Det är bara mänskligt att försöka hitta bakomliggande orsaker och anledningar. Att skapa förståelse till olika situationer och händelser. Jag har fått acceptera att frågan ”varför” inte alltid går att besvara. Det är en ganska svår insikt. Men något jag varit tvungen att gå med på för att kunna fortsätta.
Jag vet också att människor på både närmre och längre avstånd i rent självförsvar ifrågasätter mig som förälder när de får höra att min son gått bort i cancer. De undrar vad jag gjorde för att Theo skulle få cancer. Vad åt han? Rökte du när jag var gravid? Pratade han ofta i mobiltelefon? En försvarsmekanism för att undvika att samma sak händer deras barn. Jag vet att de inte menar något illa men i och med dessa frågor lägger de ansvaret, skulden för hans död på mig, vilket självfallet gör riktigt ont. Jag antar att det ligger i människans natur att distansera sig och genast bilda ett vi-dom förhållande mellan det svåra och sig själv. För att klara av att hantera det ohanterliga. Det är klart det är enklare att tänka att cancer bara drabbar andras barn. Det är klart det är enklare att hantera en svår sjukdom om man vet hur man ska skydda sig och sina kära ifrån den. Men nu finns det inget sådant självklart skydd, inga givna garantier eller tydliga knep att ta till och då gör man det näst bästa vilket blir att själv skapa teorier, leta förklaringar och lägga ansvaret på någon annan.
Jag vill bara säga till alla er som undrar att det finns inget jag skulle kunna gjort annorlunda. Ingenting jag skulle kunna gjort för att ha förhindrat att cancern kom och tog mitt barn. Det har jag många läkares och experters ord på.
Idag åker vi på minisemester till Västervik. Sist jag var där var för två år sedan tillsammans med min son. En underbar resa, vår sista tillsammans.
Kram
