Vi har statistiken emot oss. 70% av alla par går skilda vägar inom fem år efter ett barns död. Jag vill inte bli en siffra i statistiken. Martin är Theos pappa och därmed den enda människan i världen som kan förstå hur stor min förlust är och den enda person som jag på riktigt kan dela min sorg med. Vi har statistiken mot oss men trotsar den.
Rädslan att ensam bära sorgen efter Theo är stor och smärtan skulle bli större än vad jag skulle kunna bära om jag stod helt själv i det här. Jag antar att delad sorg är lättare och att förståelse för de tårar som rinner betyder med än något annat. Jag är bara så glad att det finns människor som har förståelse för mig. Som anstränger sig för att finnas där och som inte lägger benen på ryggen så fort det blir lite jobbigt. Anklagar inte dem som inte orkar/orkade med min sorg, har förståelse för dem med men hoppas att dessa människor någon gång blir varse om hur ensam sorgen kan göra oss och att det då finns någon som verkligen förstår och finns där för dem. Omgivningens förståelse för sorgförloppet och mod att låta känslorna ta plats, tårarna rinna och tankarna diskuteras är nog den enda väg att gå för att komma ur mörkret som faller.
Så idag är jag tacksam för alla er som alltid funnits där. Som frågar utan att skämmas, som känner utan att bli rädda, som förstår utan att stänga av för att det gör för ont. För er genuina vänner. Utan er hade jag nog inte ens kommit hälften så långt. Utan er hade det fortfarande gjort ont att minnas.
Jag har kommit en bit på vägen. För över ett år sedan packade jag ner Theos saker och kläder i kartonger. Plagg för plagg, tårarna rann, händerna skakade som asplöv och hela processen tog flera timmar innan jag utmattad somnade på hans säng. I veckan var det så dags igen men den här gången packade jag upp hans kläder, sorterade i storlekar, tvättade, mindes och log - nästan hela tiden. Några tårar rann när jag hittade hans blonda små hårstrån i en av mössorna. Nu har kläderna fått en ny plats för Theos bror eller syster. Livet går vidare och Theo kommer alltid att finnas där mitt bland oss.
