Det här med terapi är ett ganska omdiskuterat ämne. För egen del har det varit ett nödvändigt ont efter allt som hänt, efter sjukdom, död, misshandel, ångest och sorg. Inget jag skäms över, förstår inte varför jag skulle. Vi är ju så måna om att rå om vårat yttre så varför skulle det vara fel att ta hand om sitt inre. Att försöka ändra tankemönster, få självinsikt och självkännedom för att i slutänden må bättre är väl något alla borde sträva efter.
Jag slutade med min samtalsterapi för snart ett halvår sedan. Jag kände att jag inte kom längre. Jag hade jobbat ganska hårt med mig själv tillsammans med min samtalsterapeut sedan Theo gick bort. Det är en ganska häftig upplevelse att komma till insikt. Att börja förstå varför man känner, säger och gör vissa saker. Det var inte sällan jag gick till en bokad tid helt tom och undrade över vad jag skulle prata om den här gången för att en timme senare vara helt slut efter att ha pratat oavbrutet och fått så mycket förståelse av de ord jag själv valt att använda. Efter några väl valda frågor från min terapeut. Det kan rent fysiskt liknas vid ett träningspass, psykiskt ett uppvaknande.
Men visst, man måste var öppen för det nya och våga kasta sig ut utan livlina för att terapin ska ha någon verkan. Säga det man känner utan att egentligen tänka. Och samtidigt lyssna på de ord man väljer att använda. Kommer man till rätt terapeut är det värt varenda hundralapp. Och jag står fast vid att jag tror att alla är i behov av samtal. Alla har vi saker vi behöver ventilera, förstå och arbeta med för att bli bättre människor och medmänniskor.
Tacksam också för att jag kan ventilera genom det skrivna ordet. Det har hjälpt mig många gånger. Dags att försöka få liv i fingrarna rent arbetsmässigt. Har två artiklar att skriva innan midsommarens sköna ledighet.
Glad midsommar!
