Någon i min närhet sa i helgen att denna person inte riktigt vågat släppa loss känslorna för Milla ännu. Vi känner till den där försiktigheten samtidigt som det är helt hopplöst att låta bli att känna någonting annat än hjärtlig och kravlös kärlek till denna underbara lilla tjej.
Det finns en sorts medvetenhet ständigt närvarande i bakhuvudet. Den lurar där och inger någon sorts falsk förhoppning om att så länge den finns där är man skyddad från att bli sårad ifall det otänkbara skulle inträffa ännu en gång. Jag är mycket väl medveten om att det inte funkar så. Vi kan inte skydda oss hur mycket vi än försöker. Det är både jobbigt och underbart att känna den där kärleken fullt ut igen men i min värld är det ändå bättre att älska helt och fullt och riskera att bli sårad, för att inte säga krossad, än att älska halvhjärtat och inbillningssjukt tro att man går säker från hjärtesorg eller någon sorts sorg för den delen.
Milla är mitt hjärta, precis som Theo. Trots att vetskap och lärdom finns där efter det som hänt. Trots att förutsättningarna ser helt annorlunda ut idag mot vad den gjorde för snart sex år sedan och trots att jag förändrats och inte är länge är densamma. Hon är underbar vår dotter. Precis lika underbar som sin storebror. I min kärlek till mina barn är jag alltid densamma, oavsett.
Idag var Milla och jag tillsammans med J och E på Mamma,barn-gympa. Det gick över förväntan trots att Milla var vaken under hela passet och jag kommer att ha träningsvärk i helt oanade muskler eftersom jag inte kört pump på väldigt länge. Vi har även hunnit med vår sedvanliga promenad och inlett vad jag tror kommer urarta i en kamp mot försäkringskassan och de pengar jag har rätt till för mammaledigheten. Inte för att jag tror att jag inte kommer få några utan snarare hur lång tid det tar innan jag får dem. Varför behövs det 30 handläggningsdagar om vi redan är inne i systemet? Fortsättning följer.
Kram på er.
