Ni vet ju vid det här laget att jag är av den mening att ur allt ont, hur svårt det än må vara, följer något gott. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och inte förlora sig själv i det mörker som följer och lätt kan ta över. Jag är helt övertygad om att Theo och hans sjukdom bidragit till att jag och Martin omvärderat en hel del och genom detta hittat tillbaka till varandra. Inte till det vi en gång hade utan till något nytt. Det är en ganska skön tanke. Att vår son tillslut fick oss att inse det vi för snart fyra år sedan helt glömt bort.En annan liknande situation är allt som hände i mitt förhållande med J. Två hårda år, många tårar, sömnlösa nätter, psykiskt utmattning och ett gäng onda blåmärken resulterade i flera väldigt nära vänner som jag har stor tillit till och som jag vet ger vänskap för livet.
Det är väl bara när man fått distans som man inser att allt det onda faktiskt, på gott och ont, kan generera i bra saker, bra saker som nu är en del av mitt liv. Man ges inte något val vad gäller livets tvära kast. Däremot har man alltid ett val vad gäller inställning, hur man ser på det som händer och hur man hanterar det som livet ger.
I mitt fall kan det under omständigheterna inte ha blivit bättre. Även om jag önskar att saker och ting aldrig hänt. Men det är en hel annan sak.
Jag utlovade ett talande bildbevis från helgens slappa approach vid Öjjerska palatset. Vassegoda!
Kram
