Så fort vi gör någonting hela familjen blir det smärtsamt påtagligt att det fattas oss en del. Att vi haltar oss fram. Vi är fyra men det syns inte. Vi är tvåbarnsföräldrar med ett barn i famnen och ett i minnet. Milla är lillasyster till en storebror hon aldrig får träffa.
Vi lutar som ett trasigt bord på tre ben. Vi håller oss upprätt men ibland är det vingligt. I rätt läge står vi stadigt men minsta lilla kan få oss ur balans. Till syntes är vi hela men kommer man närmre ser man att det fattas en del. Det blir extra tydligt runt middagsbordet där en stol alltid gapar tom.
Många tankar nu, antagligen eftersom en väldigt speciell dag närmar sig. En dag där han borde ha varit med. Han hade varit så glad. Så fin, så stolt, precis lika stolt över oss som vi över honom. Haltar oss vidare. Ett liv på tre ben är också ett sätt att leva. Ett icke självvalt liv, ett annorlunda liv men ändock ett liv bättre än de flesta. Det blir vad man gör det till och allt behöver inte vara perfekt för att det ska vara underbart. Men saknaden är påtaglig nu. Kanske också för att det börjar närma sig två år utan min älskling. Den 28:de är det exakt två år sedan jag sist såg honom. Förstår inte hur jag klarat av det.
