En ganska onödig tanke kan tyckas men den har haft mig i sitt grepp under helgen som gått. Det är snart två år sedan vi fick reda på att Theo hade cancer. Den första månaden var verkligen intensiv och det gick inte många veckor förrän vi hade det där oförglömliga mötet med läkare och sjuksköterskor på avdelningen. Mötet där varje ord, känsla och rörelse är memorerat. Jag minns det som igår fast i en slowmotion-aktig hastighet där allt känns precis lika verkligt nu som då.
”Han har någon vecka kvar att leva”. Det var orden som vände upp och ner på allt. Som tog bort allt hopp, all tro vi dittills haft. Jag föll och slog i så hårt. Det gjorde fruktansvärt ont. Självklart ifrågasätter man, försöker fånga minsta strimma av hopp...men läkaren började då prata om att ett minsta mirakel i det här fallet hade varit en överdrift. Det var väldigt tuffa och hårda ord. Det medgav läkaren själv när han kom in på vårt rum senare, men så här i efterhand och även när den första chocken lagt sig upplevde jag den ärlighet som läkaren då gav oss som en sorts lättnad. Nu visste vi vad vi hade att slåss mot. Tankar på att ge upp fanns inte.
Kanske låter det helt befängt men jag ser på det som om läkarens ärlighet gav oss chansen att se till så att den begränsade och korta tid vi hade kvar med Theo blev minnesvärd. Att njuta och uppskatta varje liten sekund. Det är inte alla som får en chans att säga hej då eller tid till att skapa livslånga minnen. Några dagar blev dock tio månader. Och just på grund av läkarens ord kan jag titta tillbaka och se på den här tiden som tio extra månader tillsammans med min son. Tio extra månader när han egentligen bara skulle ha haft några dagar kvar att leva. Min lilla kämpe.
Det var otroligt svårt att gå in i rummet där Theo låg med den nya vetskapen om att den där lilla underbara killen inte skulle finnas kvar hos oss för alltid. I det läget kan man inte vara egoistisk. I det läget är det bara att stänga av. Att vara mamma och se till sitt barn först och främst. Vi hade inte tid med tårar. Vi ville skratta och le tillsammans och dela de stunder han orkade och vi hade kvar. Vi tog en timme i taget. Tårarna gavs plats först nattetid.
Vi fick ett negativt besked och gjorde det bästa av det. Jag tror att fallet hade blivit så mycket högre om vi fått ett positivt besked men utgången fortfarande varit densamma. Är glad för att vi gavs chansen att uppskatta det fina vi hade, som vi alltid kommer ha kvar i hjärta och minne.
Har haft en fin helg i goda vänner sällskap. Tack Ann och Jonas för en mycket trevlig grillkväll. Tack Jerhammar för utlåning av trädgård och pool. Tack Jessica för alltid lika underhållande sällskap på landet.
