När Theo gick bort lade jag för mycket energi på helt fel saker. Jag valde ganska omedvetet att inte känna efter hur jag mådde utan fokuserade istället på andra saker, människor, vad som helst bara det inte var mig själv. Jag trodde jag mådde bra vilket resulterade i ett förskutet välbefinnande och tyvärr en eller två trasiga relationer. Det är ganska tydligt idag men just då såg jag det inte alls.
När jag väl gav mig själv chansen att lägga fokus på mig, när jag väl vågade känna efter blev det otroligt jobbigt samtidigt som det någonstans inom mig kändes riktigt bra, som om jag inte längre stod still och stampade, som ett första steg mot någonting bättre. Mot livet efter. Jag hade fastnat i landet mellan, där jag existerade men inte fanns, i ett halvår. Det var ungefär också så lång tid det tog för mig innan jag förstod att Theo inte skulle komma tillbaka. Jag antar att det måste få ta den tid det tar och att det inte är någonting man kan påskynda.
Jag började andas, kände hur lungorna fylldes med samma luft som alla andra andades och levde av. Jag började läka och känna mig som en i mängden igen. Som efterklok så önskar jag att jag hade sluppit den där mellanperioden för den var när man blickar tillbaka väldigt jobbig och energikrävande. Det är en period med mycket ånger och ångest. En period jag levde som väldigt trasig. Jag grät utan tårar och spelade stark fast jag aldrig någonsin varit så svag. Tror inte jag lurade någon annan än mig själv om jag ska vara ärlig.
I lördags var vi uppe vid kyrkogården efter mörkret. Allahelgonakvällen på kyrkogården är bland det vackraste och mest rogivande man kan vara med om. Vi stod där vid hans grav, Theos familj, och tände ett ljus för vår stora son och bror. Det kändes bra. Jag saknar honom på ett annat sätt nu efter att Milla gjort oss sällskap. Saknaden är lika intensiv och på intet sätt att förmildra men annorlunda. Jag saknar känslan av att få vara en hel familj. Bara han kan göra oss hela igen.
Idag fyller pappa så det blir en sväng ut till landet under dagen. Kram på er och grattis till pappa!
Hej Rebecka!
SvaraRaderaJag vet hur lätt det är att välja bort att ta tag i sina egna känslor. Det är liksom mycket lättare att stötta och hjälpa andra. Att slippa ta tag i sig själv ger andrum för stunden men biverkningarna blir en svår ångest, ett svart hål någonstans som man hoppas på att slippa ramla igenom.
Själv hade jag en otroligt jobbig tid för två år sedan, med djup depression. Vet hur det är att inte sätta sig själv i främsta rummet.
Tur är iaf att sanningen hinner i fatt en och tvingar att ta tag i livet. Otroligt jobbig tid, men också befriande då ångesten tas itu med.
Kämpa på Rebecka! Tror på dig!
Hoppas att Millas mage blir bättre med tiden.
Många kramar!