Jag fick en kommentar av en av mina läsare förra veckan. En kommentar över något jag faktiskt inte reflekterat över själv. Hon hade inte varit inne på min sida på ett bra tag och tyckte efter att ha läst ikapp att hon märkt av en förändring i mitt sätt att skriva. Det har tydligen ändrats från övervägande moll till mer dur. Och det stämmer nog ganska bra. För även om ämnet fortfarande ofta är det samma får det en mer positiv vinkling. Det är väl mitt sätt att se på allt som hänt som fått tid, ilska som lagt sig och obesvarade frågor som accepterats som olösta. Jag har under året som gått lärt mig vilket synsätt som fungerar för mig. Vad som håller mig ovanför vattenytan.
Dock inte sagt att det på något sätt är enklare. Jag har fortfarande svåra stunder jag inte kan hantera, dessa stunder kommer dock allt mer sällan. Jag har otroligt jobbiga tankar och minnen som jag inte vet vad jag ska göra med. Som kan dyka upp närsomhelst och som jag gång på gång kväver av ren rädsla. Jag vet att jag kommer att behöva ta tag i dem förr eller senare. Mycket troligt när bebis är här. Det blir nog inte lätt men har jag tagit mig igenom allt det jobbiga fram tills nu ska jag klara det här också.
Jag har människor, både professionella kontakter och nära, tillitsfulla vänner jag kan ställa ”dumma” frågor till i min strävan efter svar. Jag har Martin som kan ta ner mig på jorden när jag i panikångest svävar iväg och jag har bloggen (läs er) att ventilera genom.
Tack för att ni finns!
(Hoppas ni inte missade Grey´s igår. Ett riktigt bra avsnitt med en bra poäng. – Lev idag, imorgon kan det vara försent.)
