onsdag, oktober 07, 2009

Utvilad och utfrågad

Onsdag och jag vaknar utvilad för första gången på väldigt länge. Har inte haft några påhälsande förvärkar, inga mardrömmar om Anna Anka och bara varit på toaletten två gånger under natten (en rutin som jag numera klarar av utan att egentligen vakna). Lyckan är total och jag väldigt utvilad.

Igår på gymmet när jag gick med mina 15 kilos övervikt i uppförsbacke på löparbandet och flåsade kom en snäll liten farbror fram och tyckte jag var riktigt duktig som orkade. Stackarn fick sen en smärre chock när han fick reda på att bebis är väntad tills på söndag men måste ha varit väldigt pratsugen för följdfrågan blir föga överraskande: Är det första barnet? Varpå jag självklart säger "nej, andra" och hoppas att ämnet ebbar ut. "Nä, vad kul, så andra barnet är på dagis nu då", fortsätter snälla farbrorn.

Samma sak varje gång. Jag känner mig otroligt dum som låtit samtalet gå så långt men vad ska jag göra, ljuga? "Nä, han finns tyvärr inte kvar i livet. Han fick cancer", förklarar jag med en överdriven glad ton, för att inte få snälla farbrorn att må alltför dåligt över sin fråga. Som om det är min uppgift att göra. Snälla farbrorn grinar illa i vad jag tolkar som medlidande, jag grinar säkert lika illa tillbaka för att besvara hans reaktion. Man skulle kunna tro att frågorna skulle ha slutat här men nej: "Fick han cancer i magen?" Men snälla snälla farbrorn!!!

Dags för frukost. Kram kram