Och så var det fredag. Gårdagen gick bra hos både barnmorska och arbetsförmedling. Bebis är nu fixerad och trots att liten sjunkit ner så långt det bara går växer fortfarande symfus - fundus måttet. Inte utan att man undrar vad det är för en jätte där inne.
På arbetsförmedlingen var jag i ungefär 5 minuter varav 4 1/2 gick åt till att prata bebis. Med bara två veckor kvar till beräknad förlossning återstår det bara för mig att maila min handläggare och säga att bebis kommit så skriver hon ut mig från förmedlingen. Sen får vi helt enkelt se om det blir ny inskrivning nästa år eller om jag lyckas få sysselsättning på egen hand.
Gårdagen i övrigt gick i förvärkarnas tecken. Från ett till fem-hugget kom trogna förvärkar var tjugonde minut och han göra mannen mäkta nervös. Jag själv fick en reminder av hur en förlossning känns och kan inte sluta att förundras över hur den känslan faktiskt kan förträngas. Trots att det var 5 1/2 år sedan sist jag jag stod där med pannan mot väggen i förlossningssalen och andades genom varje värk. Nu är jag på det klara med vad som väntar igen, och jag vet att jag sagt att vi ska ha ännu ett barn, känner nu att vi kanske inte behöver rista in det i sten.
Trevlig fredag och fortsatt helg fina du. Jag ska bara ta det lugnt, eller ja så lugnt jag kan. Är ju kass på att inte göra någonting. Vill också tacka för alla underbara kommentarer till föregående inlägg. Det ger energi ska ni veta och energi kan vi ju alla alltid ha användning för. Tack för att ni läser! X
Hej igen.
SvaraRaderaJo du..."nog vet man vad timman är slagen när det är dags".
Men när det är som värst...försök då att tänka på alla som TÄNKER PÅ DIG DÅ! Du är inte ensam
även om det är du som föder.Och du ska se att det kommer att gå fort och lätt....och sen kommer den där underbara känslan när det är över.
Ha det BÄST !
Varm kram från BIBBI.
Denna gång får du klara dig utan din mans ex på förlossningen, hur ska det gå?:) Jag tänker på er, skrev lite om er idag på min blogg. Är så tacksam för er vänskap, hjälp och stöd. Vi hörs vännen, vill veta när det händer nåt.
SvaraRaderaKramar Paulina och mina tjejer som springer med prinsessklänningar (inte tjejigt alls:))
Har följt din blogg sedan i sommras, min dotter fick diagnosen pnet i april 2009.Mitt liv är upp och ner och man vet ibland inte hur man ska orka... du verkar så otroligt stark och skriver så fint om lilla Theo.Lycka till med lilla bebisen och tusen tack för din fina blogg/Pernilla
SvaraRaderaHej Pernilla. Det gör ont i hjärtat så fort jag hör ordet Pnet. Jag hoppas så innerligt att det går åt rätt håll för er och att din dotter får må så bra hon kan mellan behalndlingarna. Jag vet vad ni går igenom och jag vet att det är otroligt svårt men glöm aldrig bort att skratta tillsammans trots omständigheterna. Finns här om du vill prata mer eller maila till kshatriyas@hotmail.com. Kram Becka
SvaraRadera