Redan torsdag och Milla går in på sin femte levnadsdag. Lilla magen var lite lite bättre i natt vilket "endast" bidrog till två timmars skrik innan hon utmattad somnar, alltid mellan midnatt och 02.00. Det är så frustrerande att inget kunna göra när magen gör så ont på henne. Jag kan inte hjälpa att känna samma maktlöshet som när Theo var sjuk. Ingen bra parallell kanske men känslan i stort sett densamma och jag får nästan panik av att ingen tröst i världen kan hjälpa den onda magen.
Tröttheten gör väl sitt också. Jag är fortfarande jättedålig på att ta de powernaps som dagarna erbjuder. Men det är svårt att sova när tuttarna värker. Amningen är igång vilket är skönt men rutiner saknas och det ömmar och spänner, för att inte tala om de söndersugna vårtorna. Jag hade glömt hur ont det kunde göra och tårarna rinner när det är dags för matning. Tänk att något så underbart kan göra så ont. Men som sagt det är mycket trötthet också, ska försöka bli lite bättre på att ta tillfället i akt när söta lilla ängeln somnar in under dagen. Imorgon är det så dags för återbesök på BB och vägning. Jag är inte så orolig hon äter på bra men vill så klart ha ett kvitto på det innan jag kan slappna av helt.
Dagen erbjuder inte så mycket planerat material. Den får tas som den kommer. Känner vi oss ok kanske det blir en premiär i vagnen. Lite frisk luft skulle inte skada.
Tack för alla snälla och varma kommentarer. Martin är jätteglad över att bli kallad söt. Lite för glad och på gränsen till mallig. Men det är han värd min söta sambo, fästman och bästa pappan i världen. Vi hörs igen i morgon.
