Detta blir inlägg nr 401. Det är lite stort, i allafall för någon som inte tycker sig ha speciellt mycket att säga eller dela med sig av. Hursom, jag går idagarna omkring och känner mig irriterad och lättretlig. hormoner må så vara men säg den som inte blir irriterad på egoister som tänker spränga barn och oskyldiga mitt i julhandeln i luften.
Jag kan inte mycket om islam och är inte en sådan som drar alla över en och samma kamm för en vilen själs handling. Men jag kommer aldrig att förstå att någon kan döda och rättfärdiga detta med sin religion. Jag kommer aldrig att förstå termen "heligt krig". Det är detsamma som skön cancer, det vill säga det finns inte.
I helgen väntar så första mötet tillsammans med andra föräldrar som förlorat sina barn i cancer ute vid Gryts varv. Jag har stora förhoppningar om att få ta del av nya infallsviklar och förhållningssätt, nya livsöden och berättelser och härigenom kunna lära mycket nytt, dock finns en liten oro över att irritationen ska få ytterligare fart då jag känner att jag inte orkar med något ältande, någon jämförelse eller "det är synd om mig"-attityd. Men tills motsatsen är bevisad tänker jag gå in i det här med glad attityd och öppet sinne.
Ska försöka få bort den här irritationen med en promenad i kylan. Det är dags att byta ljus uppe hos Theo, så jag och Milla ska trotsa vintern. Är lite orolig över henne då hosta och förkylning håller i sig. Både humör och aptit svänger och det hör inte till vanligheterna. En dag i taget. Idag alltså tisdag, förhoppningvis en bra sådan, som ska avslutas med ett jobbigt och välbehövligt spinningpass. Kram till er alla.
