"Vet du vad mamma gjorde..." Det var hans sista ord. Han satt där på sin säng och jag hade retsamt räckt ut tungan åt honom bakom pappas rygg och han ville skvallra för pappa. Han hade inte pratat på flera dagar. Kramperna som kom till följd av tumörernas tillväxt i hjärnan satte stopp för hans tal. Men dessa ord kom automatiskt, utan att han behövde tänka. Han hade sagt dem många gånger förr. Men sen tog det stopp. Han kom inte längre än så. Det blev tyst och han sa ingenting mer till oss efter det. Han kunde inte. Jag såg att han försökte och att han blev besviken när orden inte nådde ut. Tumörerna tog över och lekte lekar med hans hjärna. Grymma lekar som förändrade min pojke bit för bit. Han visade med sitt kroppspårk och sina ögon vad han kände och tyckte om det vi sa och gjorde. Vi satt vid hans sida 24 timmar om dygnet den här sista tiden. Alltid där, alltid med vetskap om vad som väntade. Vi kunde bara se på när han försvann och låta det ske.
Det gör ont att tänka på och tårarna rullar nedför kinderna när jag minns tillbaka på den gång jag satt vid hans sida och pratade med honom. Mitt ansikte när hans. Han hade inte lång tid kvar då. Men han förstod mig. Han tittade på mig med sina dimmiga ögon och försökte lyfta sin hand för att smeka mitt hår. Han gjorde det för min skull, som för att lugna mig. Han visste att jag älskade det och han hade gjort det så många gånger förut. Det var våran grej. Min och min sons.
Jag har längtat så efter att få känna den där förälskelsen igen. Den förälskelsen som man bara kan känna för sitt eget barn. Ingen kan ta Theos plats, det vet jag men det kan bli bra igen. Nästan lika bra som det en gång var.
Imorgon blir det en heldag på konferens i Stockholm så jag önskar er alla redan nu en trevlig helg. Kram
