...en tanke till...

Lider tydligen av bloggnojja...kom självklart på att jag har mer att säga...

I allt mitt välorganiserade kaos finns det ju självklart en massa roliga saker...som Dolphinsmatchen vi var på igår och som vi efter mycket om och men vann, (jag säger vi eftersom jag känner delaktighet genom mitt frenetiska klappande) sånt gör mig glad. Liksom underbara Filip, 9 år, som bredvid mig på läktaren skrek Yeah Baby och Anton Saks för full hals matchen igenom.

Blir också glad när jag tänker på hur nära det är för Marcus Birro och hans Jonna att få sin lilla dotter eller son nu. Imorgon är en stor dag för er. (Ni ska veta att jag tänker på er). Dessutom har jag ju ett bröllop att planera. Hum, detta går det sådär med...lång tid kvar förvisso (15 maj 2010) men ändå...

Glad också att min älskling (vid sidan av min kära Martin) fyller år på fredag. Grattis Jessica! Lite småfnitter också till Martin som gått och blivit kändis i både radio och 24nt.

...en tanke

Vetskapen, och känslan som vetskapen medför, om något man vet man aldrig kan få är påtagligt kraftfull.

Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.

Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.

Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?

Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.

Hur undviker man det oundvikliga?

Trots att jag har upplevt det så har jag inget bra svar. Vad hade jag att välja på? Sluta leva? Stanna tiden? Man tar en dag i taget. Lever här och nu. Gör det bästa under svåra förhållanden. Finner styrka i de små sakerna. Skrattar och gråter om vart annat och låter känslorna få styra lagom mycket för att inte omvandla mig till en instabil o oberäknelig tidsbomb. (även om jag blivit kallad för det) Man pratar mycket. Mer än vad man någonsin gjort tidigare. Både om lätt och svårt, stort och litet, bra och dåligt. Man pratar fast man inte har något att säga. För ut flyger orden och bredvid står någon som lyssnar. Jag pratade även om ingen fanns där för att lyssna. Satte ord på känslor och de som sett mig i den här situationen måste förpassat mig i facket av knäppgökar. Men det var, för att inte säga är, en del av mitt överlevnadssätt.

Man känner sig som världens mest ensamma men förstår snart att så inte är fallet. Man tycker synd om sig själv, något jag hatar att göra eller när andra gör, men i det här fallet tror jag faktiskt att det rätta att göra. Man ska passa på att tycka synd om sig själv utan att älta. Gråta när man är ledsen, skratta när man är glad och man ska framförallt inte bry sig om vad andra har för invändningar såvida de inte gått igenom samma sak själva. Om ens då. Sorgereaktioner är så individuella men i de fall någon har egen erfarenhet är jag villig att lyssna. Många har bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara även om de själva aldrig upplevt det. Jag antar att det är den lilla och rädda människans försvar mot något främmande och skrämmande. Människans försök att skapa ordning i något hon egentligen inte kan rå på. I ett förvirrat tillstånd av kaos söker man förståelse och gör sig en bild. Men snälla behåll den bilden för er själva. Den stämmer inte med min verklighet.

Att skapa ordning här är som att borsta bort sand i öknen. Men det vill jag inte säga. Utan jag står och lyssnar och blir irriterad på dessa människor som tror sig veta. Som ifrågasätter mitt handlande, mitt ordval, till och med mitt leende i svåra tider. Människor som i all sin självupptagelse glömt bort att det faktiskt är jag som lever i den situation de försöker förklara för mig. Jag borde sätta ner foten och be dem flyga. Kanske gör jag det nästa gång. Jag borde göra det nästa gång.

Självrespekt kallar dom det visst. Får jobba på saken helt enkelt. Börja sätta mig själv före andra. Kanske inte gå så långt att lägga ner tid och energi på att förklara för dessa människor som inte betyder något för mig men i alla fall peka på att det de säger inte passar in i min verklighet. Kanske lär dom sig någonting, kanske lär jag mig något om mig själv.

(bilden visar min verklighet – min sons grav)

Fem ljus på graven...

Att förlora någon man älskar och stått väldigt nära är nog det jobbigaste man kan vara med om. Jag har fått berättat för mig att året som följer är ett år av bearbetning, ett sorgeår och att alla årsdagar, om det så gäller första julafton utan den här personen, första namnsdagen, årsdagen personen gick bort på eller dagen då den här personen skulle ha fyllt år, är en ordentlig prövning.

Den största prövningen har hittills varit julafton. Nu står nästa stora test för dörren, min lilla ängels födelsedag.

För 5 år sedan på lördag fick jag för första gången hålla honom i mina armar. För 5 år sedan blev jag mamma för första gången. För 5 år sedan fick jag för första gången veta vad det innebär att verkligen älska kravlöst, gränslöst, sanslöst. Lycka!

Jag vill fira den här dagen men hur gör man det utan att helt framstå som man tappat förståndet. Genom att minnas glada minnen, prata om honom, med honom och sätta fem ljus på graven...vad mer kan jag göra. Känns så otroligt futtigt. Och fan så tungt!

Om han funnits i livet skulle jag handlat alldeles för många presenter, antagligen en massa spidermanprylar, låtit mormor baka den där tågtårtan lastat med godis och vindruvor. Dansat och sjungit till Mora Träsk. Inget är sig likt. Blir det aldrig mer igen, men jag vägrar vara ledsen på hans stora dag. Min stora kille blir 5 år och det ska jag fira.

(Bilden på Theo är från hans 4-årsdag)

Jag verkar ha mycket i huvudet. Många är tankarna som lagrats under de senaste årens händelser. Funderingar kring allt och inget, mångt och mycket. Bestämda åsikter, nya principer, erfarenheter, prioriteringar, frågor och förhoppningsvis även en hel del svar och insikter.

En god vän gav mig idén att starta en blogg för att få utlopp för och bearbeta den knut av tankar jag på senare år lyckats åstadkomma. Vet inte om jag är så förtjust i bloggidéen egentligen, ser den som den moderna tidens dagbok. Och dagbok i mitt något primitiva synsätt ska väl vara privat...eller? Hur som helst så har jag bestämt mig för att give it go. En blogg, om mitt liv, mitt kaos, där jag kan samla mina tankar och i bästa fall få en överblick av trasslet och reda ut någon knut här och var.

Dessutom kan jag dela med mig av mitt kaos, få feedback och kanske till och med kunna hjälpa andra att känna sig något mindre ensamma om att ha dessa tankar. För tro mig, efter de sista åren så har jag tänkt tankar jag vet att man "egentligen" inte får. Tankar som inte ska behöva tänkas men som tvingas fram i extrema situationer. Jag är inte rädd för att tänka, jag har nog tänkt allt...skillnaden på mig och många andra är nog att jag inte heller är rädd att prata om det. Min mun (eller i det här fallet fingrar) är helt ocensurerade...på gott och ont.

Så hur som helst. Bloggen är startad. /Tack Lina