Min bok – Så länge vi minns...

För er som tycker om mina texter finns en poketbok "Så länge vi minns..." (en s.k. blok) som bygger på mina inlägg på bloggen på www.vulkan.se.

Kram vänner.

En bergvägg

Smärtan kan liknas vid att springa in i en bergvägg, känslan som att klättra över densamma fast med flera hundra kilos övervikt och rädslan som att gå igenom berget ensam och i totalt beckmörker. Det har varit tungt att andas, att överhuvudtaget finnas. Men nu står vi på andra sidan utan brutna ben och undrar vad som händer härnäst.

Det får sammanfatta gårdagen som vi fasat för en längre tid nu. Vi har varit rent av utmattade de sista veckorna. Det måste har varit en omedveten anspänning inför årsdagen. Rädslan för att inte klara av den, för att ramla tillbaka de steg vi faktiskt tagit oss upp under året som gått. För att ramla ner och inte orka mer. Fastna i mörkret.

Vi borde veta nu att vi är inte sådana människor. Vi tillåter inte mörkret att ta över. Istället tog vi dagen som den kom. Lediga båda två. Besökte vår fina son med en stor bukett vita rosor. Besökte hans grav som kantras av nallar och blommor från människor som saknar och bryr sig om lika mycket som vi. Det ger sådan tröst och styrka att veta att vi inte är ensamma.

Vi avverkade många timmar bland människor på stan. Fikade, åt, pratade, mindes, skrattade, tänkte. Med gott sällskap från både gympersonal, svärföräldrar och framåt kvällen även ett glatt (trots förlust) gäng Hammarby:are på O´Learys.

Tack till er alla. Och tack till Martin för att du alltid, alltid, alltid finns där.

Nu påbörjar vi år nr två. Tror inte det blir enklare men ändå annorlunda. Det är med ett leende jag ser fram emot min morgondag. Min framtid är inte utan Theo, han finns alltid med mig vart jag än är.

Ha en riktigt solig och skön helg nu mina vänner. Och igen, Tack!