tisdag, augusti 31, 2010

Good enough

Jag håller på att läsa en bok jag fick av min man lite på skoj. Den visade sig vara riktigt tänkvärd. Den heter "Good enough" och är skriven av Elizabeth Gummesson. Den handlar om perfektionism och hur den bokstavligen driver oss till rent hälsofarliga tillstånd, bara för få vårt enorma bekräftelsebehov tillfredsställt från vår omgivning. Ju mer jag läser desto löjligare framstår denna hets vi själva framtvingar. En perfektionshets som är dödsfarlig och som ingen blir lyckligare av fastän men gärna vill tro så.

Varför är ett späckat schema i kalendern något beundransvärt? Varför hittar vi på en massa saker att göra, inte för att vi själva vill utan för att kunna berätta om allt det vi gör inför andra. För att när någon frågar vad gjorde ni i helgen är det en triumpf att kunna rabbla roliga grejer man hunnit med även om dessa ibland inte blev helt lyckade men det behöver man ju inte nämna. Inte konstigt att vi mår dåligt, har ont i huvudet och magen när vår lilla fritid är kantade av en massa måsten för att det helt enkelt ska se bra ut i statusraden på Facebook.

Jag orkar inte med hetsen. Jag har lagt ned Fejjan och jag är en av dem som tycker att en bra helg är en helg som är helt tom på planer och som blir som den blir eftersom vi gör just det som faller oss in just då. Det är då vad som helst kan hända och det är ok även om inget händer och jag inte har något att berätta för vännerna vid nästa fikatillfälle. Det får inte vara för planerat då försvinner det roliga om ni frågar mig.

Ni som letar efter en bra bok att läsa samtidigt som man får sig en tankeställare, leta upp just Good enough, den ställer en hel del på kant. Nu dags att ta en paus. Milla somnade precis och jag ska göra absolut ingenting för ett litet tag. Kram

måndag, augusti 30, 2010

Hårddragen oro


Kors i taket, ta i trä och allt det där men i natt sov Milla mellan 18.30-07.00 med bara ett avbrott för välling. Det är första gången på...nä förresten, det är första gången punkt. Inte konstigt att hon är trött efter veckan som varit med feber, hosta och en täpt näsa som tvingar till val mellan napp eller luft, där det sistnämnda många gånger inte är helt självklart för en så liten och envis nappälskande tjej.

Veckan som gick har varit jobbig. Martin frågade mig igår varför jag, så fort någon blir lite sjuk, tror att denna någon ska dö ifrån mig. Kanske lite hårddraget, men han har rätt, tanken finns där och jag tycker nog inte att dess existens är så konstig efter allt som har hänt. Jag har fortfarande lite problem med tiden innan vi fick Theos diagnos. Tiden då vi sprang fram och tillbaka till vårdcentralen, tiden då jag kände att något var riktigt, riktigt fel men inte fick ett uns av gehör. Halsfluss, i värsta fall borelia, sa de. Om det nu hade varit så väl.

Det är det där ansvaret över skillnaden mellan liv och död, den där känslan av att inte bli trodd, av att något som kan verka litet egentligen kan visa sig vara så stort, så livsavgörande. Känslan av att inte veta. Det är hopplöst att det inte finns några garantier för att det där inte ska kunna hända igen. Däremot inte sagt att jag går och oroar mig jämt, det skulle jag varken vilja eller orka. Jag har valt livet men när Milla blir sjuk är det enkelt att bli påmind om hur lätt och snabbt allt kan förändras.
Måndag och mannen ska till Stockholm, (behöver jag säga vad han ska göra där) så det blir en tjejkväll innan Milla somnar och jag får tid att läsa en bra bok, se slutet på en dålig film och mysa under filten med tända ljus. Jag är förälskad i den här årstiden.

söndag, augusti 29, 2010

Mer frekvent bloggande

Det är en del som händer nu, många tankegångar och jag kommer snart att kunna berätta mer om det, om allt. Jag funderar nämligen på att ta upp bloggandet igen. På en lite mer frekvent basis, än vad som varit.

Jag ska bara komma över den här koman jag går i efter en väldigt jobbig vecka rent sömnmässigt. Milla har varit sjuk och ett redan aktivt barn med få sovtimmar sover än mindre med rethosta och snorig näsa. Dessutom är vi extra trötta idag då vi var i Sörping på extremt trevligt bröllops/födelsedags/namngivningspartaj igår. Tack snälla Åsa och Tobbe för många skratt, god mat och trevligt sällskap. Det gav energi.

Som sagt, jag återkommer...snart. Kram

torsdag, augusti 19, 2010

Talande tom blå stol


Jag hatar den där tomma stolen mer än någonting annat. Den är så talande, en talande becksvart tystnad och milsdjup saknad. Jag kan se hans konturer sitta på den där blå stolen. En leende Theo, full av liv och livslust. Konturer av det förförflutna, av hur det borde vara. Så ensamt. Det är inte den fysiska ensamheten som är värst, den går att råda bot på, utan den sortens ensamhet som sitter i huvudet. Den där ensamheten som tränger in så djupt, som smyger sig på från känslan av ingen annan förstår.

tisdag, augusti 17, 2010

Dags för beslut

Ok, dags att ta några beslut. Har varit mammaledig i 10 månader nu (imorgon för att vara exakt) och det är inte helt fel men väggarna kommer allt närmre och jag tror inte att det är så mycket att jag inte har nå att göra, för det har jag, (tiden springer ifrån mig) utan mer känslan av att inte veta vad jag ska göra. Mammadagarna räcker till årsskiftet. Så tills dess borde jag veta vad jag vill.

Jag måste erkänna att jag har lite problem med att gå hemma. Det känns som om man inte gör någonting alls när man egentligen har ett 24 timmars jobb sju dagar i veckan. Och det absolut viktigaste och betydelsefulla jobb man kan ha. Dåligt betalt är det dock men det kan inte hjälpas och spelar mig ingen roll. Jag trivs med min ängel. Barn behöver rutiner men ibland blir det lite för inrutat för egen del. Jag antar att alla jobb har sina för- och nackdelar. Jag tänker hur som helst passa på och utnyttja fördelarna med det här "jobbet" innan verkligheten kallar på mig igen.

"Jobbet" (läs Milla) söker uppmärksamhet. Hon har fått tag på min mobiltelefon och står tittar på mig med ett leende. Hon vet så väl vad som händer härnäst. Älskade lilla bus. /Kram

måndag, augusti 09, 2010

Hoppas det vänder...

Som enda Norrköpingsbo som inte befinner sig på Nya Parken för att se matchen mellan IFK Norrköping och Bajen sitter jag här i soffan (dock med Tv4 sport påslagen) och tycker allt är trist och träligt.

Kom att tänka på att om allt hade varit så som det var tänkt, så som det skulle ha varit, skulle min stora kille ha börjat skolan om bara några få veckor. Hur stort hade inte det varit. Första klass. Nu blev det inte så... Han hade varit så duktig. Klarade allt min smarta lille son. Önskar jag hade haft ett uns av hans styrka. Då hade jag klarat av det här bättre. Då hade jag inte haft ett problem i världen. I jämförelse med det som var har jag väl inte det heller men oj vad jag önskar att saker och ting skulle ha blivit så som det var tänkt.

1-0 till Peking. Hoppas det vänder, annars får jag hem en ilsken man.