En annan sorts saknad

När Theo gick bort lade jag för mycket energi på helt fel saker. Jag valde ganska omedvetet att inte känna efter hur jag mådde utan fokuserade istället på andra saker, människor, vad som helst bara det inte var mig själv. Jag trodde jag mådde bra vilket resulterade i ett förskutet välbefinnande och tyvärr en eller två trasiga relationer. Det är ganska tydligt idag men just då såg jag det inte alls.

När jag väl gav mig själv chansen att lägga fokus på mig, när jag väl vågade känna efter blev det otroligt jobbigt samtidigt som det någonstans inom mig kändes riktigt bra, som om jag inte längre stod still och stampade, som ett första steg mot någonting bättre. Mot livet efter. Jag hade fastnat i landet mellan, där jag existerade men inte fanns, i ett halvår. Det var ungefär också så lång tid det tog för mig innan jag förstod att Theo inte skulle komma tillbaka. Jag antar att det måste få ta den tid det tar och att det inte är någonting man kan påskynda.

Jag började andas, kände hur lungorna fylldes med samma luft som alla andra andades och levde av. Jag började läka och känna mig som en i mängden igen. Som efterklok så önskar jag att jag hade sluppit den där mellanperioden för den var när man blickar tillbaka väldigt jobbig och energikrävande. Det är en period med mycket ånger och ångest. En period jag levde som väldigt trasig. Jag grät utan tårar och spelade stark fast jag aldrig någonsin varit så svag. Tror inte jag lurade någon annan än mig själv om jag ska vara ärlig.

I lördags var vi uppe vid kyrkogården efter mörkret. Allahelgonakvällen på kyrkogården är bland det vackraste och mest rogivande man kan vara med om. Vi stod där vid hans grav, Theos familj, och tände ett ljus för vår stora son och bror. Det kändes bra. Jag saknar honom på ett annat sätt nu efter att Milla gjort oss sällskap. Saknaden är lika intensiv och på intet sätt att förmildra men annorlunda. Jag saknar känslan av att få vara en hel familj. Bara han kan göra oss hela igen.

Idag fyller pappa så det blir en sväng ut till landet under dagen. Kram på er och grattis till pappa!

Cirkus Möller

Fick frågan vad jag skulle göra idag eftersom det är fredag. Min första reaktion: "Är det fredag?" Världen är på ett charmigt sett uppochner här hemma. Det är lite "Cirkus Möller" över det. Hur som helst - fredag, redan, och det får vi väl försöka fira till med lite fredagsmys frampå kvällen. Hittills har vi dock vaggat, vyschat, burit och tröstat. Milla har ingen bra "magdag" och har skrikit sedan kvart i sex i morse med paus för när bröstet tystar. Ett litet bakslag nu när det gick så bra med lilla magen.

Idag får vi besök av familjen S. Skönt med lite fikasällskap och möjlighet till skitsnack som en paus i spädbarnslivet. Välbehövligt.

Ha en kanonbra helg vänner. Kram

Uppdatering

En snabb uppdatering: Milla går upp bra i vikt och väger nu 2.845 kg (Lena: notera punkten). Vi har också gått på Minifom droppar och har klarat oss två nätter utan skrik. Istället är det (charmigt nog) en hel del stånk och stön, fisar och rapar som kommer från spjälsängen och hellre det än ekande kolikskrik i mörkret. Fänkålste är också inhandlat och hör och häpna riktigt gott. Lugnar alla små tjejer. (stora också tydligen). Nu är det bara nipplefrågan som måste lösas. Snäckskal fick jag tips om men vart får jag tag på det? Den här mamman är desperat och provar allt.

Min sömnlöshet har dock tenderat att bilda huvudvärk som jag inte blir av med. (Gick till och med och la mig mitt i Grey's igår). Antar att det bara är sömn som hjälper. Att hinna sova blir därför dagens uppgift.

Dags att ta tag i dagen. Kram

I riskzonen

Så där då var man klar med arbetsförmedling och A-kassa. Tur att det är enklare att gå ur än vad det är att komma med. Tyvärr är inte pappersarbetet slut där utan nu gäller det istället att ha koll på föräldrapenningen från Försäkringskassan. Jag har ganska stora förhoppningar om att det kommer att gå smidigt eftersom jag enbart har bra erfarenheter från förra föräldrapenningsperioden. Men något säger mig att jag ligger i riskzonen för att bli besviken.

Milla fick sitt personnummer igår och tur som det var så blev de fyra sista siffrorna enkla nog för mig att komma ihåg. Theos personnummer präntades in i huvudet i och med alla sjukhusbesök och de 10 månaderna vi levde med cancer. Inför varje medicin som skulle ges, prov som skulle tas var vi tvugna att uppge pers.nr för att minimera misstag. Inpränting är inte nödvändig för mitt minne den här gången.

Imorgon blir det ny vägning på BVC. Skönt att få kontakt med dem igen. Jag har aldrig träffat de som jobbar där men har pratat med en av tjejerna flera gånger eftersom de ringt ang fyraårskontroller och liknande för Theo. Hon är riktigt bra och kom ihåg vårt samtal om Theo och hans cancer trots att det nästan är två år sedan dess. Hon riktigt brydde sig om hur vi mådde och frågade nästan mer om oss än om Milla. Men det är klart, välmående föräldrar genererar i välmående barn. Så imorgon blir det ett besök där. Ska bli spännande att se hur mycket hon gått upp sedan sist vårt matvrak. Dessutom har vi lite frågor kring magont och kolik som vi skulle vilja ha svar på. Dessa magontskrik har en tendens att bli längre och längre. Igår skrek hon nästan i tre timmar innan hon slocknade av ren utmattning. Stackars lilla ängel.

Kram på er goa vänner.

En nia av tio möjliga

Läste bland kommentarerna att det var någon som ville veta mer kring förlossningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta mer än att det var en superbra upplevelse helt klart en nia av tio möjliga på enkäten jag fick fylla i på BB. Jag gjorde det mesta arbetet hemma under dagen. Började känna av värkarna runt lunchtid. De kom och gick, klockades och blev till en stor besvikelse när de klingade av frampå kvällen. Jag gav upp och gick och la mig för att vakna vid halvelva av ganska starka värkar med en och en hlav minuts mellanrum. Då blev det helt plötsligt bråttom.

Vi var inne på förlossningen vid 23.00. Jag hade lovat mig själv att försöka klara av också den här förlossningen utan smärtstillande men runt 00.40 ringde vi på barnmorskan och jag ville ha något mot smärtan, vad som helst, och det fort. Barnmorskan ville undersöka mig först för att se hur långt det var kvar. Kom inte mer än upp i sängen innan var det dags att krysta. Några minuter senare hade jag en liten tjej på bröstet.

Inatt sov hon faktiskt större delen i sin egen säng även om mammas och pappas bröst är favoritstället att somna in på fortfarande. Lilla magen strular men natten får ändå anses som godkänd ur sömnsynvinkel. Idag blir det en längre promenad. Jag behöver komma utanför dörren. Igår kom jag inte längre än till Ica/Konsum runt hörnet och tvättstugan.

Kram på er.

Besvikelse och bitterhet i allt det underbara

Vart tog den här veckan vägen? Milla blev i natt en vecka gammal. Det känns som om hon föddes igår. Gårdagen var en riktigt bra dag. Millas mage hade helt klart lugnat ner sig (hoppas det beror på Semperdropparna och att det håller i sig) och jag var nästintill smärtfri. Vi spenderade större delen av dagen ute på landet. Åt mammas goda mat och träffade släkten. Milla verkade uppskatta all uppmärksamhet och alla presenter. (mycket rosa blir det.)

Vi gjorde också första besöket hos Theo med lillasyster. En konstig känsla och en annan sorts saknad och tomhet efter gubben. Det är mycket som kommer tillbaka från tiden då Theo var en vecka gammal, många likheter mellan syskonen. Kan inte hjälpa att känna besvikelse, bitterhet över att aldrig få uppleva Theo i sin roll som storebror. Han hade varit världens bästa och stoltaste till lilla Milla.

Natten har gett fem timmars sömn och jag hoppas klara mig på det för idag ska M upp till Stockholm och jag och Milla får klara oss själva. Har jag tur kommer vackraste Jessica på en "hemma hos"-fika och så blir det nog besök av Millas mormor och morfar. Ny dag, nya utmaningar. Ha en riktigt höstlig söndag! Kram

Underbart smärtsamt

Redan torsdag och Milla går in på sin femte levnadsdag. Lilla magen var lite lite bättre i natt vilket "endast" bidrog till två timmars skrik innan hon utmattad somnar, alltid mellan midnatt och 02.00. Det är så frustrerande att inget kunna göra när magen gör så ont på henne. Jag kan inte hjälpa att känna samma maktlöshet som när Theo var sjuk. Ingen bra parallell kanske men känslan i stort sett densamma och jag får nästan panik av att ingen tröst i världen kan hjälpa den onda magen.

Tröttheten gör väl sitt också. Jag är fortfarande jättedålig på att ta de powernaps som dagarna erbjuder. Men det är svårt att sova när tuttarna värker. Amningen är igång vilket är skönt men rutiner saknas och det ömmar och spänner, för att inte tala om de söndersugna vårtorna. Jag hade glömt hur ont det kunde göra och tårarna rinner när det är dags för matning. Tänk att något så underbart kan göra så ont. Men som sagt det är mycket trötthet också, ska försöka bli lite bättre på att ta tillfället i akt när söta lilla ängeln somnar in under dagen. Imorgon är det så dags för återbesök på BB och vägning. Jag är inte så orolig hon äter på bra men vill så klart ha ett kvitto på det innan jag kan slappna av helt.

Dagen erbjuder inte så mycket planerat material. Den får tas som den kommer. Känner vi oss ok kanske det blir en premiär i vagnen. Lite frisk luft skulle inte skada.

Tack för alla snälla och varma kommentarer. Martin är jätteglad över att bli kallad söt. Lite för glad och på gränsen till mallig. Men det är han värd min söta sambo, fästman och bästa pappan i världen. Vi hörs igen i morgon.

Bilder som utlovat...

Måttligt förvirrad

Vad är det för dag? Jag är måttligt förvirrad. Dagar, nätter, tid, datum, "to do-listan", inget faller riktigt på plats och det är faktiskt ganska skönt. De små sakerna blir så mycket viktigare, tänk vad en extra lång dusch kan betyda, ögonkontakt med dottern, gratulations-sms och meddelanden från vänner och familj, sju timmars sömn på tre dygn, till och med Millas fislukt (med ruttet ägg karaktär) betyder så oerhört eftersom det är en idikation på att saker och ting fungerar som det ska. Det är lycka. Stor lycka.

Vi kommer få åka hem om ett par timmar. Det är också lycka. Brudarna och Martin tillsammans med Theo som en sorgelös och vingbeklädd kärlek som omfamnar oss alla tre. Det är hemma.

Lovar bilder i morgon. Kram

Trötta

Sitter och väntar på att klockan ska slå amning. Vill så gärna få igång den här processen så vi kan börja fungera, få någorlunda rutiner, en rundare liten Milla och härigenom få åka hem. Sjukhus i all ära men jag har gjort mitt på diverse sjukhus för all framtid. Många likheter med hur vi hade det när vi låg inne med Theo på avdelning 16B. Inte minst den här "tilläggsmatningen" vi måste göra för att få Milla att bli lite rundare om kinderna. Det känns lite som tvångsmatning även om hennes aptit är god. Hennes mage däremot tycker detta är sådär kul. Tänk vad novis man kan känna sig fast man gått igenom det här en gång tidigare.

Trötta är vi. M sover gott med Milla på bröstet för tillfället (har en fin bild som kommer läggas ut) men för egen del finns det inte en chans att komma till ro. Känner mig inte så trött även om jag borde. Så känner jag mig så himla ofräsch. Vill hem, duscha, motionera, få igång vardagen igen fast den här gången med en liten i släptåg. Jaja, ett par dagar till ska jag väl kunna klara av. Idag tror jag vi dessutom får besök av nyfikna mor- och farföräldrar.

I natt får jag klara av den här processen ensam då M förbrukat sina pappanätter här på sjukhuset. Milla och jag mot magont och sömnlösheten. Kram

Milla Lycke-Li Möller

Så var hon då här. Hon som jag var så säker på var en han. Liten är hon, bara 2665 kg tung och 48 lång så vi får stanna här på sjukhuset ett par dagar extra för att se till så att hon växer till sig. Men det gör inget. Jag kan behöva lugn och ro och någon som passar upp när eftervärkarna ställer till det eller när amningen krånglar.

Det började med en fika på Waynes i lördags. Inget får igång värkar så bra som en riktig Waynesfika. 12 timmar senare var värkarna inte så roliga länge och vi var uppe på förlossningen vid 23.00. 00.52 var så donnan ute och vi stolta tvåbarnsföräldrar.

Hon är fin, jättefin. Hon ska bara växa i de där svullna ögonen och gollumfrisyren hon lagt till med. Bilder utlovas så fort vi får komma hem.

Men nu har ni koll på läget fina bloggläsare. Själv har jag ingen koll alls. Kommer inte ihåg hur man gör med de lite mindre folket. Hon kallar, bäst att lyda.
Kram

kurragömma och hissåkning

Fredag och förvärkarna leker någon sorts kurragömma med mig. De kommer och går för att sedan gömma sig en stund, precis lagom länge så man hinner bli besviken och då är de där igen och inger hopp om att en skär och skrynklig liten krabat snart ligger och andas på mitt bröst. Jag har väl inte så mycket val än att leka med och hiss har jag åkt förr. Hiss mellan planen som inger hopp och hopplöshet, tro och besvikelse. Jag har varit nere på bottenplanet och vänt. Den här gången hoppas jag dock att hissen slutar på vindsvåningen, på det lyckliga planet.

Städ och tvätt kanske sätter fart på den lill*. Det är hur som helst vad som står på schemat idag. Självklart blir det ett besök till Theo också. Min ängel.

Lägger in en länk till ännu en av Markus Birros texter. Denna text handlar om Theo och griper fortfarande tag om både hjärta och själ fast jag läst den så många gånger nu. Men för er som missat den. Läs och beundra Markus förmåga att sätta ord på det obeskrivliga.

http://blogg.expressen.se/birro/entry.jsp?messid=459572

Sanna ord om sorg

Markus Birros krönika i Expressen idag för er som missat den.

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1741730/marcus-birro-nar-en-sorg-gatt-over-ar-den-magiskt-vacker-att-ha-i-sin-hand.

Bu och bä

Torsdag och jag har letat men kan inte hitta någon bebis. Hade känningar som tilltog frampå kvällen hela dagen igår så jag är lite besviken över att det fortfarande inte satt igång. Vänder man på steken så har jag dock fått en hel natts sömn för första gången på väldigt länge. Både bu och bä alltså.

Idag har jag lovat mig själv att ta mig utanför dörren. Snart en vecka sedan jag besökte Theo så det står väldigt högt upp på "att göra"-listan. Personalkris på gymmet har bidragit till att M jobbat kväll hela veckan men igår kom han lagom hem till fotbollen som en trevlig liten överraskning. Ikväll får jag återigen klara mig själv. Kanske klarar det med hjälp av gänget i Criminal Minds.

Sitter här med mitt kaffe och fortsätter att känna efter. Tack för allt stöd och för att ni fortfarande läser om mina "fullspäckade" dagar. Kram

Min ickeroll

Onsdag den 14 oktober (ett bra datum att födas på tycker jag) och jag börjar bli lite lätt less på det här. Har jättesvårt att somna och sova och sömnen kan nu beräknas till fyra timmar per natt för tillfället, vilket är på tok för lite för mig. Tröttheten tillsammans med den begränsande fysiken bidrar till alldeles för mycket tid för oro och tankar. Tankar främst kring Theo och sista tiden vi hade med honom. Vilket i sin tur leder till tårar och otillräcklighet. Otillräckligheten påverkar mig på så sätt att jag blir mer och mer rädd inför förlossningen. Jag känner att jag inte kan stå för det ansvar som jag ställs inför vad gäller att föda ett friskt och helt barn. Tänk om det inte blir så. Jag har jobbat hårt och länge med att inse min ickeroll i det här med Theos cancer. Att jag inte hade någonting med det att göra. Det var inte mitt fel. En gång är en gång men händer det en gång till...(måste försöka släppa den tanken).

Idag mår hur som helst rygg och höft betydligt bättre. Eskil mår också ok. =) så jag kanske skulle försöka ta mig utanför dörren en kort sväng i alla fall. Besöka min ängel eller köpa det som finns kvar att köpa till bebis. Tack för att ni läser och för alla kommentarer fina vänner. Kram på er.

Håll modet uppe...

Håll modet uppe, håll modet uppe, håll modet uppe...

En ovälkommen Eskil

...och så var det måndag och måndag betyder +1 dag över tiden. Helgen har varit jätte lugn. Ja förutom i lördagskväll när vi försökte heja fram Sverige till vinst över de rödvita. Det gick ju så där. Lugnet har dock inte varit självvalt utan mer påtvingat på grund av en värkande rygg och höft. Dessutom har jag, till följd av att järnnivån gick ner som i sin tur orsakade en hård mage, fått en ny vän - hemorrojden. (Jag har döpt honom till Eskil). Visste inte att det kunde göra så ont! Hur härligt och hur mycket man än må lysa under sin graviditet så är jag trött på alla dessa små (o)trevliga överraskande biverkningar och vill bara att detta ska vara över...för den här gången.

Jag och "min man" slog för övrigt vad i helgen. Det gäller så klart kön. Jag tror på pojke och M på flicka. Den som förlorar måste planera för en helg tillsammans när bebis har blivit så pass stor att den inte längre behöver tutte dygnet runt.

Trevlig dag fina vänner!

Trevlig helg

Har inte så mycket att skriva idag men ville ändå skriva något så ni inte tror jag är på förlossningen och härjar. Nya graviditetsbiverkningar har poppat upp och sömnen påverkas negativt. Så idag blir det inget längre inlägg än så här.

Hoppas ni får en riktigt trevlig helg. Puss och kram

Torsdag

Kom precis hem från sista mvc-besöket. Bara att ta sig dit och hem har blivit lite av ett intressant projekt. Att klämma in magen bakom ratten är inte jätte enkelt längre. Allt såg bra ut med bebis och mitt järnvärde ligger återigen högt så nu kan jag inte skylla koncentrationssvårigheten på det längre.

Fick även en tid för ställningstagande om det är så att jag går över tiden. Så den 21 okt, om nu inte bebis kommit ut förrän dess, ska vi till fölossningsläkaren och kolla om det är värt att sätta igång mig. Ser allt bra ut då kommer bebis den 22 oktober. Jättelångt tills dess men bebis verkar inte ha någon brådska. Det enda jag märker av för tillfället är ett tryck uppåt och det är ju helt fel.

Dags att ta tag i den här dagen. Imorgon är det fredag igen.

Utvilad och utfrågad

Onsdag och jag vaknar utvilad för första gången på väldigt länge. Har inte haft några påhälsande förvärkar, inga mardrömmar om Anna Anka och bara varit på toaletten två gånger under natten (en rutin som jag numera klarar av utan att egentligen vakna). Lyckan är total och jag väldigt utvilad.

Igår på gymmet när jag gick med mina 15 kilos övervikt i uppförsbacke på löparbandet och flåsade kom en snäll liten farbror fram och tyckte jag var riktigt duktig som orkade. Stackarn fick sen en smärre chock när han fick reda på att bebis är väntad tills på söndag men måste ha varit väldigt pratsugen för följdfrågan blir föga överraskande: Är det första barnet? Varpå jag självklart säger "nej, andra" och hoppas att ämnet ebbar ut. "Nä, vad kul, så andra barnet är på dagis nu då", fortsätter snälla farbrorn.

Samma sak varje gång. Jag känner mig otroligt dum som låtit samtalet gå så långt men vad ska jag göra, ljuga? "Nä, han finns tyvärr inte kvar i livet. Han fick cancer", förklarar jag med en överdriven glad ton, för att inte få snälla farbrorn att må alltför dåligt över sin fråga. Som om det är min uppgift att göra. Snälla farbrorn grinar illa i vad jag tolkar som medlidande, jag grinar säkert lika illa tillbaka för att besvara hans reaktion. Man skulle kunna tro att frågorna skulle ha slutat här men nej: "Fick han cancer i magen?" Men snälla snälla farbrorn!!!

Dags för frukost. Kram kram

Värk-ligen!!!

Försök vila så mycket som möjligt innan bebis kommer. Slappna av och njut av de sista dagarna för dig själv. Hur många gånger har man inte hört det? Men hur ska det gå till om man inte ens får sova om nätterna på grund av alla dessa förvärkar? Inatt var jag säker på att förvärkarna var början på slutet. Två och en halv timme senare fick jag konstatera falskt alarm och förlorad sömn innan jag gjorde ett försök att somna om. Vaknade 3 och en halv timme senare av en, ja just det, förvärk. Som ett glatt litet god morgon!

Nu sitter jag här och undrar om dagen ska fortskrida i förvärkarnas mönster. Don´t mess with me förvärkar, ska det va så kan det väl ändå vara på riktigt. Varför denna katt och råtta-lek? Förra gången slapp jag förvärkar helt och hållet, så detta fenomen är tämligen nytt för mig. Ett helt och hållet onödigt fenomen om du frågar mig.

Tisdag gott folk. Jag håller mig nog hemma tillsammans med mitt sällskap förvärken. Ingen trevlig prick direkt, en ganska envis jäkel om jag ska vara ärlig men med lite övertalningsförmåga så kanske han växer till sig och blir en riktig värk. Puss och kram!

Inget är som väntans tider!!!

Så var det då äntligen veckan D! Inget är väl som väntans tider. (falskt leende) Nä, jag ska inte klaga men det känns som om jag redan gått över tiden med flera veckor. Tror mest det har att göra med att jag vill ha förlossningen gjord. Jag fungerar så. Är det något jobbigt som väntar så vill jag gärna ta tag i det nu på en gång, istället för att gå och tänka, invänta och våndas. En förlossning är ju ändå en förlossning och inget man riktigt ser fram emot på samma sätt som en frukostbrunch på Grand. (Vilken, nu när vi ändå är inne på ämnet, var jättetrevlig. Tack fina sällskapet som var med.)

Har ett nytt irritationsmoment, ja förutom alla lejonhanar som äter upp de söta små ungarna för att få honornas acceptans!!! (kan ha sett ett naturprogram i helgen). Irritationsmomentet heter Jakob Öqvist på Vakna med the Voice. Kan man bli mer korkad? Svar ja, om man heter Anna Anka, annars är det nog svårslaget. Annars har helgen varit väldigt lugn med lite fika, några filmer, mycket skratt. Ja, en helt vanlig helg helt enkelt.

Idag blir det efter morgonkaffet en sväng till gymmet. Trevlig måndag goa vänner!

Antiklimax

Fredag och mannen fyller år. Blir lite kalas framåt kvällen annars får vi nog ta det lite lugnt idag så "farbrorn" och hans tjocka brud mäktar med. Grattis på 35-års dagen älskling!

Jag har funderat lite på det här med graviditet och att kroppen förvandlas så abnormt och abrupt. Det är ju långt ifrån bara magen som ändrar karaktär. Måste säga att jag tycker att graviditet är jättefint...på andra men när man är mitt uppe i det själv är det inte lika enkelt att ta till sig av det fina. Det blir lätt lite av ett antiklimax när man får komplimanger om hur vacker man är, hur man lyser och samtidigt kliar sönder benen på grund av graviditetsklåda, svettas och andas som man befunnit sig mitt i en klimakterieövergång, har ont i magen av förstoppningen, i ryggen av foglossningen och sliter sitt glanslösa hår över skosnöret som precis gick upp och som på något sätt måste knytas igen.

Så till er som gett mig komplimanger som jag kanske varit en aning dålig på att ta till mig...förlåt. Jag blir glad, jätteglad...egentligen!

Trevlig helg fina vänner!

Det skulle inte förvåna mig...

Så var vi inne i oktober månad. Inte klokt egentligen, men på det stora hela går det otroligt snabbt. Med oktober kom tydligen även höstregnet. Men som vanligt gör det mig ingenting eftersom det i mina ögon enbart höjer mysfaktorn.

Dagen bjuder egentligen inte på så mycket mer än att bilen ska lämnas in. Jo då, vi blir billösa, förhoppningsvis bara något dygn eftersom det inte är några större grejer som ska fixas men om bebis känner på sig detta och har ett uns av Martins "humor" blir det ännu en taxiresa upp till förlossningen. Jag som fortfarande inte kommit över den stackars taxichauffören jag för snart sex år sedan gjorde så nervös.

Ännu roligare blir det när jag får be taxichauffören svänga förbi Harrys påväg upp till förlossningen eftersom Martins stundande 35-årsdag ska firas med grabbarna där ikväll. Ni ser gott folk, det skulle inte förvåna mig.

Nu frukost. Kram till er alla!