Tankarna smyger sig sakta på. Jag visste att de skulle komma förr eller senare och får väl vara glad över att det blev senare. Det gäller tankarna om att förlora ännu ett barn. ”Det vore konstigt om du inte tänkte så”, säger barnmorskan. Och jo det stämmer säkert men tusan vad jobbigt att ifrågasätta sig själv och undra om man gör fel hela tiden. Ingen kan ju svara på varför Theo drabbades av cancer. Men det är klart man går till sig själv och undrar om det var något jag skulle kunna gjort för att förhindra sjukdomen. Om sjukdomen berodde på något jag gjorde. För mycket prat i mobiltelefon, den gång han ramlade baklänges och slog i – teorierna är många. Jag har fått det förklarat för mig att sökandet efter svar är normalt eftersom man mer än allt annat vill eliminera risken att samma sak händer igen.
Nu är det inte just cancern som oroar (mest), utan vetskapen om att jag inte på något sätt kan skydda mitt barn. ”Det kan inte hända mig”-tänket är helt och hållet borta. Man är mer medveten än någonsin och erfarenheten och kunskapen om hur snabbt saker och ting kan gå fel skrämmer. Speciellt som man står inför en förlossning. Så tanken på att bebis är sjuk, tanken på ännu fler sjukhusbesök, tanken på att förlora ännu ett barn förföljer mig för tillfället i både tankar och drömmar.
Har fått tid hos en förlossningsdoktor. Jag är mer orolig den här gången än vad jag var inför första förlossningen och ska prata rent generellt om förloppet. Jag har ju gjort det tidigare. Det är inte smärtan som oroar. Det är inte mig jag är orolig för, min kropp säger åt mig vad, hur och när jag ska göra det som behövs göras i det läget. Istället är det för barnets skull jag är rädd. För alla de risker som faktiskt medföljer.
Jag var medveten om att dessa tankar skulle komma och jag känner mig beredd att ta tag i dem. Jag räds dem inte, slår dem inte ifrån mig utan pratar om dem. Jag är också mycket väl medveten om att det inte finns några garantier och att jag kommer få leva med den här ”utsträckta” oron resten av mitt liv. Om jag bara kan hålla den under kontroll gör det mig inget. För jag tror fortfarande att kunskapen jag fått de senaste åren, kunskapen om att saker och ting likaväl kan hända mig som någon annan är en bra kunskap. Den skapar oro och rädsla men samtidigt har den gjort mig mer medveten om vad livet är för något. Mer medveten än många andra. Jag känner mig bättre rustad efter den hårda skola jag fått gå. Dock inte för att förlora ännu ett barn.
