28 maj 2010

Då var vi snart där igen. För andra gången blir det den 28 maj så som vi upplever och lever oss igenom den 28 maj sedan 2008. Den 28 maj 2009 var hemsk, å andra sidan var alla årsdagar ett helvete att ta sig igenom det året. Men sorgeåret är över och vi är nu inne på varv två. Kanske blir det en aning enklare att ta sig igenom detta året, än så länge känns det så. Men jag tror fortfarande inte att "tiden läker alla sår". Med tiden lär vi oss dock att acceptera och hantera den otroliga sorg vi känner och kanske blir det härigenom något enklare. Även de mest tragiska, chockerande och jobbiga normaliseras med tiden.

Idag känns det ok. Imorgon vet jag inte. Men jag har svårt att förstå att det är två år sedan jag fick krama om min son.

Sluttampen av maj

Vi är på sluttampen av maj och jag har svårt att förstå var det här året tagit vägen. Det är otäkt mycket som hänt på kort tid och bara bra saker som jag är så otroligt glad över. Fortfarande återstår många förändringar under 2010 som verkar bli ett riktigt bra år. Ett av de bästa. (Det är jag/vi värda efter att ha haft år som nästan tagit kål på oss).

Maj, hur som helst, och jag njuter nu för fullt av de lediga veckor som återstår. Jag har saknat att jobba, saknat att känna känslan av utförande, saknat att känna fredagskänslan och skillnad mellan helg och vardag. Många planer för framtiden finns och det är en helt underbar känsla att veta att allt ligger precis framför mig och att bara fantasin sätter gränser för vad som är möjligt.

Den 28 maj är det 2 år sedan Theo lämnade oss. Två år!! Därefter följer morsdag. En dag jag hatat de två år som gått. Men hatet beblandas nu med den där undarbara känslan av att faktiskt kunna fira att vara mamma igen. A-barnet sitter här på golvet, i en hög av leksaker, i ett ganska så sött tillstånd av förvirring. Hennes nya är att ställa sig upp och hoppa. (Lite balans hade ju inte varit fel men det kommer nog snart) Mina dagar går åt till att rädda det som räddas kan för hon är snabbt framme och drar ner allt hon kommer åt från bord och bokhyllor. En flytt kanske? Vill nu! Ska ta tag i det nu när bröllat ligger som historia.

Nu dags att göra söndag. Kram

Gott råd att följa

Idag fick jag ett gott råd jag tänkt införliva direkt. Eftersom det blir en hel del fotboll för min "sämre" hälft ska han få börja betala fotbollavgift när fotbollen, oavsett om det är Lotorp, Bajen eller annat läderkulelag, krockar med något jag skulle ha gjort. För så är det och har länge varit både på tv och resor på hemma- och bortamatcher, jag tar ett steg åt sidan och släpper mitt eftersom jag vet hur pass viktigt fotbollen är för honom. Vad tror ni? 200 kr per krock låter väl rimligt.

Vi har diskuterat framtiden jag och min man och kommit fram till en hyfsad plan vad gäller boende, barn och sysselsättning. Känns bra, riktigt bra. Sen vet vi ju sedan tidigare att inget blir precis som planerat men nu har vi ett riktmärke att ta sikte på.

Har tänkt på en sak ang bröllopet. En skön tanke. Lördagen bjöd på strålande sol och värme mellan en regnig och mulen fredag och söndag. Jag tänker se på det som en fin present från vår ängel. Han visste vad vi önskade oss. (även om jag på kvällen blev uttvingad på Sörby trappa och fick några regndroppar i kronan vilket de säger ska bringa tur i äktenskapet.)
Vi får väl se vad framtiden för med sig och om vi behöver den där turen. Skadar ju inte att ta det säkra före det osäkra.

Nu dags att jaga liten Ompa Lumpa som ställer sig upp varhelst hon kommer åt.
Stor kram till er alla.

Fru Möller

Jaha, så var man gift. Kan ju inte riktigt säga att det känns så mycket annorlunda förutom det något tyngre bling-blinget på fingret. Ett och annat vuxenpoäng har man väl skrapat ihop dock. (går kanske jämt ut eftersom det är ganska barnsligt att räkna vuxenpoäng fortfarande)

Dagen var helt underbar och jag kan inte komma på en sak jag skulle vilja gjort annorlunda. Nervositeten släppte så snart jag kom fram till Martin i kyrkan. Han svarade rätt på frågan från pastor Tobbe och hips vips så var man hustru och man. Efter en hagelskur av ris (Jesper prickkastade från nära håll) blev det fika i fina vädret. I Cab åkte vi till Löfstad slott och fotograferade på ett ganska otraditionellt vis. (Bilder dyker upp så snart de kommer från fotograf.)

Festen startade kl 17 och eftersom fotografen var med hela långa kvällen/natten kommer nog ett och annat bildbevis härifrån också. (En bild säger mer än tusen ord) och jag skulle ändå inte kunna göra dagen/kvällen rättvis genom att förklara för er som inte fanns på plats så ni får snällt vänta.

Glad är jag hursomhelst, glad men ovan. (framförallt till efternamnet) Lämnade in klänningen på kemtvätt idag och expediten frågade i vilket namn hon skulle skriva varpå jag säger Rebecka Tmöller. (Det kommer nog ta sin lilla tid att lära in det nya).

Stor kram och tack alla som var med och deltog och gjorde vår dag till en alldeles, alldeles underbar dag.

På tre ben

Så fort vi gör någonting hela familjen blir det smärtsamt påtagligt att det fattas oss en del. Att vi haltar oss fram. Vi är fyra men det syns inte. Vi är tvåbarnsföräldrar med ett barn i famnen och ett i minnet. Milla är lillasyster till en storebror hon aldrig får träffa.

Vi lutar som ett trasigt bord på tre ben. Vi håller oss upprätt men ibland är det vingligt. I rätt läge står vi stadigt men minsta lilla kan få oss ur balans. Till syntes är vi hela men kommer man närmre ser man att det fattas en del. Det blir extra tydligt runt middagsbordet där en stol alltid gapar tom.

Många tankar nu, antagligen eftersom en väldigt speciell dag närmar sig. En dag där han borde ha varit med. Han hade varit så glad. Så fin, så stolt, precis lika stolt över oss som vi över honom. Haltar oss vidare. Ett liv på tre ben är också ett sätt att leva. Ett icke självvalt liv, ett annorlunda liv men ändock ett liv bättre än de flesta. Det blir vad man gör det till och allt behöver inte vara perfekt för att det ska vara underbart. Men saknaden är påtaglig nu. Kanske också för att det börjar närma sig två år utan min älskling. Den 28:de är det exakt två år sedan jag sist såg honom. Förstår inte hur jag klarat av det.

Tjejkväll

Fredag kväll. Mannen är i Sthlm (behöver jag ens berätta vad han gör där) och jag är hemma och försöker skapa lite tjejmys men har istället fullt upp med att förhindra att Milla stoppar det mobila bredbandet i munnen. (och allt annat hon kommer åt).

Hon ska snart sova och jag ska sätta mig och försöka komma på vad och hur mycket vi glömt att ordna med inför kommande helgs högtid. Känner mig oroväckande lugn än så länge. Nervositeten borde infinna sig liksom stressen för att hinna med allt som ska göras under veckan. Talet ska skrivas, borden ska dukas, blommor ska hämtas, naglar ska fixas. Får inte heller glömma bort att dansa en dans för vädergudarna, även om det sägs att regn betyder tur i äktenskapet, så strular det till det en aning rent praktiskt.

Så här dags om en vecka ligger jag på hotellrummet och försöker slappna av inför nästa kapitel i livet. Inför livet som fru Möller.

Trevlig kväll på er.

Sista helgen som ogift

Huvudet värker och kroppen känns tung av rastlöshet men eftersom orken tryter gör minsta rörelse ont. Trots det har vi tagit vår promenad och hämtat paket på posten. Det här med att bara få några få timmars sammanhängande sömn varje natt börjar ta ut sin rätt. Vi har fått ett aktivt barn enligt BVC. Och aktiva barn sover mindre. Det är bäst att ni har en strategi menar läkaren. Jo men hur ska vi orka komma på och efterleva en sådan när all energi går åt till att tänka bort värken bakom ögonlocken. Minsta grej blir enormt jobbig. Att skala potatisen till middagen ikväll har aldrig tidigare varit en sådan process.

Milla är inte trött. Hon kryper omkring och slänger ut varje liten pinal hon kommer åt på hyllor och i lådor. Glad är hon. Glad, nyfiken, envis, bestämd och Aktiv.

Helgen börjar närma sig. Sista helgen som ogift. Vädret skulle visst gå i moll. Men vi har lite att ordna med och så ska vi försöka att ta det lite lugnt innan nästa vecka drar igång med allt vad det innebär. För det kommer att bli fullt upp.

Ikväll väntar två timmar msn-jour för Novahuset. Men innan dess ska liten somna.
Stor kram.

Möhippa

Söndag morgon och jag mår oförskämt bra. För ett dygn sedan ringde det på dörren och utanför stod tjejgänget. Jag var en aning förberedd, har haft alla spröt ute och snappat upp lite info här och var. (Kontrollmänniska ut i fingerspetsen)

I chocklila tights, svart balettkjol och lila linne gick färden så vidare till det som var mitt hem i närmare sju år innan jag flyttade för att plugga på universitet. Nu heter det dansstudion och i min outfit blev det en massa "tits 'n as" moves i sann Pussycat-anda. En snabbdusch och vidare färd för lunch. (Skulle varit picknick i det fria men vädret ville annat så det blev inomhus. Under lunchen fick jag svara på frågor i olika kategorier såsom kärlek, pinsamt och privat m.m.
Inga hemligheter här inte.

Härifrån gick färden vidare mot Grand där massage och bubbelbad väntade. Vi lyckades dessutom göra slut på 6 flaskor skumpa på de 5 personer som fanns på plats då. (Bra jobbat tjejer!) Fler frågor och en liten lek hans med innan vi gjorde oss i ordning för mat på Meze. Här anslöt de tjejer som varit hemma och gjort sig iordning eller passat barn och vi var ett glatt och högljutt gäng. Mätta och belåtna väntade Grands launch och med tanke på att IFK precis vunnit mot Bajen men kanske framförallt att Dolphins tagit SM-guld var snart stället fullt med segerglada Norrköpingsbor.

Vi trötta tjejer som hängt med så här långt tog tidig kväll vilket jag är tacksam för eftersom sömn var välbehövligt efter att ha fått ta hand om både aktivt barn och förstörd man efter svensexan natten till lördagen. En svensexa som inte alls var lika lugn som möhippa. (Ordet likblek har fått en helt ny innebörd.)

Tack än en gång finaste tjejer. Det var en möhippa helt i min smak. Jag är så glad att jag har er. Vi ses på bröllopet. /gladaste Becka.