Läste en blogg häromdagen där man ställde frågan vad som tog längst tid: att rasera eller bygga upp. Svaret där blev bygga upp, vilket i många avseenden är det självklara, men jag vet inte om jag kan hålla med helt och hållet.
Nu finns det ju mycket man kan rasera och bygga upp men eftersom jag är intresserad av den livsresa vi alla gör med våra jag som sällskap, anknyter jag så klart till detta. Och ställer mig därför tveksam till vilket som går snabbast.
Jag har fått rasera och bryta ner det som fanns kvar av mig efter min sons bortgång. Jag var tvungen att ta sönder och vända och vrida på varje liten bit innan jag kunde börja bygga upp igen. Och när jag väl hade kommit så långt var själva återuppbyggnadsfasen inte speciellt tidskrävande i jämförelse. Att bryta ner kan ta enorm tid om det är något man på ett eller annat sätt tvingas göra. Man kanske kan hårddra det och säga att all nedbrytning innebär förändring och förändringar är inte helt enkla för många av oss.
Det nya, främmande skrämmer även om vi vet att det samtidigt gör oss gott. Min förändring gjorde mig allt annat än gott just då men den var ändå nödvändig för att komma vidare, för att idag snart två år senare fungera igen.
Såg på Kunskapskanalen igår. De hade ett program om cancer. Jag imponeras av de människor som lyckats hitta ett sätt att leva med sin kroniska cancer. Det ger mig styrka. Mycket av det de sa känner jag igen. Även de har hittat meningen med livet.
Nu grötdags för den lilla som sitter bredvid och kastar gosedjur på golvet.
Kram
