onsdag, augusti 19, 2009

Reaktionsfasen

Sorgen har olika ansikten och olika faser. En av dessa faser kallas reaktionsfasen. I denna fas är, som namnet anvisar, reaktioner av betydelse. Förhållningssättet till människor som befinner sig i denna fas bör vara mycket tillåtande. Man bör lyssna, lyssna och lyssna utan råd eller tröst och ge de reaktioner som visas plats.

Den som har sorg vill oftast inget hellre än att få berätta om det som hänt, åtminstone till personer som inger trygghet. Sorgen måste bli sedd, bekräftad och uppmärksammad. Att bli bemött som om ingenting hänt eller med tysthet känns fruktansvärt obehagligt och helt fel och kan bidra till att sorgbearbetningen tar ännu längre tid. Tyvärr är jag en av dem som inte fick mitt sorg uppmärksammad från det håll jag då behövde, samtidigt är jag en av de lyckligt lottade som hade/har många och goda vänner som fanns/finns där för att lyssna.

Sorgligt nog sätter sig bemötanden från människor som inte vet hur de ska handskas med sorg och som därför kör struts- eller fiskmåsmetoden med huvudet i sanden eller blicken högt i skyn för att undvika den sörjande sig riktigt, riktigt djupt rotad. Jag tror ingen annan än de som själva blivit bemött på detta sätt förstår vad jag menar. Ondare gör det att förstå att dessa människor inte fattar hur deras beteende påverkar. Har god lust att nämna namn men vad skulle det hjälpa nu.

Ännu en jobbig natt har lagts bakom mig. Att det ska vara så svårt att somna. Några timmar blev det i alla fall och eftersom jag fick en natts hyfsad sömn föregående natt känner jag mig för tillfället relativt pigg...bara de mörka ringarna runt ögonen som avslöjar mig. Dags att ta tag i den här dagen. En ny bok väntar och ni som känner mig...jajemen även denna handlar om cancer och de sista åren i livet. Inte så upplyftande kanske men väldigt lärorikt och tankvärt. Kram