Framtung

Lina: Här kommer ännu en bild. Jag kallar den för "Tjockis provar fiskelyckan" eller varför inte "gravid söker napp"
Kram

Klander, förödmjukelse och erkännande

Visst är det underligt att det är så betydligt mycket enklare att minnas klander och förödmjukelse framför erkännande. Varför är det så? Jag har hur som helst bestämt mig för att inte fästa mig vid varken klander eller beröm från människor som inte betyder någonting för mig. Som ändå är mig likgiltiga. Det är svårt men det går. Alla har vi våra synpunkter och åsikter. Det gäller bara att veta när man ska tala om dem eller helt enkelt hålla tyst.

För många verkar det alltför enkelt att vräka ur sig förödmjukelser kring människor som står borta i periferin, som man inte känner. Är det då inte bättre att lägga denna kraft på att ge beröm åt dem man har närmare, som faktiskt betyder någonting?

Jag sparar på energin, man vet aldrig när man kan komma att behöva den. Men måste medge att jag har svårt att förstå vissa personers beteenden. Klander och förödmjukelse verkar även fungera som en klätterställning för att för egen del vinna högre ställning på andras bekostnad. Och när någon i den nära omkretsen använder detta tillvägagångssätt för att själv "må bättre" blir det genast problem. Ska man ta avstånd, ifrågasätta eller bara vänta tills det förhoppningsvis blåser av? Jag vet att den här människan förstår bättre men gör det saken bättre eller sämre?

Saknar så det smärtar de bekräftande ord jag fick från min son oavsett om det gällde klädval, matlagning eller alldagliga kommentarer av sann och ren kärlek. Det var ord som gick rakt in i hjärtat. Ord att lita på!

Ta hand om er. Kram