Trygghet

Sitter ute på landet och känner lugn. Det har varit ganska mycket på sistone. Jag har haft svårt att ta mig tid till att stanna upp och njuta av den stund jag befunnit mig i. Fokus har hela tiden legat på det som komma ska, vilket i sin tur gjort varje liten grej till ett måste som ska genomföras snarast möjligast. Har man väl hamnat där har man sedan länge glömt bort att njuta av de små sakerna.

Inatt han jag bli irriterad. Milla vaknade när jag skulle gå och lägga mig och hon fick därför sova bredvid mig i sängen. Jag sover inte speciellt bra med henne så tätt inpå men det är ändå bättre än att behöva gå upp ur sängen varje gång hon vill ha napp eller uppmärksamhet. När jag väl somnat börjar M som ligger på madrass nedanför att snarka. (därav irritationen). Innan jag kom på att; tänk om jag inte hade någon som snarkade bredvid mig om nätterna. Tänk om det var helt tyst, att jag var helt ensam. Att då känna Millas värme och höra M´s snarkningar blev en trygghet. En trygghet som övervinner all ensamhet i världen. Så tacksam för det!

En chans jag måste ta

Det är konstigt vad man ska behöva gå igenom för att komma till insikt. Min väg har varit allt annat än enkel och rak men jag börjar inse nu vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sprungit på anställningsintervjuer den senaste tiden (tre till antalet för att vara exakt.) men inget har känts riktigt bra. När jag blivit erbjuden arbete har jag plötsligt förstått hur mycket tiden hemma med Milla betyder för mig. Separationsångesten har talat om för mig att jag inte är redo att ta steget ut i arbetslivet ännu. Fortfarande har jag många dagar kvar att vara mammaledig på.

Någon gång måste jag tillbaka ut i "vuxenlivet", men även här har pusslet nästan lagts helt klart den sista månaden. Jag vill skriva, det är ett behov jag har och som jag måste få utlopp för. Men jag är inte så säker på att det är meningen att jag ska göra det professionellt. Istället har mitt spring till diverse arbetsgivare fått mig att inse att jag vill byta bransch. Att det nog är dags att börja plugga igen.

Tre år i skolbänken är egentligen ingen tid om man får det arbete man vill ha, som man trivs med och som ger någonting tillbaka. Jag tror att var och en av oss är menade att göra en viss sak här i livet. Jag är ganska säker på att jag har hittat min nu. Det tog ett tag men jag var tvungen att gå igenom en hel del för att förstå, för att inse. Bättre sent än aldrig. Den här chansen missar jag inte.

Möjligheten i problemet

Det är svårt, men klarar man av att se möjligheten i det negativa tror jag inte bara att man växer som människa och stärker sitt självförtroende utan att man även kan bemästra nästa motgång på ett oövervinnerligt sätt. Närhelst jag står inför något jobbigt tänker jag på det vi har behövt gå igenom och hur vi trots allt det svåra faktiskt fungerar idag. I den jämförelsen bleknar allting annat och "problemet" känns inte längre lika stort.

Jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt plan. Jag vet att jag klarar av mer än vad jag tror och självförtroendet har stärkts förvånadsvärt mycket. Än finns mycket kvar att jobba på men det är väl det som kallas att växa och utvecklas, att leva, och det vill jag aldrig sluta göra.

Idag har vi fått mycket gjort. Hela veckan har varit hektisk. Bland annat har jag varit på anställningintervju, bokat in möten för mina "framtidsplaner", kollat på kyrka och fixat kring lite annat bröllopsmässigt, dessutom står ju alltid träning på schemat och så mycket, mycket gos med Mills. Nu återstår bara slutspurten av denna vecka och det är idel roligheter som väntar. Hoppas ni haft en bra vecka ni också.

Nu e vi trötta. Stor kram.

"Den gudarna älskar dör ung".

Kärleken till och från ett barn

Värmen av att vara nära når djupt. Snabba andningar lugnar. Okontrollerade rörelser överraskar. Ett enda leende kastar ogenomträngligt ljus över alla mörka tankar och känslor. Som en lysande stjärna tusentals mil härifrån som tränger undan mörkret i djupaste avgrunder.

Det är en bottenlös kärlek. En känsla av helt villkorslös värme och gemenskap. Som en sista proviant som delas lika i ett svältande tillstånd. Kärleken är en ängels leende ansikte vars utbredda vingar skyddar från ihärdig blåst och isbitande kyla. Jag snålar inte med min kärlek eftersom den aldrig kan ta slut. Ju mer jag ger desto mer får jag tillbaka. Det är ett berusande tillstånd där allting annat tenderar att blekna i jämförelse. Det är en känsla som fyller ett tidlöst rum dit ingen annan än vi få som har tillstånd når.

Det finns andra typer av kärlek. Gudomliga och storslagna känslor som fyller och värmer men som ändå inte når så djupt som kärleken till och från ett barn. Det är den kärleken som får mig att växa och hela tiden vilja bli en bättre människa. Det är den enda känsla som kan få mig att känna mig fullkomlig.

En ängels syster

Det känns som om jag getts en andra chans. Som om jag gjort en omstart. En omstart som bygger på de grundstenar jag samlat på mig till följd av erfarenheter och händelser som kantat den väg jag gått.

Det är på ett sätt en sista chans. Misslyckas jag den här gången känner jag mig dömd att leva mitt liv med en bitterljuv smak av kunskap om vad som kunde varit men som aldrig blev. Ett liv i ofrivillig barnlöshet. Det är en skrämmande tanke. Jag slår undan den gång på gång. Den andra chansen är här och förhoppningen om att lärdomen från livet jag levt ska vinna mig tid ifall det otänkbara blir till verklighet igen lugnar mig en aning. Jag har krypit längs den vägen, förtvivlan och hopplöshetens väg och därför känner jag mig bättre rustad inför alla utmaningar. Kanske har jag fel men just nu är den tanken övertygande.

Den här gången, den här omstarten, har jag fått just för att det ska bli annorlunda. Det blir annorlunda för att jag har lärt, för att jag har levt, gråtit ihärdiga tårar, skrattat ohämmat, vågat släppa taget men ändå haft modet att på nytt klamra mig fast. Den här omstarten och det nya livet ger mig ytterligare erfarenheter. Jag vet att livet vi ges många gånger är orättvist men även orättvisa lär oss något så länge vi kan se igenom den och inte fastna i bitterhetens krampaktiga grepp. Jag har aldrig känt mig bitter. Orättvisan personifierad men aldrig bitter. Kanske är det därför omstarten kom så snabbt och enkelt in i mitt liv.

Omstarten har ett namn, hon heter Milla och är ett resultat av det liv jag levt. Hon, liksom jag, bygger på en tårfylld och varm historia med mycket kärlek. Hon är en ängels syster här på jorden med osynliga men storslagna vingar. I hennes ögon och sett att vara speglas ett liv vi så väl känner igen. Ett liv vi kommer att få berätta för henne om, som hon kommer att lära känna som den bror hon aldrig får träffa men ändå alltid kommer att ha närvarande. Hon är ett spår av sin bror.

Historien om Theo

Det är ett år och snart åtta månader sedan Theo gick bort och hela den tio månader långa "mardrömmen" har blivit en del av min vardag. En del av mig så till den grad att vi numer sällan pratar om det som hänt. Missförstå mig rätt, vi pratar om Theo, ofta, väldigt ofta, men om känslorna vi kände, tankarna som tänktes, paniken, dödsångesten, mediciner, provsvar, allt det har på något sätt hamnat i ett hörn i någon av lådorna i hallbyrån. Vi vet att det finns där men det är sällan vi plockar fram det.

Är det inte konstigt? Det var en så stor händelse och inte alls självklar att bemästra. En händelse så stor att hela livet tvärnitade, när den värsta chocken lagt sig började så stigningen till ett av de högsta berg jag tagit mig uppför. Vet inte om jag klarat mig upp till krönet av backen eller om jag fortfarande klättrar. Vissa dagar står jag där uppe, högst på toppen och tittar ut över allt jag gått igenom och klarat av, andra känns det fortfarande som jag fokuserar på att sätta ena foten framför den andra samtidigt som jag kippar efter andan i en tung och syrefattig luft på hög höjd. Hursomhelst så har den backen blivit min vardag, så pass att jag sällan tänker på den.

Ibland kan jag tycka att det är synd. Jag har härigenom ganska många erfarenheter att dela med mig av. Det var inte länge sedan jag berättade den här historien för en vän. Det var första gången på väldigt länge och tårarna rann överraskande. Det slog mig som en svidande lavett från ingenstans och det gjorde fruktansvärt ont. Det är konstigt att en så pass stor händelse kan "gömmas undan" och slå tillbaka på det viset när den då och då plockas fram.

Idag berättade jag historen om Theo återigen, i ett lite annorlunda sammanhang, där orden vägdes noga för maximal förståelse. För en människa som kände Theo väl men som inte kunde ta del av den sjukdomsperiod han gick igenom och som därför hade många frågor att ställa.

Det gick bra, både från min och den här personens sida. Men känner jag mig själv rätt kommer jag att drömma inatt. Inga glada drömmar. Sanndrömmar av ångest och panik, otillräcklighet och enorm saknad. En påminnelse av det som en gång var min vardag. Den bör aldrig glömmas hur ont den än gör. Den är en del av mig och en del av den underbara lilla son som inte hade tid att stanna kvar.

Jäkla N!

N'et på tangentbordet har gått sönder och helt plötsligt är jag smärtsamt medveten om hur många ord som innehåller denna bokstav. Har försökt komma runt problemet med att använda synonymer men förstå så tidskrävande. Tappar jag n lite här och var i kommande inlägg så vet ni varför.

Bloggen har, som ni ser, fått en makeover. Kände för någonting nytt, för lite färg och värme. Vet inte om detta ska tolkas som en nystart för bloggandet men hoppas hursomhelst att det passar.

Även jag har fått en finputsning i form av toppning och färgning. (många n där) Blev mörkare den här gången, i varmare ton, och som vanligt när jag går från Johanna på Swea är jag både utpratad, ompysslad, nöjd och belåten.

Gott om värme är det annars ont om. Vi tog dock en uppfriskande promenad upp till Theo idag, jag och Milla. Konstigt vad man anpassar sig fort. Jag som knappt sprang över till affären (max 50 meter) när termometern visade under nollan. Idag var det minus 8 när vi gick ut och jag tyckte det var hyfsat bra efter att flera gånger ha tvingats ut i minus 15 och blåst. Ändå skönt med våra fyra årstider. Att få hinna sakna värmen när det är kallt och snön när det är sommar. Jag uppskattar våra årstider desto mer när de varit efterlängtade ett tag. För vem vill dricka julmust i 28 graders värme eller mingla på Trädgår'n i minus 4?

Trött och omgjord (b)loggar jag ur.

vad var det som hände?

Vad hände? Jag lämnade 2009 mer harmonisk än på mycket mycket länge och började 2010 med separationsångest som på något underligt vis nu bytts ut mot prestationsångest. Måste arbeta på självförtroendet en aning till nästa anställningsintervju. Imorgon ringer jag hur som helst och tackar nej till tjänsten jag fick i veckan. En vecka som för övrigt kommer att bjuda på en hel del. Får se om något är värt att blogga om.

Kram och god natt

Pengar och lycka

Ibland önskar jag att jag var gammal, så pass gammal att jag kunde titta tillbaka på livet och le, minnas och njuta. Det skulle på något sätt kännas skönt att få ha det gjort. Det är en känsla som dyker upp när jag står inför val. Varför är man så rädd för att välja fel? Mitt största orosmoment just nu har att göra med valet mellan arbete och skola. Jag vill båda! Båda har sina för - och nackdelar. Jag måste inte bestämma mig nu men valet ligger ändå där i bakgrunden och maler. Jag vill på ett sätt ha det gjort och erhålla någon sorts garanti för att valet jag gör är det rätta. Men livet fungerar inte så. Livet ska inte heller levas utifrån de spelreglerna. Det är väl val och vändningar som gör livet till ett livfullt liv.

Valet jag står inför har med en ekonomisk aspekt att göra. Jag blir arg på mig själv emellanåt när jag trillar i fällan och börjar jämföra mig med andra, ekonomiskt sett. Jag har aldrig varit i behov av stora pengar. Jag har heller aldrig behövt oroa mig eller ens tänka på pengar. Jag har klarat mig och därför har pengar heller inte haft så stor betydelse för mig så länge jag klarar av att betala mina räkningar och ge mina barn det de behöver. Ändå är det enkelt att ibland börja fundera och jämföra med andra som rent pengamässigt sätt har det rikare.

Men jag har mycket som de där "andra" inte har. Jag har två barn och en rad erfarenheter som livet gett mig och som jag för inga pengar i världen skulle byta bort. På det sättet är jag närmare min definition av lycka än vad de verkar vara. Det är väl den största gåvan livet gett mig...en sorts insikt i vad meningen med mitt liv är. Ett liv som bygger på de små och fundamentala sakerna. Ett liv som mamma. Ett liv i lycka som inte definieras utifrån plånbokens tjocklek utan på känslan av att, för att hålla mig till ämnet, få gå till ett arbete utan ångest, känna glädjen i att hjälpa andra och av att få må bra helt enkelt.

Gör det mig till en sämre människa? Definieras vi som lyckade utifrån lönespecen? Inte i min värld. Jag vägrar rätta in mig i ledet utifrån den difinitionen. Inte på grund av att jag inte tjänar grova pengar (ingen blir rik av föräldrapenning) utan på grund av att jag vet bättre. Vet att många inte håller med mig här, tyvärr har jag en känsla av att dessa människor är också dom som saknar de saker jag håller som mer värdefulla än pengar.

Nu ska jag rota längst ner i plånboken och se om jag kan skrapa ihop till en fika på stan. Kram till er.

Överraskande separationsångest

Jag blev erbjuden ett jobb igår, jag borde vara glad, jag är glad men ändå tveksam och totalt överraskad av den ångest som smygit sig på. Separationsångesten till Milla. Jag var inte alls beredd och vet att det har mycket att göra med Theo och den tid jag var borta från honom på grund av de "fel"prioriteringar jag gjorde då. I brist på bättre kunskap och förstånd innan verkligheten slog mig. Då innan jag visste bättre. Det spelar roll nu. Stor roll uppenbarligen. Jag vill vara så mycket som möjligt med mitt fina lilla penntroll innan det är dags för alla måsten. För jag vet att dit kommer vi snart, mycket snart i den takt som livet springer på. Måsten i form av dagis och arbete.

Det är inte det att jag inte vill arbeta. Jag saknar det, jag behöver det, det får mig att må bra men just nu vill jag lägga allt fokus på min lilla M. Hon är bara tre månader men jag har blivit erbjuden jobb. Och det är klart att tankarna på att man kanske inte får något annat jobb när man bättre behöver det finns där, men ska man verkligen kasta sig över första bästa.

Dessutom är jag bara halvnöjd över tjänsten som erbjudits mig. Halvnöjd i den mening att den till 50 procent består av det jag älskar att göra, nämligen att skriva medan resterande 50 innebär något jag ogillar för att inte säga avskyr.

Livet är bra svårt ibland när det är många val som ska göras. Jag går på min magkänsla, den har bara svikit mig en gång under de trettio år jag levt. (då grovt men ändå, en gång ingen gång...).
Dessutom ska jag på ytterligare en anställningsintervju om någon vecka. Borde nog ha is i magen, ger det inget så är jag ändå mammaledig ett bra tag till...mammaledig till världens bästa lilla M. Om bara ångesten kunde ge med sig.

Puss och god natt.

Åren som gått

Nytt år och nya möjligheter. Det känns bra, som en ny start där bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt. 2007 och 2008 var de värsta åren i mitt liv. Svår sjukdom och död kom nära, tog min son och förändrade allting. 2009 kändes som år ett. Som första gången jag försökte ställa mig upp och gå efter en svår olycka. Vingligt, ostadigt men sakta, sakta tog jag mig framåt. 2009 blev ett riktigt bra år till slut. Efter att ha klöst, sparkat och slagits med det som hänt i desperata försök att förändra det som varit tog acceptans och försoning över. 2009 började jag acceptera, försonas och förstå min historia. Jag gillar den inte men jag accepterar den. Jag tror att den här bloggen, förmågan och lusten att skriva, sätta ord på de känslor som varit för stora att på annat sätt förklara gjort mig så hel som jag kan bli efter att så totalt ha krossats sönder och samman. Detta tillsammans med den kärlek jag får från mitt penntroll Milla tror jag kommer att göra att år 2010 kommer att bli ett helt fantastiskt år.

Jag ser fram emot att se vad året har att ge. Jag ser fram emot att få se Milla växa sig större, ser fram emot arbete/skola och framförallt att få stå brud.

Kram till er alla och god fortsättning.