Tidigare i veckan när jag tittade tillbaka på graven efter mitt besök såg jag honom ,eller snarare hans kortklippta, solblekta kalufs. Som en verklig dröm såg jag det jag så gärna önskar honom, önskar oss. Där sprang han mellan gångarna och kunde till och från skymtas bakom de sommargröna, häckbeklädda grusgångarna. Han utstrålade lycka och verkade så levande, glädjespridande och lugnande. Det fick mig att sakna så otroligt men än en gång gick jag leende från kyrkogården.Tack gubben du håller mina fötter på jorden och sprider ett välbehövligt lugn i min vardag.
Sanningen är bister och obeveklig. Vi kan inte ändra på den, men vi kan förändra vårt sätt att leva med den. Vissa erfarenheter är gemensamma för alla människor, bland annat att göra fel, att inte vara älskad och att dö. Genom att möta rädslan kan vi komma bortom farorna. När vi är beredda att göra vårt bästa med den informationen vi har, att vara ärliga mot oss själva och andra vad gäller vår egen person och vad som verkligen betyder något för oss, först då är de liv vi lever och den kärlek vi får ta emot, verkligen våra egna. Ur boken ”Flickan med de röda skorna”.
Idag är det fullt upp trots regn och rusk. Börjar med ett möte på banken. Kram på dig.
