Så var den här, dagen efter natten jag sov en hel natt eller i alla fall inte var ur sängen mer än för ett toabesök. Det är första gången på tre veckor och jag kommer antagligen att vara helt förstörd pga för mycket sömn än vad kropp och psyke är vana vid. Hur som helst, det finns hopp. Milla sköter stora sängen bra, även om hon gärna vill tänja gränserna och se hur länge mamma står ut med att hon klättrar ur och smyger ut för att få se min reaktion. Det händer dock inte allt för ofta som tur är eftersom det här med tålamod inte riktigt är min grej, föddes helt enkelt med en för liten dos.
Nu är det dock ett problem som återstår och det är att vänja Mills av med vällingen nattetid. Hon har eftersom hon är liten och aktiv behövt det där lilla extra men nu är det slut på det och målet är att nattmatningen ska vara avvänjd till nästa barn är här. Vivet ju alla att vanor är svåra att bryta och det känns inget lockande alls att börja om med "arbetet" nattetid men förhoppningsvis går det bra och vi kan fortsätta sova på här hemma. Det behöver vi. Det är inte längre så charmigt att gå omkring som två otroligt disträa och lättirriterade tvärttbjörnar här hemma. Även om det är kul när man hittar vällingpaketet i micron, mjölken i skafferiet eller ber Martin att köpa alvedon och absolut inte ipren men ändå är det ipren han kommer hem me, med försvaret "du nämde ipren". Kan ju inte säga emot där. Jag sa ipren, han missade bara ordet inte framför. Nej, nu ska det bli lite ordning på torpet.
Hoppas att helgen blir bra för dig. Kram Becka
