Tragedier

Elisabeth Kubler-Ross skriver: ”Det tog mig femtio år att inse att det inte finns några tillfälligheter i livet, och att det som vi betraktar som tragedier i själva verket inte är några tragedier, såvida vi inte själva väljer att göra dem till just tragedier. För vi kan också välja att betrakta dem som chanser, möjligheter för oss att växa och då ser vi att de är utmaningar och tips om att vi behöver ändra på någonting i vårt liv.

När man står vid slutet av sitt liv och ser tillbaka, inte på de bra dagarna utan på de svåra dagarna, på stormarna i livet, ser vi att det var de svåra dagarna som gjorde oss till de vi är idag. Det är som att släppa ner en sten i centrifugen. Man kan välja om man vill komma ut krossad eller polerad".

Vad som än händer oss i fråga om både förbättringar eller försämringar så tror jag att man upplever det helt enkelt för att det finns en mening med det. Det lär dig något som du annars inte skulle ha lärt dig. Och jag är av den insikt att jag tror inte man utsätts för mer än vad man klarar av. Jag kan ha fel men det är så jag ser på det mesta, svårt som lätt, sorgligt som roligt för tillfället. Utmaningen ligger i att ta reda på vad meningen är. Även i det allra mest meningslösa ting finns någonting underliggande, någonting mer.

Igår var vi hos Barnmorskan igen. Förutom 2 kilo upp, fick jag reda på att jag inte har Hepatos. Väldigt skönt. Tackade också nej till de tabletter som kunde lindra graviditetsklådan eftersom de skulle göra mig trött. Foglossningen hänger dock med och kommer antagligen så göra de månader som är kvar.

Men inte ens foglossning kan hindra mig från ett impulsivt infall av svamp- och blåbärsplockning tillsammans med bästa Jessica. Något som resulterade i en väldigt god frukostallrik med yoggi och egenhändigt plockade blåbär nu på morgonen.

Träning och fika med finaste Beata som är hemma en sväng från Paris står högst upp på dagens schema. Trevlig helg på er.

Tankar kring döden

Maria Housden skriver ”Det finns en död som är ännu mer smärtsam än den som tar oss och våra anhöriga ifrån den här världen. Det är den som innebär att många liv aldrig blir levda just för att själarna kvävts av rädsla.”

Den rädslan är sedan länge borta hos mig och döden en del av livet. Men glömmer vi bort att leva livet på grund av rädsla för döden, då tar döden större plats än livet och meningen med livet försvinner.

Jag har sett döden komma, jag har sett döden på när håll. Jag höll i dödens hand och jag har utifrån mina erfarenheten valt att skapa mig en bild av hur döden ser ut . Det är en glad bild, en bild som innebär att jag får träffa min son igen, en bild där inga sjukdomar eller rädslor existerar. Hur ska jag kunna vara rädd för det. Vi tolkar alla döden på olika sätt och ser olika bilder kring livet efter detta. Döden har därför många ansikten. Min död bär ett barns leende ansikte.

När man tänker lite närmare på det så är det inte döden som är skrämmande utan vad vi gör av våra liv som är problemet.

Har varit på besök i Västervik. Väldigt skönt att få komma iväg en sväng och mycket trevligt att få träffa Hanna, Micha och lille Arvid. Tack för gästvänlighet, god mat och mycket trevligt sällskap. Västervik är så fint nu på sommaren. Söderköping släng dig i väggen, jag flyttar till V-vik! Bildkvaliten är inte den bästa men ändock jag och bebis i ett soligt V-vik.

Barnmorskan väntar. Kram

Varför?

Det är bara mänskligt att försöka hitta bakomliggande orsaker och anledningar. Att skapa förståelse till olika situationer och händelser. Jag har fått acceptera att frågan ”varför” inte alltid går att besvara. Det är en ganska svår insikt. Men något jag varit tvungen att gå med på för att kunna fortsätta.

Jag vet också att människor på både närmre och längre avstånd i rent självförsvar ifrågasätter mig som förälder när de får höra att min son gått bort i cancer. De undrar vad jag gjorde för att Theo skulle få cancer. Vad åt han? Rökte du när jag var gravid? Pratade han ofta i mobiltelefon? En försvarsmekanism för att undvika att samma sak händer deras barn. Jag vet att de inte menar något illa men i och med dessa frågor lägger de ansvaret, skulden för hans död på mig, vilket självfallet gör riktigt ont. Jag antar att det ligger i människans natur att distansera sig och genast bilda ett vi-dom förhållande mellan det svåra och sig själv. För att klara av att hantera det ohanterliga. Det är klart det är enklare att tänka att cancer bara drabbar andras barn. Det är klart det är enklare att hantera en svår sjukdom om man vet hur man ska skydda sig och sina kära ifrån den. Men nu finns det inget sådant självklart skydd, inga givna garantier eller tydliga knep att ta till och då gör man det näst bästa vilket blir att själv skapa teorier, leta förklaringar och lägga ansvaret på någon annan.

Jag vill bara säga till alla er som undrar att det finns inget jag skulle kunna gjort annorlunda. Ingenting jag skulle kunna gjort för att ha förhindrat att cancern kom och tog mitt barn. Det har jag många läkares och experters ord på.

Idag åker vi på minisemester till Västervik. Sist jag var där var för två år sedan tillsammans med min son. En underbar resa, vår sista tillsammans.

Kram

Klumpighet

Man kan inte skydda sig från jobbiga situationer. Jag har försökt men det skulle innebära total isolering och jag som är en väldigt social person med stort behov av människor runtomkring mig skulle snart bli tokig. Det händer med jämna mellanrum och det kommer fortsätta att hända så länge man träffar nya människor. Man tittar på min mage och frågar när bebis kommer. Följdfrågan är självskriven: Har du barn sedan tidigare?

Här ges jag två alternativ: Svarar jag nej, känner jag mig fruktansvärd som utesluter det bästa som någonsin hänt mig. Jag kommer ju alltid att vara hans mamma, han kommer alltid att vara min son, det kan ingen ta ifrån mig. Svarar jag däremot ja får jag räkna med frågor som hur gammal är han/hon och då är vi genast inne på djupare vatten. Jag har inga problem med att berätta hur det ligger till eller att säga att Theo är död. Men jag vet att personen som frågat inte kommer att vara beredd på det svaret. Alla samtal om död gör oss medvetna om vår egen sårbarhet och är därmed inte ett passande samtalsämne i alla situationer. Inte många vet vad de ska säga till följd av min berättelse vilket ofta resulterar i att både jag och personen mitt emot mig av någon anledning känner oss klumpiga som hamnat i en situation vi inte riktigt klarar av att hantera.

Döden är ett ämne många talar om när de känner sig redo. När de själva tar initiativ till ett sådant samtal. Inte när det bara kommer på tal helt oförberett. Det var inte länge sedan en bekant från äldre dagar kom fram till mig och ville prata om Theo. Hon hade hört vad som hänt och ville bara säga hur ledsen hon var. Vi har sprungit på varandra tidigare men hon hade helt enkelt inte vetat vad hon skulle säga förrän nu, och ledde till att det inte alls blev konstigt. Det är så jag försöker att se på det. Är det någon som vill veta mer om Theo, om oss och vår sista tid med vår son, är det inga som helst problem för mig att prata om det men det är aldrig eller i alla fall väldigt sällan jag som tar upp det till diskussion. Jag har lärt mig av reaktionerna. Men så finns det situationer och frågor vi inte kan främja oss ifrån. Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera dem och jag känner mig, utan anledning, alltid lika dum. Men jag kommer fortsätta svara ärligt, Theo är och förblir min förstfödde son och jag hans mamma.

Kram på dig fina du.

Söndag

Ja, så var det söndagsmorgon igen. Har haft en kanonbra helg. I fredags gick M på semester vilket vi firade med en god middag i ett soligt Söderköping tillsammans med Lina och Thomas. Vi fick objudet sällskap vid bordet, en hög IFK:are som var ute efter bråk. Otäckt vad vissa är närgångna, högljudda och oberäkneliga. Samma IFK:are lyckades tydligen bättre ute i Arkösund igår kväll där han ställde till med bråk enligt M som var där med grabbarna.

Själv var jag för upptagen med att fira finaste Lina som hade ställt till med födelsedagsfestligheter i goda vänners lag. En riktigt trevlig tillställning med Norrköpings snackigaste liga. Själv känner jag efter festen mer tillhörighet med Lasse Holm och Bongo än någonsin. (Vi har alla tre ouppklarade trauman med skogens konung. Något som på senare år utvecklats till älgfobi) Och så klart blev det "The Cotton factory" efter det. Jag och magen stuffade oss fram och vimmlade omkring i sann Tina Törner-anda. (Känns som jag går lite som henne nu med både ryggont och extra kilona mitt fram) Trotsade dock viktuppgång och svullna fötter och satte på mig ett par nyinköpta tajts och högklackat. Finfint!

Kom inte i säng förrän runt tre tiden och nu sex timmar senare har bebis redan sparkat mig ur säng. Hormonerna ger mig energi, vi får se hur rolig jag är framåt kvällen. Tack Lina för ännu en trevlig kväll. Hoppas du goes bananas på Vero nu.

Kram finaste vänner.

Spegelbilden som förändras

När jag ser mig själv i spegeln idag ser jag så mycket mer än den gamla vanliga Becka. Jag ser en person som varit nere för räkning, och tro mig det syntes rent fysiskt, men jag lyckats plocka ihop bit för bit till en hel och på många sätt ny person. En starkare och bättre människa med mer erfarenhet av det vi kallar livet.

Jag tappade min identitet precis efter att Theo gick bort men har sedan dess lyckats bli någonting mer än en sörjande mamma. All den vrede och sorg som jag en gång kände har under resans gång och med tiden som gått förvandlats till en sorts beslutsamhet att göra någonting meningsfullt. Till en vilja att hjälpa andra i sorg och minsta behov av medmänsklighet. Smärtan och sorgen finns fortfarande kvar i mig men har på ett sätt accepterats och integrerats till en del av den person jag idag är. Det har hittills tagit två år och jag har själv inte märkt av processen men är glad att jag kommit så här långt på så mycket kortare tid än vad jag trodde det skulle ta. Det ligger mycket och hårt arbete bakom. Och helt ärligt jag vet inte om jag skulle klara av att gå igenom det igen.

Snart är jag en stolt tvåbarnsmamma. Stolt över min vackra son och vad han åstadkom under sin korta tid hos oss. Stolt över mig själv för hur jag hanterat allt som hänt de sista fyra åren och stolt över mitt kommande barn. Theos lillebror/syster.

Theo har fått en kompis. I veckan när jag var uppe hos honom hade de förberett för begravning två gravar bort. Där ligger redan en liten som inte blev mer än några timmar gammal. Nu har denna litens storebror också gått bort. Han var fyra år och drabbades av cancer. Igår när vi var uppe hade han fått sin sista vila. Graven var så fin med alla arrangemang men det gör ont att veta vad de här föräldrarna, den här familjen nu går igenom. Hoppas de vet att våra söner leker helt obehindrat och utan smärta där de är just nu. Livet är bra orättvist!

Trevlig fredag på er alla. Nu tar jag helg.

70% går skilda håll

Vi har statistiken emot oss. 70% av alla par går skilda vägar inom fem år efter ett barns död. Jag vill inte bli en siffra i statistiken. Martin är Theos pappa och därmed den enda människan i världen som kan förstå hur stor min förlust är och den enda person som jag på riktigt kan dela min sorg med. Vi har statistiken mot oss men trotsar den.

Rädslan att ensam bära sorgen efter Theo är stor och smärtan skulle bli större än vad jag skulle kunna bära om jag stod helt själv i det här. Jag antar att delad sorg är lättare och att förståelse för de tårar som rinner betyder med än något annat. Jag är bara så glad att det finns människor som har förståelse för mig. Som anstränger sig för att finnas där och som inte lägger benen på ryggen så fort det blir lite jobbigt. Anklagar inte dem som inte orkar/orkade med min sorg, har förståelse för dem med men hoppas att dessa människor någon gång blir varse om hur ensam sorgen kan göra oss och att det då finns någon som verkligen förstår och finns där för dem. Omgivningens förståelse för sorgförloppet och mod att låta känslorna ta plats, tårarna rinna och tankarna diskuteras är nog den enda väg att gå för att komma ur mörkret som faller.

Så idag är jag tacksam för alla er som alltid funnits där. Som frågar utan att skämmas, som känner utan att bli rädda, som förstår utan att stänga av för att det gör för ont. För er genuina vänner. Utan er hade jag nog inte ens kommit hälften så långt. Utan er hade det fortfarande gjort ont att minnas.

Jag har kommit en bit på vägen. För över ett år sedan packade jag ner Theos saker och kläder i kartonger. Plagg för plagg, tårarna rann, händerna skakade som asplöv och hela processen tog flera timmar innan jag utmattad somnade på hans säng. I veckan var det så dags igen men den här gången packade jag upp hans kläder, sorterade i storlekar, tvättade, mindes och log - nästan hela tiden. Några tårar rann när jag hittade hans blonda små hårstrån i en av mössorna. Nu har kläderna fått en ny plats för Theos bror eller syster. Livet går vidare och Theo kommer alltid att finnas där mitt bland oss.

Ny bebis

En ny bebis ger mig ytterligare en anledning att leva men innebär även mycket mer att förlora. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram emot att få träffa liten. Var förra veckan och träffade en förlossningsläkare. Medvetenheten om att allt kan hända oss och även vårt barn finns där och skapar oro, (mar)drömmar och tankar. Min barnmorska bokade därför ett möte med en förlossningsläkare för att jag skulle få möjlighet att ställa frågor och få svar på sådant som jag oroar mig över.

Jag är mer orolig inför den här förlossningen än vad jag var inför första. Det har inte med själva förlossningen i sig att göra. Jag vet vad smärta innebär och hur förloppet går till däremot är jag livrädd för att tappa kontrollen helt om jag märker att det skulle gå galet med liten. Förlossningsläkaren lugnade mig något och jag fick svar på ganska många av mina frågor. Dessutom lovade hon mig att alla inblandade på förlossningen skulle känna till min historia med ett förlorat barn och ta hänsyn till detta under tiden jag är där. Jag ska heller inte behöva gå så långt över tiden eftersom detta bara orsakar ännu mer oro, vilket är enormt skönt att veta. Utöver detta sa hon till mig att jag har en bra barnfödarkropp och att efter att ha tittat på Theos förlossning kunde hon nästan lova att nästa skulle gå fort. Det där sista tar jag med en smula salt men ändock skönt att höra. Hoppas liten också lyssnade på just de orden.

Förlossningen är dock bara en milstolpe. Klarar vi den börjar oron för allting annat. Men det får vi ta då. Medvetenheten kommer jag inte kunna göra mig av med. Måste lära mig att leva med insikten att allt kan hända mitt barn. Leva med insikten men inte låta den ta över.

Onsdag idag och jag har en del tråkiga måsten att ta tag i. Ryggen är fortfarande dålig men ska försöka ta mig ut på en promenad. Kram så länge.

Det här med kärlek

Som Marcus Birro sa: ”Hata, det kan vem som helst göra, men älska är betydligt svårare. Alla bär vi våra hjärtan i kupade händer.”

Jag kan bara hålla med. Jag liknar det vid att de flesta håller sina hjärtan i ena handen tätt intill kroppen med den andra handen kupat som en halvmåna över som skydd medan några få, håller det i öppen, utsträckt handflata för alla som vill att se och ta del av. Den öppna handflatan visar mod och tillgivenhet. I mina ögon är det synonymer för kärlek. Risker man måste ta för att uppnå total och kravlös kärlek. Kärlek som förvandlar de simpla sakerna till vackra ting, det betydelselösa till ovärderliga skatter. Världen får ett annat ljus och mörkret skrämmer inte lika mycket, då ensamheten inte längre ter sig lika ensam.

Jag är återigen på väg mot den bästa kärlek som finns. +/- 84 dagar (11 veckor) kvar innan jag får träffa honom/henne.

Idag blir det fika med finaste vännen. Hade mycket mer inplanerat men min rygg säger ifrån. Var igår uppe på vinden och letade fram bebiskläder och annat för att ha koll på vad som behöver inhandlas och vad som redan finns. Denna lilla uppgift innebar en del kartonlyft. Tyckte jag siktade in mig på de allra lättaste bland kartonger men ryggen säger ifrån tydligt idag. Tar därför en vilodag från gym och promenader. Istället har jag bosatt mig i tvättstugan för att tvätta upp en del av kläderna. Ska därefter försöka göra plats för dem i någon av garderoberna. Det sistnämnda blir nog ett mission impossible. Jag tror det är detta de i föräldraböcker kallar för nesting eller försvenskat uttryckt boing. Till kvällen bär det av på mysig grill ute hos föräldrarna tillsammans med svärisarna. Hörs igen imorgon. Kram fina du!

Andningsrum

Det fanns stunder, händelser, om ändock korta sådana, där man släppte alla tankar på att Theo var sjuk. Stunder då man gick upp i nuet så att man helt glömde bort. Jag var inte medveten om dessa stunder förrän efteråt och till en början kändes de som ett svek mot den allvarliga situation vi befann oss i, ett svek mot Theo. Hur kunde man glömma bort hans sjukdom och allvarliga tillstånd? Men jag förstår nu att det var ett nödvändigt andrum från cancer, sjukhus, mediciner och död. Ett sätt för min kropp och mitt sinne att under en så lång tid klara av allt det allvarsamma. De små pauserna kom alltid oanmälda som glada små överraskningar, som små pauser från verkligheten. Tacksamma uppehåll för att orka med.

Jag har haft andningsrum i helgen. Bara varit och tagit dagarna som de kommit. Vilket resulterat i en fredagkväll med god vänner nere vid sjön och en lördagkväll med andra goda vänner vid poolen. Söndagen blev det verkliga andningshålet, jag älskar regniga dagar när solen gassat i flera dagar, det ger en tillfälle att göra andra saker. Saker som annars bortprioriteras.

Glädje bryr sig inte om

Glädje bryr sig inte om, om allting inte går precis enligt planerna, om man inte hela tiden är älskad eller omtyckt. Glädjen finns där ändå. Men man måste våga släppa taget om kraven och sluta att så träget fokusera på perfektionism om man ska kunna leva livet fullt ut. Glädjen bryr sig inte om, men finns aldrig långt ifrån. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi förhåller oss till olika situationer.

Gårdagen bjöd på långfika, träning och fotboll på O´Learys. Är vädret lite sämre kan man provabaka tårtor inför stundande födelsedag. Pinocciotårtan med god maräng, jordgubbar och banan blev en succé. Nu väntar morgonpromenad innan det blir en tripp till vänner ute på landet. Grill och ”skitsnack” kan fördriva tiden bättre än mycket annat. Härlig fredag på er alla och trevlig helg om vi inte skulle höras mer den här veckan.

Tid att ta farväl

Idag är jag, efter de senaste åren, betydligt mycket mer medveten om det vi kallar tid. Även om de tio sista månaderna tillsammans med Theo innebar en hel del smärta fick vi tid att skapa minnen tillsammans, tid att njuta av vår son och tid att ta farväl. Den tiden är jag idag enormt tacksam över. Inte alla hinner säga hej då eller skapa sig värdefulla minnen att minnas för resten av livet. Inte alla ges tid att säga det man vill hinna säga. Samtidigt kan jag inte sluta tycka att detta är en rent egoistisk tanke eftersom den "extra" tid som gavs faktiskt innebar en hel del smärta för Theo (och för oss). Men jag vill också gärna tro att även han fick tid att i den mån man nu kan förbereda sig och acceptera utgången gavs möjligheten att leva och skratta så som bara ett barn kan, ända in i det sista.

Utlovad magbild läggs till detta inlägg. Likaså lägger jag med en bild på M utanför finaste vännernas hus och D´s egenbyggda altan. Funkar kanonbra att grilla på i kvällssolen.

Gårdagen tillbringades med bästa och vackraste Jessica på stranden. Kom lagom hem tills himlen öppnade sig och jag fick lite andrum att sätta mig ner och med gott samvete tillbringa lite tid framför datorn för att skriva. Det går lite upp och ner det här med skrivandet. Just nu har jag alltför många uppslag till blogginlägg. Idag hoppas jag på ytterligare fint väder så jag kan få vara ute en del. Nu ska jag ta min morgonpromenad. Kram på er!

Varför göra det svårt?

Läser ”Flickan med de röda skorna” en bok skriven av en mamma som förlorat sin dotter i cancer. Det är en plågsam berättelse med många gemensamma nämnare till den tid vi hade med Theo under hans sjukdomstid. Det är framförallt en tankeställare då denna berättelse rör en 3-årig liten tjej som förstår mer om sin sjukdom och om döden än vad man kanske skulle önska. Även om hennes förhållningssätt till detta är väldigt sunt.

Jag har själv skrivit om detta tidigare, om hur mycket Theo faktiskt förstod om sin sjukdom och kanske framförallt om sjukdomens utgång. Om vårat prat om och tankar kring vad som händer efter döden. Jag förstår nu att han antagligen förstod mer än vad jag trodde. Försöker också minnas att han var en kämpe som verkligen levde livet in i det sista, som alltid skrattade eller busade trots svåra omständigheter, ända tills cancern inte längre gjorde det möjligt. Barn borde vara våra förebilder vad gäller inställning till de saker som vi vuxna har en tendens att överanalysera. Till de saker vi är rädda för eftersom vi saknar förståelse. Ur ett barn ögon är det så enkelt. Varför göra det svårt.

Klockan är bara 06.00. Galet tidigt men jag ska till gymmet och köra ett tidigt spinningpass. Call me crazy men gud vad skönt efteråt. Förhoppningsvis blir det en solig dag på stranden efter . Kram så länge

Räddande olikheter

Martin och jag är på många sätt väldigt olika. I alla fall vad gäller våra reaktioner på och vår inställning till saker och ting. Jag tror att detta många gånger varit vår räddning under den svåra tiden med Theo. Vi vägde upp för varandras begränsningar och tillkortakommanden då det behövdes. När den ena inte orkade kände sig den andra lite starkare och bar dubbel börda för oss båda två, alla tre och vice versa. Ett ömsesidigt beroende för att klara av det extrema vi hamnat mitt i. För att få Theo att må så bra som möjligt. För att, för Theos skull, orka vara starka i tio månaders tid och därefter för våran egen skull orka gå vidare livet ut.

Jag var den frågvisa och den med störst behov av att prata av mig kring den uppsjö av känslor och tankar som uppkom under den här tiden. Martin den mer tysta och grubblande men för den skull inte helt obekant med de känslor och tankar jag presenterade, hur jobbiga och svåra de än var. Martin var den analytiska. Eller i alla fall den hälsosamt analytiska. Den mer positivt inställda som fick mina känslouttryck, ofta byggda på extrem rädsla för allt det hemska som skulle kunna hända, att stagnera. Han påminde mig om att inte ta ut något i förskott. Likaså fick vi påminna varandra om att leva en dag i taget. I värsta fall en timme i taget och att inte göra allt för stora eller långt framskridna planer.

Det var en stor omställning. Både med livet på sjukhuset men även vad gällde vardagen här hemma. Men vi anpassade oss och kunde under omständigheterna komma tillbaka till ett någorlunda vardagligt liv tillsammans med vår cancersjuka son. Det är en bedrift jag är stolt över idag. Men jag vet inte om jag hade klarat av att göra det utan min motvikt Martin.

Kram på er. En dag i solen väntar.

En begränsad värld

När chocken lagt sig efter de många tuffa besked vi fick i början av Theos sjukdom och när livet faktiskt började återgå till en sorts vardag stötte jag på ett oväntat problem. Jag hade svårt att acceptera att världen krympte och begränsades så fruktansvärt. Jag kände mig många gånger instängd och isolerad. Vi levde varannan vecka på en avdelningen vilket jag kunde acceptera. Men veckan därefter hade vi permission och fick åka hem. Men hem var inte frihet på samma sätt som tidigare. Hem var ett enormt stort ansvar och representerade ensamhet med en mycket otäck och lömsk sjukdom som satt klorna i det bästa jag hade.

Jag längtade så otroligt mycket efter de vardagliga saker man inte längre kunde ta för givet, som inte längre var självklara. Jag ansvarade inte längre över min egen tid. Istället fick jag rätta mig efter en dödlig och grym sjukdom som tog alla våra liv i befattning. En fika med vännerna på stan, träning, en enkel dagsutflykt, inget var som tidigare och det var helt omöjligt att planera in något eftersom Theo när som helst kunde krampa, få hög feber eller på annat sätt snabbt bli dålig och få omedelbar läkarvård. Inte sällan fick vi uppsöka sjukhus mellan våra inplanerade sjukhusbesök. Vi levde, andades och sov sjukhus.

Det kändes som om livet sprang ifrån mig och jag såg alla andra där utanför springa ikapp med de liv de levde medan jag snällt fick sitta och se det försvinna. Det var en extremt jobbig känsla samtidigt som jag visste att min plats var med min sjuka Theo. Vi fick mycket tid tillsammans jag, Martin och Theo och idag är jag extremt tacksam för det även om det var en annorlunda, för att inte säga bisarr situation för oss alla tre. Theo hade bara oss och övriga familjer. Att gå på dagis eller träffa vänner var inte att tänka på i och med den höga infektionsrisken. Vi tog med honom till hans gamla dagis ett par gånger under hans sjukdomstid och han sken upp som solen en tidig sommarmorgon. Det stod helt klart att han saknade umgänget med jämngamla även om han samtidigt blev en aning reserverad eftersom skillnaderna honom och hans kamrater emellan blev tydliga och uppenbara. Han måste ha känt sig lika ensam som jag. Det var tur vi hade varandra. Jag fick ju åtminstone en chans att leva vidare. Det fick aldrig han.

Tack fina vänner för en helt underbart trevlig långhelg. Det har varit fullt upp och det var länge sen jag skrattade så gott som åt killarna i poolen och Öjje i sitt esse bakom de imaginary drumms. Stackars fransman (Mark) som säkert undrade vilka vi var men han visade sitt rätta jag på Trädgår’n när han snortade saltet genom en ihoprullad tjuga, drack tequilan och pressade citronen i ögonen, och det kanske värsta av allt, fick alla andra att göra likadant. Efter ett par öl kanske det verkar som en bra idé. Kul hade vi hur som helt. Så glad att jag har er.

Härliga lördagmorgon

Idag blir det inga djupa tankar eller känsloutlägg. Dagen bjuder istället på poolparty. Vi trotsar solen som för tillfället lyser med sin frånvaro och beger oss framåt lunchtider ut till "Öjjerska palatset" för lite trevligt sällskap, grill och (pool)party. Det hela kommer avslutas på Trägårn i sann karibiskt tema.

Var där igår också och lyssnade på Roxanne. Mycket trevligt folk och en bra stämning. Likaså blev det mycket musik från Munken som anordnade Munken in da park. Jag är ju ett fan av Salem al Fakir, bebis verkar också gilla honom. Mycket trevlig fredagkväll och jag hoppas takterna sitter i för en riktig lördagsstämning. Hoppas ni alla har det lika bra som jag. Kram och trevlig helg på er.

Felaktiga beslut

Jag blickar ofta tillbaka och ifrågasätter beslut som tagits. Speciellt vad gäller Theo och hans sjukdomstid. Beslut som inte sällan handlade om liv och död. Jag brottas med tankar som rör det andra alternativet. Hur hade det blivit, hur hade det sett ut idag om jag tagit ett annat beslut?

Läste att det är i tvivlande stund är viktigt att komma ihåg att var och ett av de beslut man tagit ,oavsett när, hur eller om vad och framförallt även om det senare visat sig vara helt fel beslut, har fattats utifrån den information man hade vid det givna tillfället. Om beslutet visar sig vara felaktigt, beror det på att vi visste för lite vid den besluttagande tidpunkten. Vi hade således därför inte kunnat göra på något annat sätt. Idag vet vi kanske bättre. Idag hade vi inte tagit det felaktiga beslutet. Idag har vi mer information, mer förståelse och inte sällan tack vare just det felaktiga beslutet. Om man inte gör fel, hur ska man då kunna veta, förstå bättre och få ökad kunskap?

Men för alla er som, liksom jag, grubblar över felaktiga beslut. Vi visste inte bättre vid det givna tillfället. Vi gjorde det bästa utifrån de förhållanden som då rådde. Vi gjorde det vi trodde var rätt just då.

Tänkte på de bilder jag publicerat här på bloggen. Det har ofta varit på en frisk och glad Theo. Därför väljer jag att ta med några bilder från när han var sjuk (men dock lika glad). Min älskling.

Kram på er. Idag är det fredag och en hel vecka har redan gått på semestern. Vart tar tiden vägen?

En glädjespridande önsketanke

Tidigare i veckan när jag tittade tillbaka på graven efter mitt besök såg jag honom ,eller snarare hans kortklippta, solblekta kalufs. Som en verklig dröm såg jag det jag så gärna önskar honom, önskar oss. Där sprang han mellan gångarna och kunde till och från skymtas bakom de sommargröna, häckbeklädda grusgångarna. Han utstrålade lycka och verkade så levande, glädjespridande och lugnande. Det fick mig att sakna så otroligt men än en gång gick jag leende från kyrkogården.

Tack gubben du håller mina fötter på jorden och sprider ett välbehövligt lugn i min vardag.

Sanningen är bister och obeveklig. Vi kan inte ändra på den, men vi kan förändra vårt sätt att leva med den. Vissa erfarenheter är gemensamma för alla människor, bland annat att göra fel, att inte vara älskad och att dö. Genom att möta rädslan kan vi komma bortom farorna. När vi är beredda att göra vårt bästa med den informationen vi har, att vara ärliga mot oss själva och andra vad gäller vår egen person och vad som verkligen betyder något för oss, först då är de liv vi lever och den kärlek vi får ta emot, verkligen våra egna. Ur boken ”Flickan med de röda skorna”.

Idag är det fullt upp trots regn och rusk. Börjar med ett möte på banken. Kram på dig.

Påminnelse om det som en gång var

Man påminns hela tiden om saker man förlorat och på ett eller annat sätt gått miste om. Saker och människor man saknar, händelser man minns med smärta eller glädje och känslor som följer med var och en av dessa personer, minnen och ting.

Ofta kan man förhålla sig till sin historia på ett hälsosamt sätt. Acceptera att det är dåtid och låter det vara en del av det förflutna. Men ibland kan det vara svårare att släppa taget. Saknaden tar över helt och man undrar vad man skulle kunna gjort annorlunda för att få en annan utgång. Minnen repriseras i huvudet och övergår till drömmar om hur det kunde varit. Man gör dåtiden till en sorts förskönad verklighet eller framtid. En farlig lek som inte sällan bidrar till starkare saknad efter det som nu ligger utom räckhåll.

Jag tror dock att just känslan av att något ligger utom räckhåll ofta räcker för att saknaden ska tillta. Varför är det så? Varför vill vi nå det oåtkomliga? Jag är trött på att känna så och är mycket väl medveten om det ouppnåeligas attraktion men ändå är det svårt att inte lockas till att tänka tankar som om, ifall och kanske.

Jag försöker att leva här och nu och påminna mig om att de beslut jag tagit varit de rätta för mig. Ibland lever jag fullt upp i den förståelsen ibland är det betydligt mycket svårare och man krusas av det som var. Jag har en sådan period nu, jag vill på ett sätt tillbaka, försöka rädda det som var, trots att det var jobbigt, samtidigt som jag är glad över allt jag har idag, över där jag är. Det är en tvetydlig och förvirrande känsla. Önskar jag skulle kunna förklara det bättre än så. Men jag tror de flesta av er vet vad jag menar.

Fika, träning och middag med vänner väntar. Kram

Rädsla för att bli lycklig

Marcus Birro skrev i sin krönika i Expressen förra veckan om rädslan för att bli lycklig. Det fick mig att börja fundera. Dels på det här med vad lycka och att vara lycklig egentligen innebär, dels på varför det verkar som om så många håller lyckan på säkert avstånd.

Jag kan själv säga att jag paradoxalt nog är rädd för att bli lycklig samtidigt som det är just denna känsla jag så ivrigt strävar efter att uppnå. Jag är rädd för att lyckan efter ett tag ska bli standardiserad, sina ut och ta slut eller att något sorts jämviktförhållande råder som säger att nu har hon varit för lycklig för länge, dags för mer elände och sorg. Men finns det verkligen ett tak för hur lycklig man kan bli? Eller är de enda som sätter gränser för lyckan vi själva?

Vägen till lycka är många gånger både kurvig och ojämn och själva målet av lycka väldigt individuellt hållen. Att vara lycklig idag bygger för egen del på helt andra grunder än vad det gjorde för bara två år sedan. Det krävs inte så mycket för att jag ska känna lycka. Jag är väl lyckligt lottad så. En bra dag i riktiga och goda vänners sällskap kan räcka för att göra mig lycklig. En djup kärlek som ger trygghet och tillit är ett annat fundament. Tidigare sökte jag efter passion och en pirrande känsla. Jag visste inte då att man kunde få samma pirrande känsla av så djup vänskap, oavslutade meningar eller blickar som ger total förståelse utan ord och av att inte orka dölja fel och brister men ändå få fullständig acceptans för den person jag verkligen är.

Det kanske blir så när man vet vad motsatsen innebär. När man varit väldigt långt nere, rent av olycklig. Alltid lär man sig något och jag är glad att jag tog mig upp därifrån. Jag tänker försöka bli gränslöst lycklig, trots rädsla. För det är jag värd. Det är vi alla värda.

Ännu en regnig dag ute och jag har lovat att hjälpa D att organisera hans föreningsarbete. Skönt att inte vara sysslolös på ledigheten. Kram

Bra saker händer...

”Bra saker händer bra människor och dåliga saker, dåliga människor”, har man ju hört folk säga. Det irriterar mig. Tänker man sig för när man säger så? För hur många är vi inte som förtidigt förlorat de vi älskar eller själva drabbas av olyckor, sjukdomar eller våldsamma handlingar för att göra en lång lista kort. Betyder det att vi är värda den smärta som detta åstadkommer. Vad har en fyra år gammal kille gjort för att förtjäna ett års helvete med mediciner, sjukdom, sjukhusbesök och isolering?

Kanske borde man fundera lite innan man vräker ur sig något så dumt som åberopat ordspråk för jag kan inte hjälpa att ta åt mig och ifrågasätta. Jag må vara en lättirriterad gravid kvinna i högsommarvärme men ändå.

Måndag igen och jag måste erkänna att gårdagen var riktigt skön helt utan måndagsångest. Att det blev en långfika med vänner från Linköping, träning med finaste vännen J och däremellan annat smått och gått gjorde inte dagen sämre. Hoppas ni får en bra dag trots att sommaren försvunnit. Tillfälligt får vi hoppas. Kram på er.

Känslomässigt utrymme

Läser ännu en bok om sorg. Däri står bland annat att en sörjande har behov av att lära sig världen på nytt efter ett dödsfall och att ett dödsfall påverkar den sörjandes självkänsla. Jag känner igen detta. Världen kanske inte ser annorlunda ut men jag ser den med nya ögon, genom ett nytt perspektiv. De tio månader Theo var sjuk innan han gick bort bidrog till stora omvärderingar och nya förhållningssätt till vad som verkligen har betydelse. Likaså ser jag mig själv på ett helt annat sätt. Denna process blev dock mer abrupt eftersom jag över en natt förlorade min identitet som mamma och var tvungen att flytta fokus från den rollen till att bli ”bara” Becka igen. Vilket nog varit bland det svåraste jag gjort.

Att vi valt att skaffa barn igen betyder inte att vi slutat sörja eller sakna Theo. Istället har vi hittat plats för ännu ett barn rent känslomässigt, en plats som är lika viktig men som fortfarande lämnar utrymme för de känslor vi har för Theo. Det handlar inte på något sätt om att ersätta. Vi fortsätter att leva livet och lever det fullt ut, för vår egen, Theos och för våra kommande barns skull. Jag tror det gäller att utveckla en fortgående relation med tankar och minnen om Theo och att göra detta på ett sätt som samtidigt tillåter oss att gå vidare i livet trots vår förlust. Jag kommer för alltid att sörja, minnas och sakna Theo men livet fortsätter och vad jag än tycker om det är jag fortfarande en del av den fortsättningen.

Freud skrev: ”Vi finner ett rum för det vi förlorar. Även om vi vet att det akuta sorgestadiet kommer att avta efter en sådan förlust vet vi också att vi kommer att förbli otröstliga och att vi aldrig kommer att hitta en ersättning. Det spelar ingen roll vad som fyller luckan, och även om den fylls fullständigt, kommet det inte desto mindre att bli med något annat.”

Hade en riktigt trevlig dag med en långfika på stan med finaste vännerna, dumle- och blåbärsmuffinsbak och så trevlig utgång med ett glatt Bajengäng och andra nya som gamla vänner från förr. Söndag idag och himlen är blå. Kan inte begära så mycket mer för tillfället. Kram

Ändrade rutiner

Sista dagen på jobbet har jag planerat att bli en kort sådan. Jobbar fram till lunch innan jag säger tack och hej för mig. Sex år här får vara nog. Nu är det dags att blicka framåt och flytta fokus. På vad vet jag inte ännu. Ett barn och en ny vardag står mellan nuet och beslutet rörande framtida sysselsättning. Dessutom vet jag av erfarenhet att det inte går att planera så långt fram, det blir aldrig som man tänkt eftersom alltför mycket kan hända. Kanske kommer det omtalande bananskalet in i mitt liv igen, kanske har jag redan bestämt mig, kanske måste jag ha is i magen för att vänta ut den bästa möjligheten. Vad jag vet just nu är att jag först och främst, innan fler framtidsplaner smids, ska njuta av lite ledighet.

För bloggens del tror jag inte att det kommer bli några större förändringar. Visst blir det ändrade rutiner och kanske inte en daglig uppdatering men så länge jag känner att jag fortfarande har saker att säga kommer ni som vill kunna få några minuters läsning även i fortsättningen. På tal om läsning, påbörjade min andra bok igår. Inser att det kommer att ta ett bra tag att få den klar, å andra sidan är det precis tid jag har för tillfället. Hoppas orken inte sinar.

Fredag idag och ledigheten ska inledas och firas med ett spinningpass och trevligheter på någon av Norrköpings restauranger men nu lämnar jag den här arbetsplatsen för gott. Kram

Den starkes styrka

Har funderat lite på vad ordet stark egentligen innebär. Jag har svårt att sätta fingret på styrka och vad som karaktäriserar en verkligen stark människa. Har fått höra att jag är stark många gånger sedan Theo blev sjuk. Men jag har aldrig någonsin känt någon styrka. Att vara stark betyder för min del bland annat att enkelt klara av svåra saker, vända andra kinden till, positivt tänkande under svåra omständigheter. Jag har bara gjort saker och ting eftersom jag inte getts något annat val.

Att ge sin son starka mediciner, se hans smärta, se honom dö, finnas där när han tar sitt sista andetag, välja kista, se honom på bårhuset, packa ihop hans saker i kartonger, besöka graven...inget av det är något jag valt för att jag kan, vill eller klarar av utan saker jag varit mer eller mindre tvungen att göra. Tvungen för min egen och för Theos skull. Hade jag haft något val hade jag nog inte klarat av något av det. Så stark är inte jag.

Så vad menar man när man säger att någon är stark. I min värld är starka människor överlevare av vilja. Jag är överlevare för att alternativet varit att sluta leva. För mig handlar det enkelt och kort fattat om inställning. Om rätt attityd och kämparglöd. Om att tro på hoppet under hopplösa omständigheter och om förmågan att skratta när tårarna är nära. Ämnet rör en diffus gråzon och antagligen ett ändlöst antal tolkningsmöjligheter. Alla har vi olika uppfattningar om styrka, olika syn på vad som kännetecknar en beundransvärd människa. I mitt liv påträffas bara en sådan person. Det var han som fick kämpa, visade prov på styrka, men han finns inte hos oss längre.

Torsdag idag och bara en dag kvar.

Att vakna var det värsta jag visste

Läste en Änglamammas blogg idag. Hon förlorade sin 23-åriga son i en bilolycka och trots att våra söner gick olika öden tillmötes beskriver så bra det jag kände för nu lite över ett år sedan. Bland annat skriver hon att det gör skitont att vakna. Jag minns den där fruktansvärda känslan också. Den där korta sköna sekunden det tar innan hjärnan hinner ikapp och minns verkligheten man lever i. Sen smärtan, rädslan, paniken och ångesten. För att inte tala om maktlösheten. Psykisk smärta som tar sig fysiska uttryck. Att vakna var det värsta jag visste. Det var som att gång på gång helt oberedd gå rakt in i sin värsta mardröm. När man är mitt uppe i den reflekterar man inte så mycket över den, man bara är och gör det man måste för sin egen och för sitt barns överlevnad men att varje dag vakna upp till de omständigheter som råder var fruktansvärt och otroligt svårt. Jag ville inte somna, ville inte veta av känslan jag visste skulle drabba mig när jag vaknade dagen därpå. Dessutom ville jag inte missa en sekund av Theos närvaro. Jag visste ju att slutet kröp närmre för varje gång jag gick och la mig, för varje dag som gick. Inte sällan somnade jag, inlindad i en av de senapsgula sträva sjukhusfiltarna på sjukhusets bäddsoffa av ren utmattning för att gång på gång ur något som bara kan liknas vid ett oförberett tillstånd ryckas tillbaka till verkligheten med en sån abrupt och robust kraft att det nästan slog andan ur mig.

Den känslan fanns med i många veckor. Det är väl ungefär så lång tid det tar innan även de mest hemska omständigheter hinner blir vardag. För så är det faktiskt, våra jag ser, hur hemskt och konstigt det än låter, till att anpassa sig efter de mest ohyggliga omständigheter för att kunna orka med. De gör det onormala normalt för att vi inte ska gå under. Det är först så här i efterhand man ifrågasätter sig själv, hur man stod ut, ens orkade andas. Jag finner bara ett svar, en anledning...föräldraskapet. Vi gjorde det för vårt barns skull.

Det onormala har blivit normalt för mig. Mitt liv tog slut klockan 04.15 onsdagen den 28 maj 2008. Men jag vaknade konstigt nog upp även den 29 maj och sen dess har det rullat på. Mitt andra liv. Livet efter. Överlevnaden. Fortsättningen. Kalla det för vad ni vill. Då kändes det inte som en tänkbarhet. Men världen fortsatte att snurra, tiden att gå och hjärtat som jag trodde skulle brista fortsatte att slå. Det finns nog en anledning till det. En anledning som nu ligger och sparkar i magen.

Onsdag idag och bara två dagar kvar att arbeta.