Saknar!

Gick igenom lite grejer här hemma idag och hittade en skiva med filmer på Theo. En glad, frisk, helt underbar liten Uffe-fantast. Tänk att man kan sakna så otroligt. Jag har lärt mig att leva med den saknaden, den kan ofta hållas under kontroll men nu är det på gränsen. Kram.

För mycket verklighet...

Såg Alice i underlandet i veckan. Bara älskar. Jag som annars är mycket för verklighetsbaserade filmer, men Johnny Depp är helt oslagbar både som Hattmakaren i Alice i underlandet och som Willy Wonka i Kalle och chokladfabriken. Kanske har blivit för mycket verklighet för mig under åren. Därför är det skönt att få glömma bort och födjupa sig i en helt ny värld.

Fredag...redan och helgen är fullbokad. Det blir en social helg. Dags att ta hand om min alldeles egen Umpa Lumpier. Stor kram.

Livet leker med mig...

Redan onsdag! Dagarna rullar som vanligt på och man hinner hälften av det man planerar och vill och önskar. De sista veckorna har varit lätt kämpiga. Milla vaknar ofta och jag som redan ligger på minussidan vad gäller sömn sedan Theo-tiden blir allt för lätt trött om jag inte får de timmar jag behöver.

I måndags fick vi första leveransen av Linas Matkasse och igår tillagades första rätten. En tio-poängare helt klart, i alla fall för mig som älskar lax. Idag väntar lammfärsgryta vilket jag ser fram emot med spänning. Lägligt nog ska jag iväg och gymma lite så jag kommer förhoppningsvis hem till färdigdukat bord.

Bröllopsplaneringen fortskrider och jag kan knappt tro att det är mindre än två månader kvar. Menyn är spikad, liksom bröllopstårtan. Tyvärr är "att göra-listan" fortfarande farligt lång men det är ett ganska angenämnt bestyr det här med bröllop.

Har den senaste tiden kämpat med att slå bort tankar som tar min energi. Det finns en del obesvarade frågor sedan en förgången tid, vet inte varför de dykt upp igen, kanske pga tröttheten, kanske för att jag är stark nog att orka nu. Frågan är bara om det är värt det eller om den energin ska sparas till mycket roligare saker. Läste precis en blogg där det skrivs om lagen om attraktion. Borde följa, lyda men är ändå nyfiken på de här energikrävande svaren.

Tror livet leker lite med mig för tillfället. För precis som jag bestämt mig för framtida sysselsättning och skickat in ansökningar ringer Trygghetsrådet och säger att de har det perfekta jobbet för mig. Skickade in ansökningar till det också och skjuter upp det här med att bestämma vad jag vill när jag blir stor lite till. Jag tror jag har bestämt mig men man kan ju alltid kolla in alternativen.

Det blev en uppdatering och inga djupare tankar den här gången. Kram

Fem månader

För fem månader sedan kom Milla. Fem månader går otroligt snabbt. Om ytterligare fem månader börjar en otroligt spännande resa om det nu blir så som jag planerat, det ska man ju inte ta för givet, men jag hoppas. Fram till dess ska vi njuta av våren och allt som händer de närmsta månaderna...det är inte så lite det. Önska att man själv kunde få reglera och styra tiden i den takt man tycker för just nu springer tiden ifrån mig.

Stor kram /B

Ängeln med de blå ögonen

Theos underbara dagisfröknar gav oss en hel del kort på Theo från när han gick på dagis i förrgår. Kort vi inte sett tidigare. Trodde det skulle bli jobbigare att sätta sig ner och titta på dessa, istället kände jag stor lycka över att se hur glad och full av liv han var när han fick vara frisk. Saknaden är enorm, men jag har lovat mig själv att bara tänka glada tankar. Bitterhet tär och förgör.

Jag delar med mig av några av bilderna på ängeln med de blå ögonen. Stort tack och kram till Tallgården.

...man känner att man levt.

Jag är så trött. Minsta lilla rubbning i sömnen gör att den extrema tröttheten från tiden då vi var vakna med Theo i stort sett dygnet runt gör sig påmind. Förstår inte hur vi orkade. Om vi sov så sov vi sittandes, vakandes vid hans sjukhussäng eller på en madrass bredvid, som på nålar, ifall han skulle få krampanfall, kräkas i sömnen eller sluta andas. Vi visste ju att han skulle kunna lämna oss när som helst under de här tio månaderna och min största önskan var att få vara med där vid hans sida så han slapp dö ensam. Allt detta innebar som ni säkert förstår inte alls mycket sömn och den sömnbristen gör sig än idag påmind. Min själ är riktigt trött. Min kropp också. Men det är först när jag slappnar av som jag riktigt känner hur trött jag är.

Att så ha en liten gör ju sitt till, även om den sömnbristen inte ens går att jämföra. Idag kan man ju slappna av på ett helt annat sätt.

Jag läste idag att det är först när man törs leva man känner att man levt. Precis så känns det.

Gör oss klara för en lång promenad i solen.
Kram

Är inte idag en bra dag...

Är inte idag en bra dag för att för en kort stund stanna upp, ta ett djupt andetag, verkligen känna att du andas, lever, och uppskatta allt det du har i ditt liv. Idag är en precis lika bra dag som någon annan att säga tack och sluta ta de små och mest betydelsefulla sakerna förgivet.

Tänker inte ens börja tacka alla jag vill tacka här för listan blir så lång och risken för att någon ska glömmas bort stor. Jag tror ni vet vilka ni är ni alla fina och underbara människor om finns i mitt liv.

Törst dock tacka Martin för att du finns och alltid funnits där. (Stor kärlek) Milla för att du precis kommit in i mitt liv med din stora glädje och Theo för den tid vi fick och för allt du lärt mig.

Stor kram och ett ännu större tack till alla ni andra. /Becka

Sorgpeng...

Jo, det låter ju bra men jag kan väl mest tycka att de pengarna varken gör till eller från. Det är inte pengar man vill ha när man efter sitt barns bortgång själv kämpar för att överleva. För det är faktiskt så det känns. Huvudsaken är att man samma dygn ska slippa gå till arbetsförmedlingen för att överhuvudtaget vara berättigad sjukpenning. En lagändring där och en attitydförändring hos FK tror jag har större verkan.

Kram

"Goda" råd

Det här med att ha förlorat en barn efter en svår tid av sjukdom går inte att hålla hemligt. Det blir en offentlig händelse oavsett om man vill eller inte. För tragiska händelser sprider sig oftast snabbare än ljusets hastighet. Många lever på andras tragi och sorg, dömmer och förvrider och värst av allt, kommer med "goda" råd om hur man bör och inte bör göra i just en sådan situation.

Jag lyssnar gärna men bara på de som varit med om liknande sak, på de som också sett sitt barn gå mot döden. Jag lyssnar, läser och tar till mig alla erfarenheter från föräldrar som förlorat. Vill känna den gemenskapen, ta till mig ord som förklarar känslor jag själv inte kan sätta ord på, hitta likheter i den ensamhet som följer. För man är inte som alla andra. Man har föralltid ett brustet hjärta. En del av mig ligger därnere i kistan med honom, så kommer det alltid vara och den erfarenheten kommer alltid att spegla mina val och handlingar.

De "goda" råd jag fått tilldelat mig har satt sina spår. De gör mig inte arg längre men de är svåra att glömma. Jag kunde inte slå i från mig dom då, jag var redan försvagad av sorg och utmattning. De sårade mig enormt. Idag vet jag bättre. Jag förstår att de "goda" råden bygger på rädsla, på ett totalt misslyckande av att faktiskt hålla käften om sådant man inte har någon kunskap eller erfarenhet om. Jag kan inte vara arg eftersom jag vet att de personer som kommit med dessa "goda" råd inte är intelligenta nog att förstå bättre. Den insikten gör mig på bättre humör. Men var försiktig med de goda råden mina vänner. Även goda råd kan göra stor skada om man inte har erfarenhet nog att backa upp dem mot.

Kramen

Det sociala mötet

Det har blivit en himla massa nya bekantskaper på sista tiden. Vilket jag för det mesta tycker är väldigt energigivande. Det sociala är viktigt för mig och jag söker mig aktivt till de sociala mötet just nu, vilket resulterar i en hel del nya insikter, både om andra, men framförallt om mig själv. Att jag söker "möten" brukar vara en indikation på att jag mår bra.

Det har under och efter Theos bortgång varit en ganska hård gallring bland de vänner och bekanta som man hade omkring sig på den tiden. Man har förstått vilka som finns där oavsett vad som händer och vilka som bara ville hänga med på ett hörn av ren nyfikenhet, sympati eller vilken andledningen nu än var. De sistnämnda har utgjort en liten skara men med några obehagliga överraskningar som tagit en hel del energi, Dessa är dock sedan länge utsorterade och förvisade till ett fack av människor jag inte vill ha mer att göra med än nödvändigt. Ingen som tar min energi är värd mer av min tid. Övriga är förvånandsvärt många till antalet och väldigt bra och nära vänner som jag gärna har kvar i mitt liv, så länge de tillåter. De är alla att lita på och vetskapen om att det är just så ger en enorm trygghet. Det är nog få förunnat och något jag inte tar för givet. Bra vänskap kan vara så enkel och ge så otroligt mycket.

Vi får se vad alla dessa nya bekantskaper kan leda till. För tillfället är jag mer än nöjd med den energi, glädje och insikt de ger. Tack!

(PS. Jessica, ingen bra vän tvingar mig att kasta mig ut från ett flygplan, möhippa eller inte!!!)

Kram!