. Kram
måndag, augusti 10, 2009
Ett brev från en vän
Måndag efter en helt galen vecka. Har verkligen varit fullt upp men jag tycker jag hållt jämna steg trots ålder och mage. 30-årsdagen firades med fika. Ville inte ha något stort så jag hade bjudit in de 35 närmsta!!! och det blev ett sant tårtkalas. Tack alla för att ni kom och för de fina presenterna. Sex timmar senare satt vi i bilen på väg mot Linköping. Grillning tillsammans med goda vänner samt en Ulf Lundell konsert vid Bergs Slussar väntade och det blev precis så bra som vi hade önskat. Vi hade en planerad utgång efter detta men fick för första gången leva upp till min mogna ålder (och mage) och tog det vuxna beslutet att åkta hemåt sängen. Att fylla tant var alltså inte så farligt men ändå skönt att det är gjort. Bilden här över är tagen från en underbar kväll med en underbar blivande i Berg.Fick ett mail från en av mina barndomsvänner för några veckor sedan. Det gick rakt in i hjärtat och därför vill jag gärna dela med mig delar av det här. Hoppas inte personen bakom brevet tar illa upp. Så här skriver hon:
Hej igen, Måste tillägga att det var en fin bild du lade ut på Theos gravsten. Jättefin. Jag har så många gånger tänkt att leta upp den och lämna något som jag hoppas att han tycker om. Kanske kan jag samla på mig lite mod och gå dit snart. Jag tänker ofta på er, dig och Theo, på våra fikastunder som vi hann med (även om de kanske inte var så många) så har de gett mig mycket. Bara att se det fina bandet som ni hade, kärleken som fanns i era blickar...Hur ni båda småretades med varandra på ett kärvänligt sätt. Det var härliga stunder som fick mig att längta efter att bli mamma.. en lika bra mamma som du.
Kram
fredag, augusti 07, 2009
Hanterbara begränsningar
Dagens tanke: Om nu Gud finns eller vad man vill kalla honom, så har jag en stor förundran över dennes existens. För om han lät skapa människan så måste han ha känt oss väl eftersom han skapade oss med en begränsad hjärna. Om hjärnan inte hade haft några begränsningar tror jag inte att vi hade stått ut i många av de situationer vi kan hamna. Vi skulle helt enkelt inte klara det. Vår hjärnas begränsningar hjälper oss att ta in så mycket information som vi klarar av på en och samma gång. Hjälper oss att hantera de känslor och tankar som uppkommer i trauman, kriser och vid andra situationer där frågor kring liv och död uppkommer.
Redan fredag och sista dagen som 29-åring. Ska snart ta oss en promenad ner till Grand för en riktigt hotellfrukost. Annars bjuder dagen mest på en himla massa bakning inför 30-års kalaset imorgon. Bildbevis kommer säkerligen.
Vill också nämna att jag badade för första (och sista) gången som 29-åring igår. Att det var i en uppvärmd pool har kanske en hel del att göra med saken men ändock duktigt av en badkruka av högsta rang, tycker jag.
Nu tackar 29-åringen för sig. Vi hörs igen nästa vecka.
Redan fredag och sista dagen som 29-åring. Ska snart ta oss en promenad ner till Grand för en riktigt hotellfrukost. Annars bjuder dagen mest på en himla massa bakning inför 30-års kalaset imorgon. Bildbevis kommer säkerligen.
Vill också nämna att jag badade för första (och sista) gången som 29-åring igår. Att det var i en uppvärmd pool har kanske en hel del att göra med saken men ändock duktigt av en badkruka av högsta rang, tycker jag.
Nu tackar 29-åringen för sig. Vi hörs igen nästa vecka.
torsdag, augusti 06, 2009
Ansvar
Våra liv är vårt eget ansvar. Vi kan inte kritisera och skylla ifrån oss, fördöma och hata. Det är bara vi själva som är ansvariga för summan av vårt liv. Den insikten borde ändra på många prioriteringar. Men jag antar att det är för svårt för många att ta ansvar vilket också resulterar i fel prioriterig.Hittade ett citat jag med ironi använder titt som tätt: "För att slippa ifrån kritik, säg inget, gör inget, var ingenting". Men vem vill inte vara något, vem vill stå vid sidan av, vara tyst och osynlig? Det finns alltid någon som inte gillar det som sägs eller görs, kanske till och med någon som inte gillar min existens. Det gäller här att komma ihåg att felet ofta ligger hos den som kritiserar. Det är alltså upp till den personen att ta sitt ansvar och ta reda på vari problemet ligger. För det är inte mitt problem.
Idag blir det möte med Trygghetsrådet. Vi får se vad det kan ge. Det ser dessutom ut att bli en kanonfin dag så man kanske skulle passa på att sitta lite i solen, om nu bebis inte klagar på värmen. Blir hursomhelst ingen träning idag då jag hade problem med sammandragningar hela gårdagen, typiskt eftersom ryggen kändes bättre. 30-årsdagen närmar sig med stormsteg. Två dagar kvar som 29-åring. Två dagar som ska utnyttjas väl, så planen är att ta sig till Trädgå´'n i goda vänners lag framåt kvällen. Mycket kul att se fram emot alltså.
Idag blir det möte med Trygghetsrådet. Vi får se vad det kan ge. Det ser dessutom ut att bli en kanonfin dag så man kanske skulle passa på att sitta lite i solen, om nu bebis inte klagar på värmen. Blir hursomhelst ingen träning idag då jag hade problem med sammandragningar hela gårdagen, typiskt eftersom ryggen kändes bättre. 30-årsdagen närmar sig med stormsteg. Två dagar kvar som 29-åring. Två dagar som ska utnyttjas väl, så planen är att ta sig till Trädgå´'n i goda vänners lag framåt kvällen. Mycket kul att se fram emot alltså.
Bild ett visar: två glada i en svit på Hotel Diplomat i Sthlm, drickandes det bubbel jag fick av hotellet för att jag fyller år. (Tack snälla killar för att jag fick lukta på champangen och smaka en jordgubbe i alla fall). Bild två: Blivande man i träd. Bild tre: En tjock och glad 29-åring ute på Waldemarsudde, Djurgården.
Hörs imorgon fina du.
Hörs imorgon fina du.
onsdag, augusti 05, 2009
Gamla själar
Elisabeth Kubler-Ross skriver att barn som har en dödlig sjukdom är visa, gamla själar och att alla barn blir visa, gamla själar om de har lidit, om deras fysiska kvadrant farit illa innan puberteten. Den andliga kvadranten, som annars inte brukar framträda förrän i puberteten, växer i förtid för att kompensera för förlusten av de fysiska förmögenheterna. Det är
därför döende barn blir lillgamla. Det är därför de sjuka barnen är mycket visare än friska barn som inte sällan vuxit upp i så kallade växthus. Det är också därför föräldrar inte bör beskydda sina barn. Elisabeth menar istället att man som vuxen bör berätta och vara öppen om sin ångest och smärta annars kommer barnen att utvecklas till vad som kan liknas vid "krymplingar". För förr eller senare måste plantorna ut ur växthuset och om de beskyddats från den hårda världen klarar de inte av kylan och blåsten.
Det ligger nog mycket i detta även om jag inte skulle vilja hårddra det som att de barn som växer upp under beskydd blir krymplingar. Men jag tror absolut att vi underskattar våra barns förmågor, förståelse och intellekt och jag tror att öppenhet och genuin ärlighet gentemot sitt barn ifråga om sorg, smärta och andra känslor är både nyttigt och utvecklande. Men så är jag ju svensk och tror att allt är bäst i lagom dos. Barn är trots allt bara barn och ska så få vara innan de tvingas ta itu med vuxenvärldens alla problem. Vad jag är 100 procent säker på är att svårt sjuka barn blir lillgamla.
Har varit i Stockholm ett par dagar. En mycket trevlig resa i trevligt sällskap. Tyvärr påverkade och påminde en händelse mig alldeles för mycket om min egna historia vilket för tillfället gör att jag känner mig otrygg och kollar lås flera gånger om. En övergående process får vi hoppas. Misshandelns män har många ansikten.
Dags att ta tag i onsdagen. Äntligen träning. Bebis och jag behöver motion efter alldeles för mycket och god mat i storstan. Kram
därför döende barn blir lillgamla. Det är därför de sjuka barnen är mycket visare än friska barn som inte sällan vuxit upp i så kallade växthus. Det är också därför föräldrar inte bör beskydda sina barn. Elisabeth menar istället att man som vuxen bör berätta och vara öppen om sin ångest och smärta annars kommer barnen att utvecklas till vad som kan liknas vid "krymplingar". För förr eller senare måste plantorna ut ur växthuset och om de beskyddats från den hårda världen klarar de inte av kylan och blåsten.
Det ligger nog mycket i detta även om jag inte skulle vilja hårddra det som att de barn som växer upp under beskydd blir krymplingar. Men jag tror absolut att vi underskattar våra barns förmågor, förståelse och intellekt och jag tror att öppenhet och genuin ärlighet gentemot sitt barn ifråga om sorg, smärta och andra känslor är både nyttigt och utvecklande. Men så är jag ju svensk och tror att allt är bäst i lagom dos. Barn är trots allt bara barn och ska så få vara innan de tvingas ta itu med vuxenvärldens alla problem. Vad jag är 100 procent säker på är att svårt sjuka barn blir lillgamla.
Har varit i Stockholm ett par dagar. En mycket trevlig resa i trevligt sällskap. Tyvärr påverkade och påminde en händelse mig alldeles för mycket om min egna historia vilket för tillfället gör att jag känner mig otrygg och kollar lås flera gånger om. En övergående process får vi hoppas. Misshandelns män har många ansikten.
Dags att ta tag i onsdagen. Äntligen träning. Bebis och jag behöver motion efter alldeles för mycket och god mat i storstan. Kram
måndag, augusti 03, 2009
Stoppa hjulet från att snurra...
Negativitet hämtar näring ur mer negativitet och det är bara då den kan växa. Men vi ges alltid ett val. Antingen låter vi hjulet av negativitet rulla vidare eller så accepterar vi helt enkelt sådant som hänt som en sorglig verklighet som nu passerat och som därför inte går att göra ogjort.
Varje gång vi reagerar negativt måste vi ha klart för oss att det är våra egna ouppklarade problem som spökar. Reagerar man starkt på någon/något gäller det därför att ta reda på vad det är som provocerar och varför man har problem med det. Det är vi själva som far mest illa av vår egen negativitet. Och någonstans måste vi börja för att stanna hjulet från att rulla. I vissa fall är det enklare sagt än gjort, i andra går det betydligt enklare. Men jag tänker göra allt för att inte låta någon annans negativitet påverka mig så som det hittills gjort.
Måndag idag och vi åker på ännu en minisemster. Denna gång väntar Stockholm med goda vänner. Först blir det jobb med Novahuset innan vi gör Sthlm och kollar på Hammarby när de möter Helsingborg. Ser dock mest fram emot hotellfrukosten i morgon. Önskar jag kunde skylla den goda aptiten på graviditeten men det vore att blåljuga. Hörs snart igen.
Varje gång vi reagerar negativt måste vi ha klart för oss att det är våra egna ouppklarade problem som spökar. Reagerar man starkt på någon/något gäller det därför att ta reda på vad det är som provocerar och varför man har problem med det. Det är vi själva som far mest illa av vår egen negativitet. Och någonstans måste vi börja för att stanna hjulet från att rulla. I vissa fall är det enklare sagt än gjort, i andra går det betydligt enklare. Men jag tänker göra allt för att inte låta någon annans negativitet påverka mig så som det hittills gjort.
Måndag idag och vi åker på ännu en minisemster. Denna gång väntar Stockholm med goda vänner. Först blir det jobb med Novahuset innan vi gör Sthlm och kollar på Hammarby när de möter Helsingborg. Ser dock mest fram emot hotellfrukosten i morgon. Önskar jag kunde skylla den goda aptiten på graviditeten men det vore att blåljuga. Hörs snart igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)