Skrattgaranti på söndagar

Frisörskan och 2-barnsmamman Gulletussan i serien "Mia och Klara" 20.00 på söndagkvällarna är skrämmande lik (till sättet) min frisör Johanna på Swea i Norrköping. *blink*

En brunn av intensitet

Mitt ärr är paradoxalt nog enormt men ändå osynligt. Det syns inte men påverkar allt. Det sitter på insidan men känns som tyngder på mina axlar. Som betong som bundits fast runt anklarna som gör varje steg prövande svårt.

Många har ärr som mitt. De är inga skråmor, inga sår utan djupa brunnar av intensitet. Det är ett livets märke, en prövning vars smärta om möjligtvis bleknar men aldrig helt försvinner. Något man måste lära sig att leva med, val man måste acceptera att man gjort, misstag man aldrig gör om, insikter man lärt för kommande liv och erfarenheter man delar med andra.

Ärren är kompromisslösa. De tar varken hänsyn till omständighet eller erfarenhet. Rättvisa existerar därför inte, istället är det ödesmaktens regler som driver ärrets raseri. Vi är alla underlägsna livets märken. En tröstande vetskap i hopplöshetens makt.

Fredag! (den 13:de)

Jo rå, det blev fredag den här veckan också, var lite tveksam ett tag där i mitten på veckan men man kan alltid lita på fredagarna, de kommer troget och när man som mest behöver det. Jag är inte skrockfull så att det är fredag den 13:de berör mig inte. Sist det var fredag och den 13:de begravde jag min son. Ingen lyckodag direkt men en väldigt fin dag i sällskap av alla jag älskar.

Idag är jag nog mest glad för att jag precis skickat iväg mina intervjutexter jag arbetat med sedan igår kväll. Tajt deadline ställer krav, men är samtidigt kul och otroligt skönt när man är klar. Träffade många intressanta läkare och sjuksköterskor igår. Alla på gott humör, vissa mer pratglada än andra. Jag har funderat lite på hur jag skulle bete mig om jag "råkade ut" för någon som mitt yrkesverksamma jag. Frågvis och nyfiken på allt och inget, med penna och papper i högsta hugg och med en fotograf i hasorna. Det är svårt att prata om sig själv och sin historia på det sättet. I alla fall skulle jag tycka det och därför väga varje ord innan det tillåts ämna läpparna. Man lägger ansvaret av orden, uttryck och på sätt och vis även mening och innebörd i händerna på en främmande människa. I det här fallet är det väl ingen fara. Det är ingen nationell publikation texterna går ut i direkt, men ändå. Rätt ska vara rätt och med en allmän uppfattning om att journalister bara är ute efter det "gottiga" och vinklar hej vilt så skulle jag nog inte lita på den där personen som ställer små till syntes oskuldsfulla frågor utan att tro att det ligger någon illvillig baktanke under ytan. Hur som helst; är glad att jag är klar...för den här gången.

Idag är jag liksom alla andra dagar också glad för Chris Cornell. (se bild)

I morgon är det alla hjärtans dag. Brukar inte göra någon grej av detta men får nog passa på att mysa lite extra eftersom det är sista helgen jag och Martin har innan han ska åka på någon liten resa. (har inte lyssnat så noga, han har sagt något om en liten båt, i ett litet hav (full av stora hajar Kenna!!!) någonstans långt bort) 17 dagar ska dom vara borta. Bitter? Jag? Lite avis kanske...vem skulle inte byta det här slasket mot 17 dagar av sol och värme...

Need I tell u, det blir mingel på Munken ikväll. Vi ses där gott folk. Puss!