tisdag, mars 31, 2009

En annorlunda tisdag

Är hemma idag. Vaknade i morse som vanlig av att klockan ringde och försökte ta mig upp. Gick inte, fick blodtrycksfall som inte ville ge med sig. En riktigt obehaglig känsla vilket resulterade i ett par försök innan Martin tyckte jag skulle sluta vara så envis och tänka på bebis och mig själv och bara ta det lugnt. Vilket är precis vad jag gör idag.

Det är verkligen skillnad på graviditeterna jag varit med om. Kanske är jag för analytisk och reagerar på minsta lilla den här gången men hittills har gång 2 har varit ganska besvärlig. Går in i vecka 13 imorgon och än så länge verkar bebis må bra, det är huvudsaken.

Hoppas jag får slippa fler blodtrycksfall idag så är jag tillbaka på banan igen i morgon.
Skriver mer då.

måndag, mars 30, 2009

Måndagstankar

Nu när jag får börja springa på sjukhus igen (även om det den här gången är i positiv mening) sätter en del minnen och funderingar fart. Vi var på ett första BVC-möte för snart två veckor sedan. På vägen dit går vi förbi den plats där jag satt på knä och skrek ut min smärta minuterar efter tumörbeskedet på Theo. Jag satt där och hade precis ringt till mamma och pappa och berättat. Jag föll ihop och kom inte upp. Kroppen skakade och tårarna rann. Den plats gick vi nu förbi för att prata om det nya liv som utvecklas. Vi tittade på varandra, behövde inte säga mycket, vi förstod. Denna plats kommer vi att gå förbi varje gång vi ska se, prata om eller lyssna på vårat andra barn, Theos syskon. En påminnelse om att ingenting bör tas för givet. Att livet är kort och bör levas idag.

Jag satt och funderade på hur jag egentligen mår på bussen till jobbet idag. Konstigt kan tyckas men jag har så svårt att minnas mig själv och hur jag mådde och kände tiden innan Theo blev sjuk. Hur jag mådde när man levde i, vad man trodde var, en skyddad värld och när allt egentligen var bra. Hur ska det egentligen ska kännas när allting är ok. Mår jag ok utifrån normala preferenser idag eller är jag ok under onormala omständigheter? En ganska lönlös tanke egentligen, jag mår ju ok trots omständigheter och bör nog inte jämföra mig själv med den Becka som fanns tidigare. Minnesbilden av mig själv från tiden före är ändå ganska vag. Det är bara att acceptera att ok för mig innebär något annat än ett ok för någon annan. Jag tror ändå att jag mår bättre än många andra. Alla har vi våra problem och en ojämn och växlande förmåga att hantera dessa.

Nu blir det en lunchpromenad i det nästan soliga vädret.

söndag, mars 29, 2009

Saknad

Ännu ett underbart kort på min fina älskling.

Känslomässig Söndag

Hade en jätte trevlig lördagkväll i Svärtinge med god mat och trevligt sällskap. Var hemma ganska sent och med omställningen till sommartid känner jag mig ruskigt trött idag.
Valde att se Changeling med Angelina Jolie i förmiddags. Kanske inte ett helt smart drag så här i efterhand. Varför ska jag se en film byggd på en sann berättelse om en mamma som får sin son kidnappad av en mördare. Kände med hela min kropp med mamman och gick igenom varenda känsla från egna erfarenheter. Tårarna rann i två timmar och jag fick ta pausar för att orka med. En riktigt bra film men en av de absolut jobbigaste jag sett.

Har hunnit med en sväng till gymmet också och nu väntar duschen innan jag ska försöka koppla av och förbereda mig inför ännu en arbetsvecka. Mycket som händer just nu. Berättar med om det en annan gång. Nu ska jag bara mysa.

Kram på er. Kram min älskade Theo

lördag, mars 28, 2009

Det värmer i hjärtat

Egentligen har jag bara en sak att skriva idag. Det värmer i hjärtat att se så många vuxna slita, svettas och cykla för Sveriges cancersjuka barn. Tack alla som ställde upp.

Dags att ta lördagkväll. Kram

fredag, mars 27, 2009

10 månader

Det är en lättnadens känsla. Som om hela vinterns tyngd smälter undan och sakta rinner av mig. Stegen blir lättare, andetagen friskare och hela ansiktet ler när det möter solens värmande strålar.

Mörkret är borta och nytt ljus sprider klarhet över mig och min omgivning. Det är som att kunna se på nytt efter en lång tid i mörker. Ögonen måste vänja sig ett tag innan de ser en gammal värld i ny skepnad. En nyfödd värld i klarhet, skärpa och fokus. Landskapet lämnar det gråa och kalla och förvandlas till ett varmt och färgglatt panorama.

Knoppar spricker och hoppet om en ljusare framtid föds. Planer tar form och viljan är stor, förväntningarnas tid är här. Det känns som om en hel mentalitet byts ut. Ingenting är längre omöjligt. Jag följer en fjärils lätta vingtag och känner mig lika lätt. En ljummen vindpust tar tag i fjärilen som låter sig föras med på en planlös resa för ett litet tag. Precis så ser jag våren. En tid av enkelhet och lösa tömmar där måsten och krav inte längre följs till maniska gränser.

Jag tackar vinterns mörker och kyla för att den gör vårens intåg så uppenbar när den äntligen kommer.

Idag känns våren dock ganska långt bort. Det snöar igen och hoppet om att i helgen få känna plusgrader och sol under en powerwalk känns för tillfället ganska avlägset.

Ikväll blir det antagligen en bit mat och mingel på Munken. Det är ju fredag! Imorgon är det så dags för ”spinn of hope” som Barncancerfonden anordnar på 30-talet gym runtom i Sverige. Dags att ta på sig träningskläderna och cykla för sig själv och Sveriges alla cancersjuka barn. Den som vill har ett halvt dygn på sig att ta sig till gymmet och droppa in på ett av 12 spinningpass. Kl 15 gör min kära sambo comeback som instruktör och självklart blir vi ett glatt och förväntansfullt gäng på rad ett. I morgon är det också 10 månader sedan Theo älsklingen gick bort. 10 månader av extrem saknad. Vad passar bättre än att hedra hans minne genom att hjälpa andra "Theosar" som försöker övervinna denna sjukdom. Imorgon cyklar vi för dig gubben.

Skriver mer i morgon.

torsdag, mars 26, 2009

Visitkortshållare

Förstår att ni blir avundsjuka nu. Lena har gjort den absolut coolaste visitkortshållare jag någonsin skådat.

Tack Lena.

Inga garantier

Sov dåligt igår natt, vaknade ruskigt tidigt (pigg som aldrig förr och kunde inte ligga kvar) och får betala för det idag. Trött, trött, trött. Känns ändå ganska enkelt på något sätt, antagligen för att det redan hunnit bli torsdag. Blir en lång torsdag dock. Jobbar som vanligt, plus kvällsarbete som frilandsjournalist på en galamiddag ikväll.

Från det ena till det andra! Enligt graviditetskalendern är mitt barn nu mellan 44-60mm långt från huvud till stjärt. Könsorganen började ta form i vecka 10 och utvecklas nu, men än går inte att se vilket kön barnet har. Nu har barnets alla viktiga organ bildats och eftersom de inte kommer att förändras annat än att de växer, är risken för medfödda missbildningar och sjukdomar liten efter denna veckas utgång. I slutet av veckan är barnet dubbelt så långt jämfört med förra veckan och huvudet är ungefär hälften så stort som resten av kroppen. Under ögonlocken börjar irisarna att bildas, de kommer så småningom att skydda ögonen från att släppa in för mycket ljus. Öronen fortsätter att utvecklas. Barnet kan nu gäspa, suga och svälja. Små finesser som hårstrån och naglar börjar dyka upp. Hjärtat pumpar blod till kroppens nu fungerande organ, inklusive navelsträngen som transporterar blod till moderkakan.

Bokade tid för ultraljud igår. Tyvärr var tiderna slut inom de veckors marginal som man kan göra det så kallade NUPP-testet på, vilket innebär att jag med en dags marginal missar det. Har jag tur (eller vad man ska kalla det, för så kul är det inte att ta blodprov) har man räknat fel på någon dag, vilket kommer visa sig på ultraljudet, och då kan jag få göra det där testet som visar på eventuella kromosomfel. Måste erkänna att jag är oroad. Antar att det har att göra med min insikt i att allt kan hända – även oss. Det finns aldrig några garantier. Men försöker att inte bekymra mig i onödan. Det får vi ta om det blir aktuellt.

Gäspar mig genom återstoden av dagen. Skriver mer i morgon.

onsdag, mars 25, 2009

Svar till kommentarer på inlägg Rumsren Sorg

Först och främst tack för alla era kommentarer. Jätte kul att det är så många som läser och följer mig i min vardag. Känner mig dock lite missförstådd för tillfället. Jag tycker absolut inte att jag dömmer ut någon och om det är någon som känner så ber jag om ursäkt.

Att man har svårt att bemöta sorg är inget nytt och det gäller oss alla, så även mig. Att skriva så är ett konstaterande från egen och andras, i liknande situation, erfarenhet och jag tycker inte alls att det är hårt. Viktigt att komma ihåg är att även jag har svårt att veta vad jag ska säga i situationer där folk berättar om deras sorg. Bara för att jag själv genomgår sorg betyder inte det att det gör mig till någon expert på hur man ska handskas med den känslan. Jag beskriver bara vad som varit svårt för mig under den här tiden. Även om det låter hårt så är det jag beskriver i mina texter känslor, reaktioner och iakttagelser från händelser i min vardag, dvs. inget jag hittar på.

Måste poängtera att jag aldrig sagt att fel frågor ställts och vad gäller svar så är de när det kommer till det här ämnet individuella och subjektiva och då finns det varken rätt eller fel. Det jag reagerar över är att vi alla har en tendens att känna att vi måste bete oss på ett annorlunda sätt när vi möter en människa i sorg. Att akta sig för att säga fel saker, att inte låta för positiv eller för negativ osv. är reaktioner som flera i min omgivning själva berättat att de tyckte var svårt i min närvaro början.

Det enda jag ville när jag hade det som jobbigast var att få känna mig så normal som möjligt under svåra omständigheter. Att springa på någon på gatan, kallprata om vädret, om en stukad lilltå eller vilken trivial händelse som helst kunde vara en befrielse för att under en kort stund koppla bort den sorg som tagit över hela mig. Jag tror ingen kan tänka, känna, andas och leva i sorg 24 timmar om dygnet. Dessa små vardagliga händelser som för tankarna bort från sorgen om det så bara var för en bråkdels av en sekund var min överlevnad. Därför betonar jag betydelsen av omgivningens agerande.

Problemet är väl att vi alla är för rädda för att göra eller säga fel, vilket ofta leder till att vi tar den enkla vägen ut och hellre undviker en jobbig situation. Vet man inte vad man ska säga så säg just det hellre än att slå ner blicken och passera och låtsas som att sorgen eller den sörjande inte finns. Konstigare än så behöver det väl inte vara, egentligen. Jag tror ärligt talat inte att man kan göra fel, säga fel, fråga fel. Fel är nog i det här fallet en hopplöshetens känsla hos den som står bredvid och så gärna vill göra saker bättre för personen i sorg.

Jag är bara Becka och fastän jag gått igenom en svår förlust så gillar, skrattar och gråter jag åt samma saker nu som innan Theo blev sjuk. Jag dömmer absolut inte ut någon. Jag börjar bara inse att jag har rätt att känna sorg även om det får andra att känna sig obekväma. Jag är trött på att gömma mina tårar för att passa in.

Sist men inte minst; Glöm inte att jag också är en vanlig "Svensson", varken bättre eller sämre och absolut inte något annat.

Kram på er alla.

tisdag, mars 24, 2009

Rumsren sorg

Idag har jag retat upp mig själv. Har tänkt en hel del på hösten 2008. På att jag la nere så mycket energi på att försöka få förståelse för hur jag mådde, hitta rätt ord att beskriva mina känslostormar med, förklara mina tårar, den nedbrytande tröttheten, plötsliga panikångestattacker, hyperventilerade osv. Varför behövde jag ens förklara det. Varför var det så svårt att förstå.

Inte sällan möttes jag och mina försök, från vissa håll, av ständigt ifrågasättande och återkommande kommentarer om att jag bara skyllde på att jag var för trött för att komma undan vad det nu var som var så viktigt att göra istället. Jag tar på mig lite av ansvaret där eftersom jag då ofta använde fel ord. Trött är ett ord som beskriver en känsla efter en natts dålig sömn. Min trötthet berodde på något helt annat. Nämligen närmare ett år av dålig sömn, ibland helt sömnlösa nätter, ständig oro, panik och starka känslor. Vakande nätter vid hans sida, ställa klockan för att ge medicin eller mat, hålla sig vaken för att inte missa en sekund av den tid man har kvar tillsammans med sitt barn, knivskarp fokusering på tillståndsförändingar, symtom osv.
Hur beskriver man en känsla för någon som aldrig känt likadant? Hur hittar man rätt ord för det man känner när inte orden räcker till? Mina försök resulterade ofta i frustration och tårar.

Min tes om att sorg inte passar in i samhället förstärks ständigt. Jag passade inte in i människors liv, deras vardag, närhet. Det var lättare för delar av min omgivning att bara stänga av, glömma bort och slippa handskas. Jag passar fortfarande inte in men jag har förstått hur långt jag kan gå innan folk blir "rädda" för min erfarenhet. Innan de känner sig obekväma och inte vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig med mig i närheten.

Jag känner sorg, alla vet om det. Det är inget självvalt ändå beter man sig som om det vore något fel, nästan fult. Än i dag har människor problem med min närhet. Eller rättare sagt det går bra så länge inte ordet död, cancer eller till och med barn kommer upp. För i samma stund känns det som om starka strålkastare riktas mot mig och alla blir medvetna om min närvaro och byter genast samtalsämne. Jag känner mig som en främling som inte talar samma språk som de människor som befinner sig runtomkring mig. Inte konstigt att man känner sig ensam emellanåt. Ändå har jag och Martin haft tur med vänner och familj som alltid ställt upp oavsett hur jobbigt det må ha varit. Vissa har inte klarat av det och dom finns inte längre i mitt liv. Ömsesidigt val antar jag. Jag är tacksam för de friska fläktar av människor som faktiskt vågar fråga, prata och känna. De ger mig styrka och lite av ensamheten försvinner med ens.

Jag är kanske väldigt känslig och uppmärksam på just detta och misstolkar vissa beteenden. Men ibland blir det för tydligt. Skillnaden idag är att jag vet vart gränserna går. Vem jag kan prata med, vem som orkar stå vid min sida och vilka jag ska undvika att träffa för att det inte ska ta för mycket energi. Det är en insikt som gör ont ibland, men ändock en insikt. Dessutom tror jag inte att jag har samma behov av att passa in längre. Passar inte jag, passar det inte mig.
Jag tänker fortsätta kämpa för att sorg ska bli en "rumsren" känsla.

Tisdag och solen tittar fram emellanåt. Bara det gör allt lite enklare.

måndag, mars 23, 2009

"Hon gör mig galen"

Vi har en speciell sång. En låt som knyter oss samman över tid och rum. Den kommer alltid att vara våran och när jag lyssnar på den väcks minnen och känslor så starka att det är svårt att orka med. Jag blundar och ser honom i framsätet. Benen som gungar i takt med musiken och huvudet och armarna som slår i bästa hårdrocksanda. Han sjöng med i refrängen ”Hon gör mig galen” för full hals. 4 år gammal och redan ett inbitet Ulf Lundell fan.

Veckolånga sjukhusvistelser avslutades alltid med att vi alla tre satt i bilen och sjöng till Uffe när vi äntligen rullade in i Norrköping. Enorm lycka för vår Theo som nu visste att han inte behövde oroa sig för grönklädda läkare, dygnslång isolering, nålar och andra obehagliga överraskningar. Vi blev alla på bättre humör och tillät oss att släppa lite på oro, tankar och medicinska måsten.

Samma låt valde vi att spela för Theo på hans begravning. Jag tror han sjöng med även då, dinglande med benen i takt men den här gången från sitt nya hem, i en bättre värld, någonstans långt borta dit jag inte når. Den här gången rullade tårarna av oerhörd smärta och saknad, samtidigt kände jag den frihet och det lugn som prästen talade om. Samma frihet vi alla kände när vi gång på gång kom hem efter långa besök på sjukhus. Den enda skillnaden var att den här friheten varar för alltid.

När jag lyssnar till den här låten idag mår jag bra. Tårarna som rinner längs med kinderna är glada minnen. Glada minnen från en tid innan himlen tog tillbaka sin ängel. En pojke för bra för den här världen. Även om den här världen hade behövt honom.

Måndag igen...
...och det hade nog känts bättre om inte vintern så envist höll sig kvar över Norrköping. Måndagar innebär i stort sett bara arbete för min del. Är inte hemma förrän sex och ikväll väntar inget mindre än en överfull tvättkorg troget där hemma. Martin jobbar kväll och är inte hemma förrän jag antagligen somnat. Ensamt, även om jag klarar av ensamheten bättre nu än tidigare. Saknar dock att få hämta Theo från dagis. Gå hem tillsammans, laga mat och äta ihop och få höra om hur hans dag varit. På den tiden var man aldrig någonsin ensam och längtade ibland efter någon timmes ensamtid. Idag är ensamtid inte alls något efterlängtat, snarare tvärtom.
Jag hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka – min fina kille, min underbara älskling.

söndag, mars 22, 2009

Mamma och son - 2004

Lägger ut ett av mina gamla favoritkort
på mig och Theo. Så söt i sin badrock.

2009 - ett år fyllt av 30 årsfirande

God morgon, frukost och lite blogg så här på söndagmorgonen är inte fel. Jag vågade inte blogga igår eftersom jag skulle på en överraskningsfest för en snart 30-år gammal barndomsvän. Jag är expert på att försäga mig och jag vet att hon läser min blogg så jag tog det säkra före det osäkra och höll mig borta från tangenterna.

Det var en riktigt trevligt fest och överraskad blev hon. Av oss (Åsa och mig och respektive) fick hon en tjejkväll med början på Luois de Geer i form av en biljett till musikalen "Brodway to Hollywood" som går i slutet av april. Självklart med mat och dryck och så en eventuell utgång på det (om hon orkar, hon är ju ändå 30 år). Allt i sällskap av Åsa och mig. Något att se fram emot helt enkelt.

Festen var i både familj och goda vänners lag. När familj åkt hem och bara vännerna var kvar kom dock snaps och sprit fram på bordet. Jag sitter ju säkert som ständig chaufför för en tid framöver men jag undrar hur både Åsa och Malin mår idag. Malin som just nu antagligen är på väg till Selmas spa. Åsa som nog inte tagit sig ur sängen i Sörping ännu. Men man fyller bara 30 år en gång, bäst att fira.

Många 30års-kalas att se fram emot under året. Och en kanske inte riktigt lika roligt 30-års fest som sakta men riktigt säkert smyger sig på. Min 30års-tillställning om det nu blir någon fest av det hela, blir nog rätt stillsam. Som både höggravid och gammal blir jag väl nedknuffad i någon sackosäck och därifrån kommer jag knappast upp utan hjälp.

Hur som helst krisen jag kände av i höstas är borta. Vet inte om det beror på att det hänt en hel del livsavgörande sedan dess eller om jag helt enkelt förstått att ålderskampen är helt omöjlig att vinna.

Idag är det söndag. Ser fram emot en promenad och en sväng till gymmet. Annars ser det rätt lugnt ut på fronten. Vilar upp mig inför veckan.

kram på er.

fredag, mars 20, 2009

Tänka, minnas och fundera

Idag känner jag att jag inte har så mycket att dela med mig av. En ovan känsla! Fredag är det hur som helst och bara två och en halv timme kvar att jobba innan ett par dagar med sovmorgnar och avsatt tid för sådant man aldrig annars hinner med väntar.

Träningen står högt upp på prioriteringslistan, liksom tid med min sambo som jag knappt sett eftersom vi i veckan jobbat om varandra. Ja lite tack vare min tendens att somna tidigt i soffan också kanske.

Hoppas på lite vårväder så man kan ta en lång promenad till Theo någon av dagarna, eller båda. Saknar att kunna sitta där uppe hos honom i timmar och bara vara när, tänka, minnas och fundera. Få rå om och pyssla med det enda som finns kvar att ta hand om, hans viloplats.

Kram på er alla. Hoppas er fredag blir kanon.

torsdag, mars 19, 2009

Jämför inte det ojämförbara

Satt på bussen på väg till jobbet idag och kom och tänka på en fråga vi fick mer än en gång under sjukdomstiden med Theo. Som ni förstår träffade vi på en hel del läkare från diverse avdelningar. Flera av dem kom med frågan "Är han ert enda barn?". Jag förstod att de insåg allvaret vad gäller min sons tillstånd och att hans liv inte skulle gå att rädda men jag förstår fortfarande inte frågan. Vad har den med någonting att göra? Det är som om det är lite extra synd om oss eftersom vi inte har några fler barn. Eller tvärtom att det inte alls skulle vara synd om om dom som genomled en svår förlust av ett barn eftersom de ändå har ett till. Ett barns död är väl lika jobbigt oavsett hur många barn man har kvar. Det gör precis lika ont.

Inte tusan blir det enklare för oss att hantera det som hänt med Theo och vår saknad efter honom nu när ett andra barn är på väg. Ett barn kan inte ersätta ett annat. Theo var Theo inte bara ett barn. Saknaden efter honom kanske till och med kommer att bli ännu värre när syster eller bror ständigt påminner oss om likheter och skillnader. Klart det kommer att jämföras men så är det väl alltid mellan syskon.

Jag läste också en artikel om en mamma som mist sitt barn. Hon sa att hon hade det jätte svårt eftersom hon var tvungen att fungera för de barn hon fortfarande hade kvar. Vilket är förståeligt. Men hon menade att hon inte kunde sörja på samma sätt som vi "lyckliga" föräldrar som mist vårt enda barn kan göra. Jag tänker nog inte ens kommentera detta. Tycker bara att det är bra att man hittar någonting att leva vidare för. Vi som inte har fler barn måste hitta någonting annat värdefullt för att komma ur sängen om morgnarna.

Jag känner att den här offersitsen som så många gärna spelar ut till fullo inte gör saker och ting bättre. Ett barn är ett barn, en förlust en förlust. Varför ska det jämföras vem som mår sämst. Är det en tävling? För är det så kommer jag gladeligen sist. Alla är vi ansvariga för vår egen lycka, sorg, förmåga att hantera det vi går igenom. Den går inte att lägga på någon annan. Sluta jämföra det ojämförbara. Min förlust är varken svårare eller lättare än någon annan som genomgått en förlust. Jag lider med alla som måste begrava sina barn.

onsdag, mars 18, 2009

Tid

Tid är rättvis. Ingen använder mer tid än någon annan. Tid går heller inte att spara till senare. Tiden är bestämd och opåverkbar. Däremot kan man spendera sin tid på olika, mer eller mindre, bra sätt. Tid kan inte köpas men däremot stjälas.

Man behöver inte ens vara medveten om att ens tid stjäls förrän långt senare. Det kan vara händelser som känns rätt just då men som i efterhand visar sig vara förlorad tid. Är någon annan än jag själv ansvarig för denna förlust skulle jag betrakta det som stöld av värdefull tid. Tiden är begränsad, därför ska man vara rädd om den tid man har. Ingen vet hur lång tid man har på sig att göra allt man vill så det gäller att förvalta den väl. Även om tiden går åt till att ibland inte göra någonting kan detta vara av stort värde. Så länge man själv bestämmer över sin tid och vad man gör med den är det positivt.

Men alltför många gånger känner man ett ”måste” över att hinna med så mycket som möjligt på en väldigt kort tid. Denna ”måste”-känsla förtar poängen med handlingen och blir istället till en kamp mot klockan. Den ständiga kampen mot tiden som ingen någonsin egentligen vunnit eftersom kravet på att hinna med så mycket som möjligt under så kort tid som möjligt hela tiden höjs och påverkas av omständigheter man själv inte har inverkan på.

Att försöka släppa tömmarna till tiden en aning och istället fokusera på handlingen gör all skillnad. Man får ut mer av tiden man har och att bli bestulen på tid blir inte lika påfrestande då handlingen i sig förhoppningsvis gett någonting. Tid kan man aldrig få tillbaka och borde därför vårdas med måttfull varsamhet.

Ikväll ska jag förvalta min tid på en spinningcykel. Det blir tillsammans med ”Fetosuperstar-gänget”. Nödvändig träning med tanke på all den mat jag tryckt i mig för att slippa illamåendetkänslan. Vågen visar lite för mycket även om en stor anledning till viktökningen har att göra med bebis och magen som bara växer trots att bebis fortfarande är så liten. Men nu kan jag återgå till normala rutiner, äta normalt och träna som vanligt.

tisdag, mars 17, 2009

13 Oktober

Magen mår bra, i alla fall om man ska tro bvc-undersökningen och de prover som togs idag. Men kroppen som magen sitter på är för tillfället helt slut. Trött efter en och en halv timme hos barnmorskan samt ytterligare en timme hos psykologen. Att sitta och prata om sitt liv, sin historia är lika utmattande som ett träningspass. Det är inte sällan jag går från mötet nästintill svettig. Idag var sist gången.

Idag pratade vi lite om vart jag kommit under året som gått. Och när man tittar tillbaka på allt som hänt och det arbete jag gjort med mig själv sedan första gången jag satt hos min psykolog kan det bara liknas vid gigantiska framsteg. Jag är så glad att jag hittade en så pass bra psykolog. Det har aldrig varit några problem att berätta om mina svåraste stunder, tankar och de känslor som följt sedan Theo blev sjuk och lämnade oss. Det tog ett år. Jag säger inte att jag på något sätt är färdig men jag vet nu vad jag måste jobba på och tror att jag klarar av det ensam. Det är en insikt många inte ens når.

Dessutom är jag så glad att jag kan lägga den svåra tiden bakom mig. Inte glömma men sluta älta och känna skuld. Jag kunde inte minnas någonting från den tiden Theo var frisk de första gångerna jag var hos psykologen. Året med cancer och hans död tog för mycket plats. Det är detta jag arbetat med och nu minns jag de glada minnena både före och efter sjukdomstiden.

Jag vet nu vart jag ska lägga fokus och jag vet att jag har en stor förmåga att se möjligheterna istället för att fastna i det negativa. En förmåga som gjort att jag klarat mig fruktansvärt bra under den här tiden. Sen om folk vill kalla mig för instabli och svag. Varsågoda men då har ni inte lyssnat när jag försökt berätta.

Gud vad jag har jobbat. Jag jobbar fortfarande, kommer alltid att göra, men oj vilka resultat det gett. Och vad stolt jag är över mig själv och allt jag åstadkommit under den tid som gått.

Barnmorskan jag träffade var också kanon. Jag kommer att få gå på några fler undersökningar än normalt bara för att hålla borta eventuella orosmoment. Känns skönt att bli tagen på allvar. Jag har ju erfarenhet av det motsatta också. Men jag slåss för min rätt och för mina barns hälsa. Kommer jag alltid att göra oavsett vem som står ivägen.

Nu ska jag koppla av med en film, det blir "Yes man" med Jim Carrey.
Bloggar mer i morgon. Oh ja just det. Beräknat förlossningsdatum är daterat till den 13 oktober. Men känner jag mitt barn/bina barn rätt är detta inget datum att hänga upp sig på. Barn gör som barn vill.
Kram på er alla. Idag har varit en riktigt bra dag.

Gravidmage light

Här kommer så en magbild enligt önskemål. Inte gigantisk än kanske men så less på att gå omkring och känna mig större utan att någon märker det. Eller det kanske märks men ingen vågar påpeka det eftersom det fortfarande ser ut som om jag ätit lite för mycket den sista tiden. Vill ha mage nu, nu, nu. (påminn mig om detta sen när jag klagar över ryggont och annat som följer med stor gravidmage).

Hinner inte skriva mer nu. Ska jobba en timme till sen blir det BVC-besök.

Hörs till kvällen.

måndag, mars 16, 2009

Ofullständiga relationer

Jag läste en bok om Sorgbearbetning. Inte världens mest underhållande men en väldigt tänkvärd bok. Sorg behöver inte bara förknippas med dödsfall utan till alla de situationer som åstadkommer någon sorts förändring, om det så är skilsmässor, vänskap som tar slut eller ett förlorat jobb. Alla innebär de ofullständiga relationer där man ofta önskar att man gjort saker annorlunda, sagt de där orden man aldrig sa eller visade personen, man på något sätt mist, vad den betydde.

Alla har vi någon sorts relation till sorg. Men trots egna erfarenheter står vi helt handfallna när det kommer till att bemöta någon annan i sorg. Ofta följer intellektuella och logiska kommentarer i all väl menighet. Kommentarer som "Han har det bättre där han är nu" eller "Du klarar dig bättre utan henne". Men sorg är vaken logisk eller intellektuell och kommentarerna mister sitt syfte.

Det bästa man kan göra mot någon som går igenom sorg är att ge denna personen rum. Uppmärksamma att personen mår dåligt och lyssna när personen i fråga är redo att uttrycka sin sorg i ord. Man behöver inte säga något alls utan bara visa att man finns, att man lyssnar. Det måste få vara ok att visa och prata om sorg. Låta sorgen få ta plats.

Som sörjande måste man våga prata, hur ont det än gör att höra sig själv sätta ord på känslorna finns det tyvärr inga genvägar. Att sätta ord på sorgen och de känslor som följer med den förverkligar smärtan men gör den på så sätt även hanterbar. Ingen enkel uppgift men det hjälper. Tro mig, jag vet.

Detta är ett ämne jag kan prata om i all oändlighet. Kanske tur att jag sitter på jobbet och måste lämna plats åt annat. Norrköpings Tidningar kommer hit och ska ta kort...och jag som bara älskar att vara med i tidningen!!

Kram på er.

söndag, mars 15, 2009

Stolta mammor

Spinning med grabbarna, långfika på Waynes och mys på landet i sann Melodifestivalanda kan sammanfatta min lördag. En kanondag helt utan illamående. Dagen började med tårar, dock underbart sköna och glada tårar som gav mig massor med energi. Tårarna följde efter att ha läst en av de kommentarer jag fått på fredagens inlägg.

I det här fallet var det 5 åriga Harrie i Australien som genom sin mamma fått höra om Theos öde. Harrie hade länge sparat sitt långa hår men valde att klippa av sig, sina säkert väldigt kära och underbara, lockar för att låta dessa bli till en peruk som något av de barn med cancer ska kunna använda. Jag är helt säker på att Theo sitter där han är nu och ler åt att han faktiskt påverkar, berör och ger mening. Att han nästan ett år efter sin död, indirekt, kan hjälpa andra barn som just nu går igenom det helvete, som en cancersjukdom faktiskt innebär, är helt underbart. Jag är en väldigt stolt mamma, liksom Anja borde vara en väldigt stolt mamma till en helt underbar son.

Ingen vuxen skulle göra något motsvarande. Harries gåva är unik och speciell. Man ger utifrån de förutsättningar man har. Lite som mycket, det spelar ingen roll, huvudsaken är att man bryr sig om och faktiskt uppmärksammar den här svåra sjukdomen som påverkar så många. Jag hoppas att vårt kommande barn blir lika insiktsfull och givmild som Harrie.

Det var jätte svårt för oss när Theo började tappa sitt hår. Att se hans blonda kalufs på bara någon vecka helt försvinna var inte roligt alls. Hur förklarar man såndant för ett då tre och ett halvt årigt barn. Vi hade tur. Martin hade den sommaren rakat av sig allt sitt hår så det enda vi behövde säga var att Theo nu fick samma frisyr som pappa. Theo verkade nöjd med detta och vi slapp flera frågor. Även om jag då grät över förlorade blonda lockar.

Idag är det så söndag. Jag och Martin har varit och, hur konstigt det än låter, fönstershoppat kyrkor. Passar på att skriva lite nu innan det är dags för en fika på Waynes igen och så blir det lite träning innan vi tar söndagkväll och förbereder oss för ännu en vecka. Glad är jag i alla fall för att illamåendet verkar vara påväg bort. Har haft en väldigt välmående helg.

Må väl alla. Kram

fredag, mars 13, 2009

Mycket om inget

Idag ställer jag mig helt oförstående till mångas prioriteringar. Varför skaffar man barn om man prioriterar annat? Jag vet att det är svårt att få tiden att gå ihop men som förälder måste man offra ett och annat för att hinna med det som är viktigast. Jag vet att det inte är min grej att lägga mig i hur andra hanterar sin tid eller vad de anser vara angeläget men jag kan inte undvika att ta det som en personlig förolämpning mot alla oss som mist våra små.

Jag säger inte att jag aldrig prioriterade fel. Det gjorde jag, det gör vi alla, men med erfarenheterna har lärt mig att prioritera på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan cancern kom in i våra liv. Jag har fått ett helt annat beteende och tankemönster till följd av detta. Idag är det ingen tvekan om vad som kommer först. Vart fokus ska läggas eller i vad det värdefulla ligger. Jag tror de flesta har koll på det egentligen, men någonstans går det ändå fel och prioriteringen blir inte riktigt som den borde.

Jag ser det ofta och jag blir frustrerad över när jag inser att jag inte kan påtvinga någon annan min insikt och erfarenheter för att få dem att förstå. Det är inte min sak men det gör ont att stå vid sidan av och bara titta på när de små far illa av de storas oförståelse.

Idag är det så äntligen fredag.
Ännu en arbetsvecka har gått och jag har blivit en vecka äldre, liksom bebis. Fredag innebär sedvanligt, mingel på Munken och jag ska försöka göra mitt bästa för att mäkta med. De har ju mat på Munken så illamåendet borde kunna hållas i schakt. Kanske skulle chockera personalen med att beställa in något nytt. Fläskpannkaka och Wallenbergare i all ära men förnyelse förnöjer.

Igår var en väldigt spännande dag för min del! Efter arbete och ”träning” gick jag raka vägen hem för att laga till mina efterlängtade schnitzlar och mina fullkornsmackisar. Åt detta under stor njutning och tog därefter en välbehövlig dusch. Lade mig till rätta i soffan och slog på Tv:n och......somnade. Vaknade vid 20-tiden och började må illa. Upptäckte att det var en lång timme kvar tills favisprogramet Criminal Minds. Stor besvikelse. Tog mig till sängen, försökte se lite på Tv där men somnade jag in för natten. Bebis och illamåendet tar all min energi. Har snart klarat en tredjedel av min graviditet och om man ska gå på erfarenhet från förra gången så var det de tre jobbigaste månaderna. Hoppas att det blir bättre. Helt klart är att bebis är värt det i vilket fall som helst.

Mina Better Bodies träningsbyxor som jag beställde innan graviditeten är här. Nu kanske jag hinner använda dem en gång eller två innan jag blir för stor. Annars får de bli en målsättning att komma i efter att bebis kommit ut.

torsdag, mars 12, 2009

Ger plats åt saknaden...

Som en bra vän till mig skrev i ett sms idag efter mitt inlägg på bloggen igår. "Jag tror man måste ha mörka dagar för att inte stänga ute och hålla inne jobbiga känslor och tankar." Det är så sant. De mörka dagarna/stunderna är fruktansvärt jobbiga men på något konstigt sätt känner man sig en aning lättare efter att ha gråtit och vågat ge plats åt alla de där smärtsamma känslorna och minnen som smyger sig på. De kommer aldrig att försvinna. Det har jag redan accepterat. Det är nog inget jag vill heller. Jag vill ge plats åt saknad och längtan efter det underbaraste jag har/hade. Någonstans mitt i all smärta känns han nära.

Jag vill slå ett slag för Spinn of Hope den 28 mars. Detta är ett spinning-evenemang som pågår på ett 30-tal träningsanläggningar samtidigt. Bilda ett lag med vänner, kollegor, förenings- eller idrottskamrater. Varje lag ska hålla igång en spinningcykel i minst 12 timmar. Syftet är att samla in pengar till Barncancerfonden. Minst en miljon kronor är målet. Var med och anmäl dig/er på www.spinnofhope.se!

onsdag, mars 11, 2009

Varför?

Ikväll är det kämpigt. Jag vill ha tillbaka mitt barn! Förstår inte varför det här hände honom, mig, oss. Varför?

Små betydelsefulla stunder

Det lilla är så mycket större än det stora hela. Det är de små ögonblicken jag lever för. Den som söker efter det stora tror jag blir missnöjd och lätt fastnar i ekorrhjulet där mer kräver mer. Oavsett hur mycket man har är det de små sakerna man kommer sakna mest om de av någon anledning skulle försvinna. De små sakerna som många ofta tar för givet. De små sakerna som bara finns där.

Jag har massor med stunder jag vet att jag skulle sakna om de upphörde. En av dessa är när Martin kommer hem sent från jobbet och jag precis har somnat och är på väg in i drömmarnas värld. Han kommer in för att säga god natt men jag måste bara få berätta om min dag och höra om hans innan jag kan somna om. Mysigt.

Idag har illamåendet tagit sitt grepp om hela mig. Jag somnade ifrån illamåendet igår men det var fortfarande kvar när jag vakade i morse. Och fortfarande så hänger det i. Dessvärre brukar det ju bli värre ju längre dagen går. Planen idag är att klara av dagen på jobbet (tre timmar kvar) och hinna med en lättare träning på gymmet innan det blir för kämpigt. Sen blir det hem och ÄTA!! och nöta soffan. Spännande värre, jag vet. Men roligare än så här är jag inte just nu.

Enligt gravid.se är min bebis nu 31–42mm långt från huvud till stjärt och inte längre ett embryo utan ett foster. Huvudet ser fortfarande för stort ut för kroppen, ögon och näsa är tydligt urskiljbara. Tjugo pyttesmå tandanlag bildas nu i tandköttet. Barnets vrister och handleder har utvecklats och det går att skönja fingrar och tår. De flesta lederna har bildats, nervsystemet fungerar och många inre organ fungerar. Lungorna fortsätter att utvecklas, och i bukhålan växer inälvor och mage till sig. Njurarna förflyttar sig till sin rätta plats i övre delen av bukhålan. Hjärtat är i princip helt färdigbildat.

tisdag, mars 10, 2009

Att ses igen...

Vi har väl alla någon vi drömmer om att träffa, på nytt eller för första gången. Personer som betyder någonting för oss, som spelar roll i våra liv, som ger det en mening. Jag har flera såna personer, men framförallt en. Funderar ofta på hur det hade varit att få träffa honom igen. Lite rädd för tanken att han inte skulle känna igen mig. Om man inte räknar med alla gånger vi ses i mina drömmar är det nästan ett år sen vi sågs sist. Han kanske har fått en ny ”mamma” där han är nu, någon som tar god hand om honom, talar honom till rätta, bakar knasbollar och läser böcker om havet, Bamse och världens alla djur.

Jag undrar om han hade varit blyg för mig eller om han hade gett mig en av de där underbara bamsekramarna han så generöst delade ut. Jag undrar om hans solblekta hår växt ut igen, hur lång han blivit, om han pratar lika mycket, drar sina skämt och fortfarande skrattar underbart hjärtligt och smittsamt.

Han måste ha tusentals frågor till oss om allt som hänt men kanske framför allt varför allt hänt. Eller blir man klarsynt och upplyst när man slipper den här världen. Man kanske inte behöver fråga, undra. Det vore skönt i så fall.

Jag undrar vad vi skulle ha hittat på om vi fick lite tid tillsammans igen. Jag hade älskat att få ligga bredvid och läsa för honom igen. Bara känna honom nära. Skoja med honom och låtsas somna så han får skrämma och tjata på mig att vakna som vi så många gånger gjorde. Men en fem-åring vill inte ligga still så vi hade säkert bakat våra goda kanelbullar och bjudit pappa. Vi hade åkt till Busfabriken i Norrköping som vi pratade om men som vi aldrig han göra innan det var försent. Vi hade åkt ut till mormor och morfar och plumsat i ån, lagt pussel, dansat våra små egendomliga danser, sjungit till musik och hittat på egna rörelser, byggt tågbana, allt det där som Theo älskade att göra. Helt otvunget och helt utan frågor och funderingar på morgondagen.

måndag, mars 09, 2009

Föränding ger nya möjligheter

Det händer mycket i mitt liv just nu. Saker som förändrar både litet och stort. Jag är inte rädd för förändringar men det tar ändå ett litet tag att anpassa sig. Det här lilla taget är ändock ganska skrämmande eftersom man helt saknar kontroll. Ofta reagerar jag med att bli arg över att tryggheten i det välkända försvinner men i slutändan försöker jag se förändringarna som nya möjligheter. Möjligheter som annars kanske hade gått mig förbi.

Igår hade jag en jobbig kväll med illamåendet, plus att det var mycket Theo tankar. Jag har jobbiga flashbacks när han fick sina kramper. Fruktansvärt jobbiga kramper som man helt handfallet bara kunde stå och se på tills de släppte. Läkarna sa att han i stort sett tappade medvetandet när han fick sina kramper men jag är fortfarande skeptisk. Jag hoppas att de har rätt men hans blick sa något annat. Han var så rädd, förstod inte vad som hände och tappade helt kontrollen över sig själv när hans lilla kropp svarade på hjärnans aktivitet. Han kämpade så länge. Önskar jag hade ens lite av hans styrka.

Idag tänker jag på min mormor som ligger på operationsbordet för ett stort ingrepp. Jag tänker på Jessica som också genomgår förändringar just nu. Hoppas du läser det här Jessica. Du är stark och står stadigt. Jag är inte ett dugg orolig för dig även om jag vet att det är kämpigt just nu. Men du vet att vi finns här hela högen om du skulle ramla. Vi är många som kan hjälpa dig upp.

Jag har ingen förkärlek till måndagar. Jag ser dom mest som ett ont måste som man bör ta sig igenom för att komma till de lite "roligare" veckodagarna. Min måndag har ändå, hittills, inte varit allt för "trälig". Hoppas det håller i sig.

söndag, mars 08, 2009

Liv och rörelse

Är fruktansvärt rastlös...men har samtidigt svårt att ta mig för någonting eftersom jag är så trött. Den här helgen har gått alldeles för fort och snart är det redan en ny vecka med allt vad det innebär. Det känns för tillfället som att jag står still. Jag vill att det ska bli vår, lämna det mörka och kalla bakom mig. Det är det enda som behövs just nu. Det är det enda som saknas.

Det är liv och rörelse i lägenheten igen. Det är så skönt att slippa vara ensam. Har saknat att gå och lägga mig till ljudet av tv:n i rummet bredvid, vetsakapen om att han är alldeles i närheten. Då somnar jag som bäst. Liv och rörelse har det varit ont om det sista året. Här var massor med skratt och bus. Det tomrummet går inte att fylla men allt som bryter tysnaden är välkomnande ljud. Jag hatar tystnaden. Den skrämmer mig. Den får mig alltid att känna mig ensam och maktlös.

Nu ska jag lägga mig i soffan och njuta av ljuder av att inte vara ensam.
Vi hörs igen i morgon. /Kram

lördag, mars 07, 2009

Glöm inte barncancerfonden

Nästan varje dag får en familj i Sverige beskedet att deras barn har cancer. (ca 300 barn om året i Sverige) Idag överlever tre fjärdedelar av barnen tack vare utvecklade och individualiserade vård- och behandlingsmetoder. Tre fjärdedelar är inte tillräckligt bra. För många "Theosar" dör på grund av otillräcklig kunskap.

Barncancerfondens vision är att alla barn som får cancer ska bli friska och leva ett fullgott liv. Behovet av forskning och utveckling av vård, behandling och dess biverkningar är fortsatt stort. Dessutom är orsakerna till cancer hos barn fortfarande i det närmaste okända. För att utröna detta krävs grundforskning.

Barncancerfonden finansierar cirka 90% av forskningen kring barncancer i Sverige, utan några bidrag från stat, kommun och landsting. Verksamheten är därför helt beroende av frivilliga gåvor från privatpersoner, företag och organisationer.

Stöd Barncancerfonden. Gå in på www.barncancerfonden.se.
Även en liten gåva har stor betydelse.

fredag, mars 06, 2009

Fredag

Så här står det i dagens horoskop för lejon; Den tuffa veckan har satt sina spår. Försök att lätta upp dig och glöm allt gammal groll.

Mitt i prick. Veckan har varit tuff och det känns nu när det börjar bli fredag eftermiddag. Skönt är att jag inte har några större planer för helgen. Just nu känns det som att bara vara är på gränsen vad jag orkar med.

Herr Möller kommer hem i morgon kväll. Ska bli skönt att slippa vara ensam jobbiga och illamående kvällar, ha någon att bolla oroliga tankar och frågor med. Dessutom är jag ganska less på att vakna ensam efter 17 dagar som gräsänka. Tror han har saknat mig lite också. *ler*

Håller på att läsa en väldigt bra bok om sorgbearbetning för tillfället. Många intressanta tankar får liv och man känner igen sig i många av de historier som exemplifieras. Jag har skrivit ganska mycket om min egen sorg och vad jag tycker har varit jobbigast sedan Theo gick bort. Med den här boken får jag vatten på kvarnen. Det är inte mig det är fel på. Det är samhällets inställning till sorg och förlust som är fel från början. Människan har, i jämförelse med annat levande, gets förmågan att uttrycka de känslor vi känner. Varför är det då så oacceptabelt och fult när sorg uttrycks. Alla känner vi ju sorg flera gånger i livet. Rent statistiskt känner människan sorg var 9–13 år.

Sorg är den starkaste av alla känslor. En stark känsla vi lärt oss att vi måste gömma för att passa in. Det här gör mig arg och är något jag vill förändra. I min värld är sorg en känsla som måste få utlopp för att läka. Den kommer aldrig försvinna om den stängs inne. Skriver mig varm i ämnet. Återkommer säkert om den här boken när jag läst klart. Men just nu ska jag jobba mina sista två och en halv timme innan jag tar helg.

Hörs snart!

torsdag, mars 05, 2009

Framtid – ingen självklarhet

Det har varit en ständigt återkommande fråga det sista året. Jag förstår att den ställs men jag tror att den som söker något konkret svar blir besviken.

Det rör så klart frågan hur vi orkar. Hur vi orkat med Theos cancersjukdom, medicinering, sondmat, röngentillfällen, cytostatikabehandlingar, strålning, nedsövningar, sprutor, operationer, ständig oro, ett år av osammanhängande sömn, sakta se honom bli sämre för att tillslut inte orka mer. Hur man orkar planera sin sons begravning, orkar skratta efter att ha begravt sitt enda barn och hur vi orkar gå upp på morgonen och fortsätta i vardagen med jobb, det sociala och alla andra aspekter som följer med den.

Vår son lärde oss att leva här och nu. I början när vi inte visste om han hade mer än några dygn kvar tog vi en timme i taget. Efter ett tag började vi hoppas och kunde ta dag för dag. Ibland glömde man bort sig och planerade för långt fram. Krampanfall, febertoppar och dåliga värden stod som på vakt och fick oss alltid att abrupt och utan hänsyn komma tillbaka till verkligheten. Vår verklighet bestod av en dag i taget.

Man gör det man måste i krissituationer. Man gör det man måste för att man inte ges något annat val och jag tror att det är en del av svaret på frågan hur vi orkar. Ge mig ett alternativ och jag hade säkerligen inte varit lika stark. Man aktar sig för att tänka för mycket och stänger ofta av eller skjuter upp känslor för att orka med, oavsett vad det gäller. Det är egentligen otroligt vad man som människa är flexibel och anpassningsbar. Även till de mest extrema situationer. Jag har många exempel men vet bland annat att läkare reagerat över min och Martins brist på reaktion när Theos skulle sövas. (En inte helt ofarlig situation) Vi hade varit med om det säkert 15 gånger då. Första gången var hemsk, andra med men efter 15 gånger har man anpassat sig. Så även Theo. Känslokallt? Absolut inte. Det är människans sätt att överleva.

Kommunikation är alltid viktig. I det här fallet fick vi hjälp snabbt av kuratorer och barnpsykologer. Inga frågor är dumma, men de kan göra stor skada, i form av stress och oro, om de inte ställs. Att bo på sjukhus är kanske inte det allra roligaste, men i såna här ”på liv och död fall” är man bara en knapptryckning från hjälp, eller svar på jobbiga frågor. Att vara hemma med ett cancersjukt barn innebär ett enormt ansvar och kräver en enorm uppmärksamhet vad gäller symptom osv. Det är totalt omöjligt att slappna av. Jag har nog aldrig varit rädd att ställa dumma frågor. Det blev nog min räddning många gånger. Jag orkar helt enkelt inte gå och fundera, oroa mig för något som kanske inte behöver oroas över. I och med min frågvishet till alla som kom i min väg, läkare, kuratorer, sköterskor, sjukgymnaster slapp jag alla dessa gnagande frågor. Jag slängde också ofta ur mig jobbiga frågor och tankar till Martin. Frågor och tankar man som förälder kanske skäms över att tänka men det visade sig att jag inte var ensam om att ha dem, vilket var en befrielse.

Vi tacklade de jobbigaste situationer med normalitet och skratt. Vi sa redan från början att vi skulle göra allt för att Theo skulle ha det så normalt som möjligt. Dessutom är vi välsignade med ”komiker” i familjen, som inte drar sig för att skämta i de mest lustiga situationer. Det är jag tacksam över.

Vi har fått berättat för oss att sköterskorna på avdelning 16b var oroliga för oss ett bra tag och trodde vi levde helt i förnekelsens värld i och med att vi för det mesta var på gott humör trots omständigheter. Inte alltid lätt men så här i efterhand är jag så otroligt glad och stolt över oss som klarade av att göra Theos sista månader till ett bra avslut. En tid av gråt men framförallt av skratt.

Man hittar alltid någonting att leva för. I fyra år var min anledning Theo. På ett sätt är han fortfarande min anledning. Vill vakna upp och minnas honom, föra hans historia vidare, ge den en mening. Men nu har jag ytterligare ett skäl. En än så länge, rent storleksmässigt liten, liten orsak, men i betydelsen är han/hon enorm.

Jag fortsätter ta en dag i taget. Det är en livsstil som passar mig nu. Klart man kan planera framåt men man bör nog akta sig för att ta den framtid man så ihärdigt planerar för, för givet. Framtiden är ingen självklarhet. Inte för någon.

onsdag, mars 04, 2009

Ehh...

...har någon sett min midja? Den tycks ha försvunnit...!

Snigelfart och småätande

Mitt i arbetsveckan och lunchtider...vet inte om jag tycker att tiden går speciellt fort just nu. Känns snarare som att dagen, oavsett vad man gör, sniglar sig fram. Kan det vara för att jag vill att det ska bli lördag?!

Idag blir en ganska lugn dag. Slutar jobba vid 15 och ska efter det träffa Paulina (Martins ex-flickvän). Hon är i stan för att hålla föredrag på en skola om hennes erfarenheter och om Novahuset som är en idéell förening hon driver för att erbjuda stöd och rådgivning till tjejer och kvinnor som utsatts för någon form av sexuella övergrepp.
Kolla gärna in hemsidan www.novahuset.com.


Tänkte jag skulle hinna med ytterligare en fika efter det. Min sirapskaka Madde står på tur. Känner att jag försummat mina vänner en aning då jag mått ganska illa och mest hållt mig hemma på sistone. Dags att ändra på det.

Kan inte låta bli att bifoga den lilla i magen. Endast 15 mm stor!! Vad ska jag skylla den växande magen på då? Småätandet för att hålla illamåendet under kontroll kanske?

tisdag, mars 03, 2009

Bebis

Tillbaka från läkaren. Det mesta verkar ok, får svar på prover nästa vecka. Lite av oron har släppt. Dessutom har jag fått en bild på min son/dotter. Och ja, det är bara en liten krabat där inne.

Har haft en körig dag trots att jag tagit kompledigt från jobbet. Kan inte riktigt slappna av ännu. Facket ska förhandla med min chef kl 14 och sen ringa mig. Jag hoppas verkligen att det går bra, orkar inte mer orosmoment.

Men eftersom jag rent illamåendemässigt har en bra dag kan jag slå ihjäl lite tid med att träna lite. Så nu bär det av till gymmet. Sen blir det en fika med gamla godingarna Malin och Åsa.

Sista gången jag såg honom

I natt har jag drömt igen. Det är inte den vanliga drömmen där jag hör Theo och letar utan att hitta honom. Den här gången drömde jag om den dagen vi åkte upp till bårhuset för att lägga vår son i kistan. Det var sista gången jag såg honom. (mamma och pappa, läs inte mer om ni inte orkar)

Det är konstigt vad detaljerade vissa minnen är. Jag minns allt. Hur jag vaknade redan kl 04 den morgonen, fick inte ro, var orolig för vad som väntade. Känslan i bilen upp till sjukhuset. Solen som lös in genom rutan. Hjärtat som slog.

Väl där kom känslorna. Jag och Martin gick in till det rum som gjorts i ordning för oss. Vå beställda vita lilla kista stod där, ljus brann och lite längre bort stod en brits med ett stort vitt lakan. Det låg en liten kropp under. Begravningsentreprenören tog bort lakandet och där log han, min son, min Theo, så fin. Lakanet avslöjade bit för bit av Theo och jag var inte alls beredd på att kroppen förändrades så snabbt på de två veckor han legat på sjukhuset. Jag visste att han skulle vara kall men inte så kall. Stel men inte så stel och dumt nog även död men inte så död.

Han hade mörka ringar under ögonen, nästan genomskinlig hud som fläckvis blivit gul. Kinderna var insjunkna och hans fina plutmun hade blivit mindre. Men han var fin, min son...så fin i sin svart och vitrandiga spindelmannen tröja, grå mjukisbyxor och grå logg strumpor med röd text under foten som vi valt ut samma dag han gick bort.

Jag pussade hans panna en sista gång då vi bäddat ner honom i kistan. Hans huvud vilade på gos, han hade sin blå nalle phu filt och Arre fick vila vid fötterna som sällskap i den eviga vilan. Det såg så lugnt och fridfullt ut. Jag undrade var han höll hus just då. Vad han gjorde. Om han såg oss. Det var sista gången jag såg honom.

måndag, mars 02, 2009

En lycklig tanke

Japp, så var måndagen över...i stort sett. Haft en bra dag på jobbet. Rätt mycket att göra för en gångs skull, vilket bidrog till att jag inte han skriva något nytt inlägg på lunchen. Istället har jag bland annat suttit med näsan i en årsredovisning som jag korrläst i ungefär fyra timmar.

Imorgon har jag tagit kompledigt. Jag och bebis (eller bebisarna, eftersom jag börjar tro att det är fler där inne med tanke på magen som bara växer) ska till läkaren. Fick tid snabbt och förhoppningsvis kan jag sluta oroa mig för liten/små ganska snart. Dessutom ska jag hinna med en sväng ner till facket och träffa min handledare innan hon påbörjar förhandlingarna med min chef. Hoppas att det kommer gå smärtfritt, jag är skeptisk men jag vill inte utsätta bebis(ar) för mer oro.

Fick sms från BVI idag. Imorgon är sista dagen de seglar innan det är dags för dem att lämna båten och sakteligen börja komma hemåt. Bara 5 dagar kvar sen är ensamma kvällar och nätter ett minne blott. Ska bli skönt att bli sambo igen. Någon som klappar och pussar på magen, någon att gnälla för...någon att leva med igen.

Jag förlorade någon idag. Det är tråkigt att säga upp kontakter. Han betydde mer för mig än han förstår eftersom han varit en del av ett riktigt jobbigt år. Funderar ofta på min omgivning som dragits in i vår förlust och sorg och hur det påverkat er som stått bredvid under den här tiden. Jag är så tacksam för allt stöd, all hjälp, alla vänliga ord. Utan er hade jag aldrig klarat av det här. Och det menar jag bokstavligen. Viljan att fortsätta leva har inte alltid varit självklar sen Theo gick bort. Att göra Theo sällskap på ett bättre ställe, en mammas plats bredvid sitt barn, har varit en lockande tanke många gånger. Så lockande att jag skrämt mig själv. Jag tror inte att det är någon konstig tanke i sammanhanget. Nu var det länge sen jag tänkte så. jag får helt enklet vänta på min tur och se fram emot den gång jag får träffa min bevingade lilla knasboll. Det är en lycklig tanke.

söndag, mars 01, 2009

Uppfylld kvot av rättvisa

En tolvtimmars natt igen. Skönt! Måste tacka för alla kommentarer på min blogg. De stärker och hjälper. Anna som kommenterade mitt inlägg igår och som pratar om att jag uppfyllt min kvot av elände om man får uttrycka sig så. Det är en skön tanke att luta sig mot. Jag gör det ibland också men samtidigt tror jag inte på någon rättvis fördelning. Uppfylld kvot eller inte. Vissa råkar ut för allt, andra inget.

I den perfekta världen hade vi alla haft en kvot av glädje och en av sorg. Jämlikt fördelat. Men nu är ju världen inte rättvis. Vilket innebär att vissa går igenom livet helt problem- och smärtfritt medan andra verkar råka ut för allt. Jag är ju av den tro att det bakom det mesta, för jag ska inte säga allt, finns en mening. Med detta sagt så tror jag att anledningen till att vissa råkar ut för mer än andra är för att dessa personer klarar av det. De är de starka personerna som kan hantera det svårhanterliga. Inte helt problemfritt men i slutändan så står de kvar.

Jag fick höra talas om en man i Göteborg precis när Theo hade gått bort. Han förlorade båda sina föräldrar i cancer. Därefter gick hans fru bort i samma sjukdom, liksom en av två söner. Det är är en hemsk historia men han står rak och är glad för det han har kvar. Han hanterar det och fortsätter leva. Den historien gör mig stark. Liksom Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj i tsunamin. Han hade en teori när han letade efter sin försvunna familj. Hittade dem en efter en, kremerade dem och kämpade för att få ta dem tillbaka till Sverige. Teorin (Iors-teori) går ut på att "Det är aldrig så illa att det inte kan bli värre". Man kan väl tolka detta på två sätt. Men jag håller helt med Pigge där. Trots helt makabra situationer måste man försöka vara glad för det man har kvar, för det finns faktiskt de som har det värre. Inte världens lättaste, men jag tror att vissa människor lättare kan hitta den här förmågan, det här tänket.

Jag läste också några stärkande meningar på Marcus Birros blogg idag. Han skriver: Jag ber en bön innan jag somnar; Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden…

Dags att försöka acceptera. Under tiden jag gör det blir det lite Vasalopp och så kommer mamma och pappa på besök. Ska väl försöka hinna med gymmet ett varv också. Se om de känner igen mig. Det var ett tag sedan jag var där nu. Och för er som undrar om jag och bebis höll oss borta från chipsen igår...NEJ!!! Men jag gjorde mitt bästa. Bebis i magen är viljestark kan jag lova.
Ha det gott!