Det fanns stunder, händelser, om ändock korta sådana, där man släppte alla tankar på att Theo var sjuk. Stunder då man gick upp i nuet så att man helt glömde bort. Jag var inte medveten om dessa stunder förrän efteråt och till en början kändes de som ett svek mot den allvarliga situation vi befann oss i, ett svek mot Theo. Hur kunde man glömma bort hans sjukdom och allvarliga tillstånd? Men jag förstår nu att det var ett nödvändigt andrum från cancer, sjukhus, mediciner och död. Ett sätt för min kropp och mitt sinne att under en så lång tid klara av allt det allvarsamma. De små pauserna kom alltid oanmälda som glada små överraskningar, som små pauser från verkligheten. Tacksamma uppehåll för att orka med.
Jag har haft andningsrum i helgen. Bara varit och tagit dagarna som de kommit. Vilket resulterat i en fredagkväll med god vänner nere vid sjön och en lördagkväll med andra goda vänner vid poolen. Söndagen blev det verkliga andningshålet, jag älskar regniga dagar när solen gassat i flera dagar, det ger en tillfälle att göra andra saker. Saker som annars bortprioriteras.
