Lördagens möte ute på Gryts varv tillsammans med andra föräldrar som mist sina barn i cancer tog ut sin rätt rent energimässigt. Det var en mycket bra dag med många givande samtal och mycket känslor men så välbehövligt. Det var allt från föräldrar som precis mist sina barn bara för några månader sedan till föräldrar som förlorade sitt allt för sju år sen. Det är för mig som befinner mig mittimellan ganska betydelsefullt att se och känna igen beteendemönster, tankesätt och känslor från den första svåra tiden, se hur långt man kommit men även kunna blicka framåt och se att det ligger en del arbete framför mig och att det faktiskt, om man nu är villig att arbeta med sig själv, kan bli ännu bättre.
Vi är så olika men med en stark gemensam nämnare. En svår förlust som förenar på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Man känner ett lugn i sällskapet, kanske på grund av förståelsen som finns utan att man ens behöver förklara, berätta.
Vi fick göra avslappningsövningar eftersom denna erfarenhet tär något fruktansvärt. Den stress man lever med under den här tiden tar år att komma ur. Att därför lära vissa avslappningsmetoder är för mig guld värt. Jag är fortfarande trött efter 10 månaders ångest, sömnlöshet och oro. Inte minst visade det sig hur pass efter dagens första avslappningsövning varpå huvudvärken slog till, men jag tror inte jag varit så lugn under de tvåoch ett halvt år som gått.
Det blir fler möten. Jag tror jag kommer kunna ha nytta av de lärdomar och utbyte av erfarenheter något enormt. Även om det också är fruktansvärt jobbigt. Det gäller bara att våga.
Kram på eroch god jul om jag nu inte skulle ta mig tid att skriva mer innan helgen.
