Det är ett år och snart åtta månader sedan Theo gick bort och hela den tio månader långa "mardrömmen" har blivit en del av min vardag. En del av mig så till den grad att vi numer sällan pratar om det som hänt. Missförstå mig rätt, vi pratar om Theo, ofta, väldigt ofta, men om känslorna vi kände, tankarna som tänktes, paniken, dödsångesten, mediciner, provsvar, allt det har på något sätt hamnat i ett hörn i någon av lådorna i hallbyrån. Vi vet att det finns där men det är sällan vi plockar fram det.
Är det inte konstigt? Det var en så stor händelse och inte alls självklar att bemästra. En händelse så stor att hela livet tvärnitade, när den värsta chocken lagt sig började så stigningen till ett av de högsta berg jag tagit mig uppför. Vet inte om jag klarat mig upp till krönet av backen eller om jag fortfarande klättrar. Vissa dagar står jag där uppe, högst på toppen och tittar ut över allt jag gått igenom och klarat av, andra känns det fortfarande som jag fokuserar på att sätta ena foten framför den andra samtidigt som jag kippar efter andan i en tung och syrefattig luft på hög höjd. Hursomhelst så har den backen blivit min vardag, så pass att jag sällan tänker på den.
Ibland kan jag tycka att det är synd. Jag har härigenom ganska många erfarenheter att dela med mig av. Det var inte länge sedan jag berättade den här historien för en vän. Det var första gången på väldigt länge och tårarna rann överraskande. Det slog mig som en svidande lavett från ingenstans och det gjorde fruktansvärt ont. Det är konstigt att en så pass stor händelse kan "gömmas undan" och slå tillbaka på det viset när den då och då plockas fram.
Idag berättade jag historen om Theo återigen, i ett lite annorlunda sammanhang, där orden vägdes noga för maximal förståelse. För en människa som kände Theo väl men som inte kunde ta del av den sjukdomsperiod han gick igenom och som därför hade många frågor att ställa.
Det gick bra, både från min och den här personens sida. Men känner jag mig själv rätt kommer jag att drömma inatt. Inga glada drömmar. Sanndrömmar av ångest och panik, otillräcklighet och enorm saknad. En påminnelse av det som en gång var min vardag. Den bör aldrig glömmas hur ont den än gör. Den är en del av mig och en del av den underbara lilla son som inte hade tid att stanna kvar.
Är det inte konstigt? Det var en så stor händelse och inte alls självklar att bemästra. En händelse så stor att hela livet tvärnitade, när den värsta chocken lagt sig började så stigningen till ett av de högsta berg jag tagit mig uppför. Vet inte om jag klarat mig upp till krönet av backen eller om jag fortfarande klättrar. Vissa dagar står jag där uppe, högst på toppen och tittar ut över allt jag gått igenom och klarat av, andra känns det fortfarande som jag fokuserar på att sätta ena foten framför den andra samtidigt som jag kippar efter andan i en tung och syrefattig luft på hög höjd. Hursomhelst så har den backen blivit min vardag, så pass att jag sällan tänker på den.
Ibland kan jag tycka att det är synd. Jag har härigenom ganska många erfarenheter att dela med mig av. Det var inte länge sedan jag berättade den här historien för en vän. Det var första gången på väldigt länge och tårarna rann överraskande. Det slog mig som en svidande lavett från ingenstans och det gjorde fruktansvärt ont. Det är konstigt att en så pass stor händelse kan "gömmas undan" och slå tillbaka på det viset när den då och då plockas fram.
Idag berättade jag historen om Theo återigen, i ett lite annorlunda sammanhang, där orden vägdes noga för maximal förståelse. För en människa som kände Theo väl men som inte kunde ta del av den sjukdomsperiod han gick igenom och som därför hade många frågor att ställa.
Det gick bra, både från min och den här personens sida. Men känner jag mig själv rätt kommer jag att drömma inatt. Inga glada drömmar. Sanndrömmar av ångest och panik, otillräcklighet och enorm saknad. En påminnelse av det som en gång var min vardag. Den bör aldrig glömmas hur ont den än gör. Den är en del av mig och en del av den underbara lilla son som inte hade tid att stanna kvar.
