Glada minnen

Tillvaron som ett berg...

Alla kanske inte har varit med om händelser som bidragit till prioriteringsrevideringar. Det måste vara svårt att förstå de handlingar som följer på sådana erfarenheter när man inte besitter dem själv. Jag har erfarit den oförståelsen från flera håll. Inget jag klandrar någon för så länge någon låter bli att klandra mig på grund av min lärdom och hur händelserna i mitt liv påverkat mig och mina val de sista åren. För man förändras. Allt förändras i ljuset av händelser som skakar om och omvandlar den värld man tidigare levt i till något helt nytt. Till en mörkare alternativt ljusare plats beroende på hur man väljer att se på det. Hur man väljer att ställa sig till det öde man gets. Jag glömmer ibland bort hur stor förändring jag genomgått. Förändringen börjar bli vardag. Men bara tills jag minns varför och vad det är jag saknar. Då blir förändringen återigen kännbar, svår.

Jag tror att den gemensamma resan mellan mig och mina vänner som inte riktigt förstår den förändring man faktiskt genomgår lätt kan ta slut här. I alla fall den bekväma resan. Vill man fortsätta, vilket jag tycker att man i alla fall ska jobba för, får man kämpa och räkna med att återstoden inte blir lika guppfri. Det krävs en del arbete och kanske jobbigast av allt, det krävs en del självrannsakan. Men jag är fortfarande (ledsen om jag tjatar) av den mening att allt ordnar sig i slutänden...för oss alla.

”Tillvaron som ett berg, ett motstånd. Tillvaron som en träningsvärk, som feber”. Så twittrade Marcus Birro för två dagar sedan, den 26 maj, på årsdagen då hans son Dante gick vidare till samma, bättre värld som Theo nu befinner sig i. Imorgon är det den 28 maj det vill säga våran årsdag och jag kan nog inte förklara hur känns bättre än vad Marcus just gjorde. Inatt kl 04.15 är det precis ett år sedan min ängel provade sina vingar. Mamma är så stolt över dig Theo!

Kram på er mina vänner.