Man påminns hela tiden om saker man förlorat och på ett eller annat sätt gått miste om. Saker och människor man saknar, händelser man minns med smärta eller glädje och känslor som följer med var och en av dessa personer, minnen och ting.
Ofta kan man förhålla sig till sin historia på ett hälsosamt sätt. Acceptera att det är dåtid och låter det vara en del av det förflutna. Men ibland kan det vara svårare att släppa taget. Saknaden tar över helt och man undrar vad man skulle kunna gjort annorlunda för att få en annan utgång. Minnen repriseras i huvudet och övergår till drömmar om hur det kunde varit. Man gör dåtiden till en sorts förskönad verklighet eller framtid. En farlig lek som inte sällan bidrar till starkare saknad efter det som nu ligger utom räckhåll.
Jag tror dock att just känslan av att något ligger utom räckhåll ofta räcker för att saknaden ska tillta. Varför är det så? Varför vill vi nå det oåtkomliga? Jag är trött på att känna så och är mycket väl medveten om det ouppnåeligas attraktion men ändå är det svårt att inte lockas till att tänka tankar som om, ifall och kanske.
Jag försöker att leva här och nu och påminna mig om att de beslut jag tagit varit de rätta för mig. Ibland lever jag fullt upp i den förståelsen ibland är det betydligt mycket svårare och man krusas av det som var. Jag har en sådan period nu, jag vill på ett sätt tillbaka, försöka rädda det som var, trots att det var jobbigt, samtidigt som jag är glad över allt jag har idag, över där jag är. Det är en tvetydlig och förvirrande känsla. Önskar jag skulle kunna förklara det bättre än så. Men jag tror de flesta av er vet vad jag menar.
Fika, träning och middag med vänner väntar. Kram
