Nu när jag får börja springa på sjukhus igen (även om det den här gången är i positiv mening) sätter en del minnen och funderingar fart. Vi var på ett första BVC-möte för snart två veckor sedan. På vägen dit går vi förbi den plats där jag satt på knä och skrek ut min smärta minuterar efter tumörbeskedet på Theo. Jag satt där och hade precis ringt till mamma och pappa och berättat. Jag föll ihop och kom inte upp. Kroppen skakade och tårarna rann. Den plats gick vi nu förbi för att prata om det nya liv som utvecklas. Vi tittade på varandra, behövde inte säga mycket, vi förstod. Denna plats kommer vi att gå förbi varje gång vi ska se, prata om eller lyssna på vårat andra barn, Theos syskon. En påminnelse om att ingenting bör tas för givet. Att livet är kort och bör levas idag.
Jag satt och funderade på hur jag egentligen mår på bussen till jobbet idag. Konstigt kan tyckas men jag har så svårt att minnas mig själv och hur jag mådde och kände tiden innan Theo blev sjuk. Hur jag mådde när man levde i, vad man trodde var, en skyddad värld och när allt egentligen var bra. Hur ska det egentligen ska kännas när allting är ok. Mår jag ok utifrån normala preferenser idag eller är jag ok under onormala omständigheter? En ganska lönlös tanke egentligen, jag mår ju ok trots omständigheter och bör nog inte jämföra mig själv med den Becka som fanns tidigare. Minnesbilden av mig själv från tiden före är ändå ganska vag. Det är bara att acceptera att ok för mig innebär något annat än ett ok för någon annan. Jag tror ändå att jag mår bättre än många andra. Alla har vi våra problem och en ojämn och växlande förmåga att hantera dessa.
Nu blir det en lunchpromenad i det nästan soliga vädret.
