Läste en Änglamammas blogg idag. Hon förlorade sin 23-åriga son i en bilolycka och trots att våra söner gick olika öden tillmötes beskriver så bra det jag kände för nu lite över ett år sedan. Bland annat skriver hon att det gör skitont att vakna. Jag minns den där fruktansvärda känslan också. Den där korta sköna sekunden det tar innan hjärnan hinner ikapp och minns verkligheten man lever i. Sen smärtan, rädslan, paniken och ångesten. För att inte tala om maktlösheten. Psykisk smärta som tar sig fysiska uttryck. Att vakna var det värsta jag visste. Det var som att gång på gång helt oberedd gå rakt in i sin värsta mardröm. När man är mitt uppe i den reflekterar man inte så mycket över den, man bara är och gör det man måste för sin egen och för sitt barns överlevnad men att varje dag vakna upp till de omständigheter som råder var fruktansvärt och otroligt svårt. Jag ville inte somna, ville inte veta av känslan jag visste skulle drabba mig när jag vaknade dagen därpå. Dessutom ville jag inte missa en sekund av Theos närvaro. Jag visste ju att slutet kröp närmre för varje gång jag gick och la mig, för varje dag som gick. Inte sällan somnade jag, inlindad i en av de senapsgula sträva sjukhusfiltarna på sjukhusets bäddsoffa av ren utmattning för att gång på gång ur något som bara kan liknas vid ett oförberett tillstånd ryckas tillbaka till verkligheten med en sån abrupt och robust kraft att det nästan slog andan ur mig.
Den känslan fanns med i många veckor. Det är väl ungefär så lång tid det tar innan även de mest hemska omständigheter hinner blir vardag. För så är det faktiskt, våra jag ser, hur hemskt och konstigt det än låter, till att anpassa sig efter de mest ohyggliga omständigheter för att kunna orka med. De gör det onormala normalt för att vi inte ska gå under. Det är först så här i efterhand man ifrågasätter sig själv, hur man stod ut, ens orkade andas. Jag finner bara ett svar, en anledning...föräldraskapet. Vi gjorde det för vårt barns skull.
Det onormala har blivit normalt för mig. Mitt liv tog slut klockan 04.15 onsdagen den 28 maj 2008. Men jag vaknade konstigt nog upp även den 29 maj och sen dess har det rullat på. Mitt andra liv. Livet efter. Överlevnaden. Fortsättningen. Kalla det för vad ni vill. Då kändes det inte som en tänkbarhet. Men världen fortsatte att snurra, tiden att gå och hjärtat som jag trodde skulle brista fortsatte att slå. Det finns nog en anledning till det. En anledning som nu ligger och sparkar i magen.
Onsdag idag och bara två dagar kvar att arbeta.
