"Det blir bättre och bättre dag för dag..." har haft den gamla dängan i huvudet sedan jag gick upp i morse men det stämmer mycket väl, det går åt rätt håll och idag har jag ätit gott och för två utan problem igen. Även Milla börjar få i sig vanlig mat igen och det är jag otroligt glad över för är det något jag minns väl och med ångest är det den kamp vi hade med Theo och hans matvägran under sjukdomstiden. Det blev en sådan stor grej att han hulkade bara han såg mat. Vill aldrig mer tjata och känna den pressen igen. Tack gode gud för sondmaten i sådana fall, även om inte det heller är av det roligaste slaget men oron över näringsbrist och allt annat som följer med det försvinner genom den där lilla knappen på magen. Hemska, sorgefyllda tider. Vad vi kämpade. Jag går och funderar över att delta vid Östra föreningen inom Barncancerfondens sammankomst för föräldrar som förlorat barn i cancer. Jag är anmäld men velar fortfarande. Jag känner att jag kommit så långt i min bearbetning och är rädd för att få dåligt samvete för det. Hur konstigt det än kan låta. Jag är inte känslolös men jag vill inte älta och jag tror att svåra förluster lätt kan få oss att hamna där om vi inte är försiktiga. Jag får se vad jag bestämmer mig för. Det är inte förrän om två veckor. Sorgbearbetning kan vi nog alla behöva lite av.
Imorgon har vi i allafall tänkt äta gott då farsgubben går och fyller 60 år. Det blir ett stillsamt firande efter hans önskemål. Det ser vi fram emot. Kram
